Amarone vs. annat bra vin för runt en hundring

Det som med tiden skulle resultera i detta inlägg tog sin början för några veckor sedan då vi, jag och min familj, besökte frugans syster med… familj, tada!. Som en kul grej och lite som ett sätt att försöka bjuda igen för alla de gånger vi fått njuta allsköns läckerheter föreslog vi att denna gång stå för och överraska med råvarorna för middagen. Det blev medelhavsinspirerat vilket gjorde tillfället perfekt för att prova en Amarone. För den inte tillräckligt insatte är Amarone ett italienskt vin av hög kvalitet.

Vid ett tillfälle, något före det ovan återgivna, fick jag en lust att fördjupa mig i rödvinets eventuellt underbara värld av kunskap (nähä! fruns anm. ) Ni som följer mina texter här på bloggen vet säkert att jag tidigare främst fördjupat mig i öl och olika former av destillat. Av någon anledning har jag inte funnit rödvinet vara tillräckligt intressant. Men nu såg jag min chans!

Efter en titt på systembolagets websida och ett samtal med butikspersonalen föll valet på Amarone Classico (12363) för 179kr.

Till den ypperliga maten våra vänner lyckas tillaga kändes termen antiklimax passande för att förklara upplevelsen av det tämligen kostsamma vinet. Då vi var fyra personer som skulle dela drycken hade vi också försett oss med en reservbutelj. Denna var en Periquita Reserva (2560) för 79kr. Efter en inledande Dry Martini (4+2) och ett glas av Amaronen kände jag inte att Periquitan vara något dåligt val.

Veckan efter delade jag och fruga en av hennes favoriter, Röde Baronen (2194), ett gött vin för 107kr. Shiraz när det är som bäst eller lika bäst som när det är buteljerat i form av Allesverloren (29002) för 99kr. Ett vin som kunde vara värt ett eget inlägg...

Efter dessa två förhållandevis billiga utmanarna till Amaronevinet kände jag behovet av ett tredje för att på sätt och vis få till en avslutningen. Valet av vin för detta föll på Roodeberg (7451) för 87kr. Ett tillsammans med Periquitan något uttjatat vin just för dess prisvärdhet. Söker du ett robust, kryddigt, gött vin helt enkelt föreslår jag därför att ni som inte redan är bekanta med dessa lär känna dem.

RNA och ribosomer

Sagan om allt. Del tretton.

Trebokstavsförkortningen RNA är kanske inte lika känd för allmänheten som den nära släktingen DNA vilken är informationsbäraren för vårt arvsanlag.I RNA består varje nukleotid av en kolhydrat av typen ribos och en fostfatgrupp samt en av fyra kvävebaser, adenin(A), uracil(U), guanin(G) eller cytosin(C). En serie av tre nukleotider kalls för kodon. Dessa brukar man benämna med tre bokstäver, en för varje kvävebas. Till exempel, AAG eller GUC.

Förutom att de enskilda RNA-molekylernas ribos och fosfatgrupper gärna binds samman och på det viset bildar kedjor attraherar de olika kvävebaserna varandra, adenin med uracil och guanin med cytosin. På så sätt kan RNA formas i alla möjliga olika former. Beroende på hur dessa blir kan RNA-molekylerna få olika egenskaper och därför egna benämningar. En sådan är tRNA, transfer RNA, som har formen av en treklöver. Den speciella egenskapen för tRNA är att den gärna attraherar aminosyror. Vilken sorts aminosyra avgörs av den kodon med obundna kvävebaser som sitter främst i tRNA molekylen.

I ursoppan eller i en cell i ursoppan hände det ibland, om och när kodonerna passade, att kvävebaserna i tRNA-molekyler attraherades med andra kringflytande RNA-kedjor. En längre sådan utan öglor kallas för mRNA, messenger RNA. Om det vid sidan av en tRNA på en mRNA attraheras ytterligare en tRNA sammanslöts deras respektive aminosyror och bildade peptidkedjor. Processen medförde också att de tRNA-molekyler som blev av med sin aminosyra släppte från mRNA-molekylen och kunden i soppan så att säga hämta en ny aminosyra.

Idag efter årmiljoner av evolution har denna process effektiviserats och sker i det vi kallar för ribosomer, våra proteinfabriker vilka bygger oss och allt annat levande utefter koden i vår DNA. Ribosomer består av en blandning av proteiner och rRNA, ribosom RNA.

I ursoppan skedde denna peptid- eller proteintillverkning allt annat än effektivt. Däremot hände det att i något enstaka fall, mycket enstaka, så bildades en någorlunda lång peptid eller till och med ett protein. I ytterligare några få fall medförde denna att processen förbättrades och att fler längre kunde bildas. Som i några få fall, av några få, fick en ännu bättre funktion och tillslut något som kunde liknas vid primitiva ribosomer.

Springbank vs Ardbeg

Destillerade kornmaltsdrycker och människors förhållande till dem är verkligen något man kan klura på och blogga om. Mitt förhållande till dem är av en mer teknisk art. Jag har helt enkelt inte funnit den där förmågan att med äkta känslor njuta torvrökig dryck. Eller rättare skrivet, i de flesta situationer finner jag så mycket bättre alternativ. Till desserter kommer jag nog länge än förespråka portvin. Som om någon skulle få för sig att dricka whisky till nötkakan? Till kaffet ska det vara druv- eller annat fruktdestillat, läs cognac, calvados eller liknande. Men nu var det ju om whisky jag hade tänkt skriva och det klart, framför brasan… om hösten… med vänner…

Mitt första möte med Springbank var för en sju herrans massa år sedan. En god vän och whiskydrickare hade efter en seans på ett i whiskykretsar etablerat utskänkningsetablissemang införskaffat sig en egen butelj av denna ädla hantverkskonst. Med entusiasm av att ha funnit något utöver det vanliga bjöd han mig så att provsmaka sin nyfunna favorit. En sju herrans massa år sedan är dock en lång tid och jag minns idag inte längre hur jag upplevde våra första möten. Oavsett hur lämnade dessa likafullt ett bestående minne om att Springbank var något lite utöver det vanliga.

Intresset whisky har sedan dess kommit och gått. Mycket nytt har upptäckts och smaklökarna har säkerligen förändrats. Djupt någonstans i minnet har ordet springbank legat och grott i väntan på rätt tillfälle. Så kom tillslut den dag då jag själv skulle bli ägare av en alldeles egen flaska och smakminnet få sättas på prov.

För att smaktekniskt få ut så mycket information som möjligt ur en whisky bör man inte dricka den ensam. I det här läget kommer termen referenswhisky väl till pass. En utmärkt sådan är Ardbeg från Islay som sedan 2007 är den mest rökiga whiskyn man på ett någorlunda enkelt sätt kan få tag i. Det fina med Ardbeg ur referenssynpunkt är också att den enligt mig inte har så mycket mer att komma med vilket blir extra tydligt i en jämförelse med Springbank. Förvisso är Cambletowndestillatet inte fullt lika rökigt för smaklökarna såväl som på pappret. På pappret just för att rökighet nämligen kan noteras rent teoretiskt i andelen fenoler (ppm). Men Islayälskare kan känna sig lugna. Springbank är fortfarande märkbart torvrökig och något helt annat är en standardsingelmalt från huvudön. Att försöka sig på en vettig förklaring av vad man upplever när man dricker en Springbank är inte lätt. Istället för att snurra in mig i fantasifulla beskrivningar nöjer jag mig med ordet fyllig. Resten överlämnar jag till er själva att upptäcka.

Glödgad bloggåtervinnig

Enligt besökstattestiken har ett snart året gammalt inlägg fått något av en "revival" här på bloggen. Då inlägget är tämligen säsongsbetonat tänkte jag även passa på att uppmärksamma er som kommit hit den så att säga vanliga vägen och samtidigt se till att absolut ingen går miste om mitt bästa tipps vad gäller glöggtraditionen.

Fortsätt alltså att läsa på Glögg+portvin=sant.

E-vitamin

Efter att ämnet naturligt diskuterats fick jag lusten att på mitt egna sätt gå igenom listan över livsmedelstillsatser. Men då listan är tämligen gedigen skulle ett sådant omfattande arbete bara resultera i att jag aldrig skulle bli färdig och inget inlägg skulle publicerats. Jag har därför valt att angripa E-nummerlistan från ett annat håll. Jag tänker påvisa att den inte bara innehåller en massa farliga ämnen, det ser jag redan som allmän känt, utan även en hel del helt ofarliga. Vad jag snart upptäckte när jag läste om alla ämnen var att de som kunde kännas farliga redan är förbjudna. Som om vi i landet har ett livsmedelsverk vars uppgift är att reglera användningen av farligheter i maten. Förvisso har flera ämnen återigen blivit tillåtna efter att vi ingått i den för tillsatser mer liberala europeiska gemenskapen. Detta gör att det troligtvis är mer sunt att leva i vårt grannland Norge numer. Jag vill därför göra det tydligt att ni inte ska tolka detta inlägg som om det vore helt ofarligt att ohämmat stoppa i sig alla möjliga sorters E-ämnen. Jag vill bara poängtera att långt ifrån alla är direkt dödliga gifter.

Färgämnen

E-100 Kurkumin. Det ämne som i huvudsak ger gurkmejan dess gula färg. Är du rädd för E-100 bör du alltså avstå currykryddad mat.

E-101 Riboflavin. Även kallat vitamin B2 och är direkt nyttigt för kroppen. Vill du ändå undvika det ska du skippa mejeriprodukterna.

E-140 Klorofyll. Det ämne som ger växter dess gröna färg. Så se upp för bladsalladen.

E-150 Sockerkulör. Inget annat än karamelliserat socker.

E-162 Betanin. Det som gör rödbetor röda gör samma med vissa glassar. Fungerar också som en antioxidant i tarmen. Är alltså nyttigt.

E-175. Guld. Skulle i stora mängder kunna fastna i blindtarmen kanske, vad vet jag? Är annars en ädelmetall och reagerar inte över huvud taget med något i kroppen. Såvida inte magsaften består av kungsvatten. Men då har man värre bekymmer att tänka på.

Konserveringsmedel

E-200 Sorbinsyra. Finns i bär, främst rönnbär och de äter man ju inte just på grund av den farliga syran, eller?

E-270 Mjölksyra. Finns i filmjölk och yoghurt. Bildas även i kroppen vid muskelansträngning och kan medföra biverkningar som olustkänslor och "spaghettikänsla".

E-290 Koldioxid. Finns i luften och skapar bubblor i dryck. Är du rädd för koldioxid bör du hålla andan vilket å andra sidan kan ge värre biverkningar.

Antioxidationsmedel

E-300 Askorbinsyra. Mer känt under namnet C-vitamin. Är nödvändigt för kroppen och bör inte undvikas.

Sötningsmedel

E-420 Sorbitol. Finns i vissa bär, bland annat rönnbär men bildas också inne i kroppen så det går nog tyvärr inte att undvika.

E-954 Sackarin. Tas inte upp av kroppen, är även stabilt vid upphettning och i sura miljöer. Påminner lite om guld således.

E-967 Xylitol. Kallas även björnsocker och finns i många frukter men också i grönsaker och björksav.

Förtjockningsmedel

E-406 Agar. En sorts vegetarisk ersättare till gelatin som framställs av rödalger.

E-414 Gummi arabicum. Utvinns ur mjölksaften i akacia. Kan låta harmlöst men är nog denna listans farligaste för nötallergiker.

E-441 Gelatin. Den animaliska varianten. Troligtvis ett större bekymmer för de däggdjur som tvingas ge ifrån sig ämnet än för de som stoppar i sig.

Klumpförebyggande medel

E-558 Bentonit. Förknippar i alla fall jag främst med lera. Bildas av aska vid vulkanutbrott och används för att klarna vin bland annat.

E-570 Fettsyror. Tar med dem bara för att jag just skrivit om dem. Antar de är mer nödvändiga än farliga för kroppen.

Smakförstärkare

E-620 Glutaminsyra. En annan favorit med eget inlägg här på bloggen.

Ytbehandlingsmedel

E-901 Bivax.

E-903 Karnubavax. Roligare än bivax. Men lika ofarligt. Framställs från palmblad.

E-904 Schellack. Varför ska allt vara så himla naturligt. Schellack utsöndras av en viss lus när denne suger sav ur vissa asiatiska träd.

Från fett till cell

Det finns mycket att skriva om fett. I min naturvetenskapligt förenklade serie om allt tänker jag fokusera på fett som något bestående av fettsyror.

En fettsyra består i sin tur av en karboxylgrupp (-COOH) till viken det är anslutet en kedja av kolväte. Enklast av dem alla är smörsyra vilket man skulle kunna säga består av en karboxylgrupp och en butanmolekyl varför den också ibland kallas för just butansyra. En längre kedja finner man dock om man studerar ämnet palmitinsyra vilket består av hela sexton kolatomer. Som ni ser skiljer sig den schematiska bilden en del från de tidigare. För att göra det enklare och mer överskådligt är det vanligt att man inte ritar ut kolatomerna.

Vid varje vinkel eller kryss sitter det alltså en kolatom. I det här sättet att rita rationaliserar man även bort väteatomerna. Går det färre än fyra linjer ut från en "outritad" kolatom är dessa om inget annat anges bundna till väteatomer.

Båda dessa fettsyror kallar man för mättade, detta därför att deras respektive kolkedjor är så att säga mättade med väteatomer. Det finns alltså inga dubbelbindningar mellan kolatomerna. Skulle det göra det blir fettsyran omättad som i fallet med den enkelomättade oljesyran med dess ensamma dubbelbindning i mitten på kedjan.

I ett tidigare avsnitt förklarade jag strukturen av ett par alkoholer, metanol och etanol. Alkoholernas uppbyggnad påminner om kolväte men med en väteatom utbytt mot en hydroxylgrupp. Tänk dig att fler än en väteatom skulle ersättas på det här sättet. Ämnet skulle fortfarande kallas för alkohol. Ett exempel på detta är glycerin med sina tre OH-grupper. Man säger att glycerin är en så kallad trevärdig alkohol.

Ersätts de tre vätemolekylerna i ändarna på hydroxylgrupperna av tre fettsyror bildas det vi normalt känner som fett, vår energireserv i kroppen.

Skulle fettmolekylen vara uppbyggd av två fettsyror och en fosfat kallas den för fosfolipid. Lyckligtvis för den här historien så har fosfolipiden en speciell egenskap. Glycerinet och fosfatet kallas för huvud och är hydrofilt vilket betyder att det dras till vatten. Svansen, fettsyrornas kolkedjor, däremot är hydrofobt och stöter bort vatten. Svansarna attraheras därför gärna med varandra och runt andra "torra" partiklar som till exempel smutsen på en hand. Skulle de omsluta tillräckligt mycket av smutspartikeln lossnar denna från handen och de hydrofila huvudena gör att den lätt sköljs av med vatten. I ursoppan resulterade fosfolipidernas egenskap också i att de bildade membran. Detta genom att lipidernas svansar attraherades mot varandra tack vare deras ömsesidiga fobi för det omkringliggande vattnet. Ett område av ursoppan som på det här sättet helt inneslöts av ett membranlager fosfolipider skulle man kunna kalla för en cell.

Att såga en oktoberöl

Då vi snart entrar ölfrossandets månad nummer ett och att mitt lokala systembolag tagit den saken i beaktan samt för ändamålet avsett en hyllplats för tiotalet ölsorter som tillägnats just denna tid så kunde jag inte motstå att inhandla en av dessa representanter vilken jag ännu inte hunnit avnjuta för en provsmakning. Ölet i fråga blev den storskaligt, industriellt, bryggda ölen Samuel Adams Octoberfest. Bland snobbiga ölkännare, förståsigpåare som gärna kritiserar bryggeriet just för att det är stort och därför att det är så man ska tycka för att tycka rätt bland de jag i denna mening redan nämnt ter sig mitt val kanske en aning imbecillt. Men själv anser jag det amerikanska bryggeriet gett oss ölälskare tillräckligt mycket gott för att inte låta det på lika villkor få konkurrera bland de andra på den tillfälliga hyllan. Vad som gjorde att valet sedan föll på just Samuel Adams Octoberfest vet jag inte men oavsett så var det den som hamnade i korgen.

Väl hemma, efter en underbar kvällsvard med räkor och vitt på frugans initiativ, blev det så dags att provsmaka den nyinköpta oktoberbrygden. Efter månader utan användning hade mitt valda ölglas mått bäst av en rengörning. Kring alla mikroskopiska smutspartiklar på sidan anhopades kolonier av bubblor vilket gjorde ölet allt annat än fotogeniskt. Jag fick svälja förtreten, nu var det ändå för sent och någon påverkan på smaken kan det knappast vara tal om. Men oj vad fort skumkronan försvann, underligt. Jag förde glaset till munnen, tog ett djupt andetag med näsan nära ytan och inmundigade drycken.

Mina förväntningar hade gjort mig redo att möta en rustik stark lager. Av någon motsägelsefull anledning bryggs festölen till en något högre alkoholstyrka än normalt, detta trots att de ska frossas i. Kanske denna germanska tradition förklarar de i brösthöjd monterade pissoarerna med kraftiga hantag en kollega på resa i landet berättat om. Sak samma, vad jag just sköljt ner genom gommen var inte vad jag förväntat mig. Ölen var söt, nästan lite kvalmig och min första tanke var i stil med. -Jisses vad mycket göttiga tillsatser de tryckt in i den här. Etiketten gav mig dock ingen information.

Sötslisk var det sista jag förväntade mig av en oktoberöl. Men detta gör visserligen inte ölen per automatik dålig bara för att mina förväntningar varit annorlunda. Gillar du som läser till exempel öl som Newcastle Brown Ale är Samuel Adams oktoberöl verkligen något du måste prova men för mig som gillar öl, alltså öl, blir det till att snarast göra att återbesök vid säsongens hylla och prova något annat.

Vilken tur att jag i det kylda förrådet fann ett säkert kort för att mildra smaklökarnas sötmachock. De underbara smakerna från cascade- och challangerhumlen man får när man dricker en Belhaven Twisted Thistle blev på något sätt extra förstärkta från den föregående exponeringen.

Mat och träning

Jag har alltid fascinerats av folk som gör något lite extra ansträngande. Jag tänker ibland på hur det vore att vara en av dem, en ultralöpare, en triatlet. I våras satte jag upp ett lämpligt inledande mål för detta. Klara Lidingöloppet under tre timmar. Fixar jag det har jag lovat mig själv en start i Göteborgs maraton och sen får vi se. Ganska snart kom jag dock till insikt att det första målet inte skulle lyckas om jag behöll alla mina dryga åttiofem kg. Att öka träningsmängden var inget alternativ. Två pass i veckan får räcka, det finns och måste få finnas mycket annat i livet än bara träning, blogga till exempel. Så jag valde att prova något jag aldrig trodde mig göra, en diet.

Efter allt man fått höra om dessa var det inte svårt välja hur och vad jag skulle dra ner på. Det fick bli en tid utan, eller åtminstone med minskat, kolhydratintag. Inget godis, ingen glass och framför allt inga frukostmackor. Vid lunch och middag valde jag att avstå eller lämna kvar det mesta av potatisen. Istället kompenserade jag om möjligt med mer sallad. Jag valde att inte frossa i fett utan tänkte att överlag mindre portioner också skulle få vara en del. Förutom att vara småhungrig mest hela tiden blev resultatet att jag ganska fort, på bara några dagar, tappade ett par tre kg. Min kropp reagerade alltså på samma sätt som för de flesta. Nu gällde det att hålla motivationen uppe och på något sätt bli kompis med magkänslan. Målet var ju ytterliga ett par, kanske tre kilo, nedåt på skalan. Jag kom inte på någon speciell taktik inför detta. Tiden gick och oviljan att ge upp mitt projekt var uppenbarligen tillräcklig. Jag var helt enkelt allt för nyfiken på slutresultatet. Istället för att tänka på godsakerna kände jag en viss "duktighet" för varje gång jag inte föll för sötsakssuget. Ett sug som snart kändes litet i förhållande till de positiva känslorna jag såg fram emot och av erfarenhet vet kommer efter lyckade prestationer.

Snart kom dagen för den första träningen. Som långdistansmotionär, jag har åkt sjutton vasalopp, har jag ett lite annorlunda förhållande till kolhydrater. Jag laddar mig med dem och kan känna hur de hjälper mig att prestera. Nu skulle jag springa helt urladdad.

Det sägs att kroppen har lättare att utvinna energi ur kolhydrater än ur fett och att fettförbränning därmed skulle ge mer olustkänslor. Detta blir påtagligt för en otränad kropp då denne vid fysisk aktivitet tenderar att chockartat bränna hela sitt kolhydratförråd och köra rakt in i väggen samma stund de tar slut. Att denna kropps hjärna inte heller är van att hantera trötthetssignaler gör det inte lättare. En kropp van vid träning reagerar däremot med att tidigt kombinera förbränningen och ger hjärnan en mer behaglig, ibland till och med njutningsfull, upplevelse.

Min nyvunna erfarenhet av träning med kolhydrattom kropp är att det fungerar bra så länge som man inte vill pressa det lilla extra. Vid ett par tillfällen passerade jag denna gräns och fick då "spagettikänslan" i kroppen. Vad som bör tilläggas är att då jag tränat för att förbränna befintliga energilager så har jag medvetet "slarvat" med maten. Det kan med andra ord varit brist på mat rent allmänt som gjort mig matt snarare än brist på just kolhydrater. I detta tillstång kanske min kropp började förbränna protein, alltså muskler, vilket inte är att rekommendera. Eftersom det stort sett gick bra började jag fundera på matupplägget inför den kommande tävlingen. Skulle jag våga ladda som vanligt?

Även om viktminskningstakten efter de första dagarna avtog passerade jag mitt mål på 80kg tämligen fort. Då tog jag beslutet att fortsätta även om jag numer tillåter mig lite fullkornpasta samt en å annan smörgås. Detta har resulterat i att jag minskat ytterliga några kilon och springer nu fortare än jag någonsin tidigare gjort.

Jag har fått en del kritik under mitt projekt. Dels har jag beskyllts för att ha en alldeles för stark karaktär. Detta tror jag beror på målet jag satt upp. Ett tydligt sådant som inte enbart grundar sig i kilon hit och kilon dit. På det sätt jag tränar och den vana jag har att försätta mig i mentalt ansträngande situationer, ibland tämligen otränad, är jag också van att handskas med en kropp som signalerar, "-du är dum i huvudet".

Sedan har mitt slarvande med mat i samband med träning ifrågasatts. Själv vill jag däremot ifrågasätta de som propagerar för hur viktigt det är med uppladdning och återfyllning, gärna med dyra och söta sportdrycker. Att gå ner i vikt är att bryta ner sin kropp. Att träna utan att återfylla fullt igen. Så länge vi inte är medvetslösa, vilket vi sällan är när vi tränar, tror jag mycket få personer har det starka psyket som krävs för att motionera skadligt. Jag lovar, kroppen säger till i god tid.

Överbefolkning och bistånd

Från olika obildade håll hör man ibland åsikter om att jorden är överbefolkad och att orsaken till svältkatastrofer ligger i att det finns för mycket människor helt enkelt. Att enskilda flyktingläger och dylikt måhända är överbefolkade kan jag hålla med om. Men jorden i sin helhet, den skulle klara många gånger av sin nuvarande världsbefolkningen, i alla fall om man tolkar statistiken på följande sätt.

Enligt FN är antalet människor på jorden snart om inte redan över 7.000.000.000, sju miljarder. Om vi rent hypotetiskt tar dessa individer och sprider dem jämt över vårt land skulle var och en tilldelas en yta om ca 60, sextio kvadratmeter. Kanske lite knapp att överleva på men med extremt välplanerad och effektivt bruk av jorden skulle det kanske gå. Lyckligtvis består jordens landyta inte enbart av landet Sverige utan vi har en något större area till vårt förfogande. Sprider vi befolkningen över denna skulle var och en då kunna förfoga över inte mindre än 22.000kvm. Alltså lite drygt två hektar. Detta visar att frågan om en eventuell överbefolkning inte handlar om huruvida jorden tillgångar och kapacitet räcker eller ej. Frågan handlar om någonting annat.

Enligt mig så handlar det helt enkelt om vad vi människor vill. Alltså vi som är så lyckligt lottade att vår vilja har betydelse. Är vårt mål att bli så många som möjligt eller har vi andra intentioner? Jag och uppenbarligen många med mig bibehåller gärna vår resursmässigt sätt något kostsammare livsstil även om vi vet att det pågår en fruktansvärd svältkatastrof på Afrikas horn. Jag ser hellre att vi människor är färre och istället har råd med förströelser som rymdfart, motorsport, rockkonserter och IT. Ska alla leva på det sättet är vi absolut för många.

Min förhoppning är att IT-utvecklingen vilken inte bara gjort folk medvetna om en värld utan diktatorer utan som också varit ett verktyg för själva revolutionen ska kunna bidra med samma positiva effekt söderut på kontinenten.

Utan folkbildning och utan slut på politiska motsättningar ser jag dagens bistånd som direkt skadligt och orsak till ökat mänskligt lidande. Hur hemskt det än kan låta medför varje räddat barn idag, om inget annan förändring sker, att kraven på de otillräckliga biståndsresurserna bara ökar för varje generation. Det vore en tämligen enkel sak för några enade nationer i de rikare delar av landet att för en tid helt förhindra svälten. Men vad skulle resultatet bli?

Nukleinsyra

Sagan om allt, avsnitt 11.

Minns ni avsnittet om kolväten och hur de kunde vara ordnade som ringar? Ni som gör det, tänk er en bensenmolekyl, men att en av dess kolvätepar ersatts med en ensam kväveatom. Det, kära läsare, som ni då tänkt fram kallas för pyridin.

Ersätts två kolvätepar kallas molekylen för pyrimidin. Tillför vi några fler atomer och grupper kan vi få fram följande tre mycket intressanta så kallade "pyrimidiner", cytosin, tymin och uracil.

Med sina tre respektive fyra bindningar är det inte konstigt att kväve och kol tillsammans gärna bildar ringformade molekyler. Men allt för stora ringar, med många länkar, blir dock sköra och får det svårt att existera i en kaotisk ursoppa. Däremot kan större molekyler bildas genom att mindre ringar sammanfogas med varandra. Exempel på sådana är purinerna adenin och guanin.

Purimidinerna och purinerna kallas gemensamt för kvävebaser. En kvävebas tillsammans med en kolhydrat och en fosfatgrupp kallas för en nukleotid. Fosfor(P) är ett grundämne med fem bindningsmöjligheter och därmed tämligen benäget att reagera med andra ämnen och bildar lätt funktionella grupper.

Likt aminosyror som kan attrahera varandra bildar även nukleotider kedjor. Dessa kallas då för nukleinsyror. Bindningarna sker mellan den ena nukleinens fosfatgrupp och den andres kolhydrat. För att bindningarna ska hålla krävs det att fosfatgrupperna respektive kolhydraterna är likadana.

Är kolhydraten i en nukleinsyra ribos kallas syran även för RNA och är kolhydraten en deoxiribos kallas den för DNA.

Poker

Tänk att det skulle gå över två år innan jag valde att skriva om den inte helt obetydliga delen av mitt liv som kallas poker. Nuförtiden är det dock långt mellan spelkvällarna och ibland blir jag orolig att Svenska spel ska avsluta mitt konto på grund av inaktivitet. Hur som helst så väcktes tankarna på spelet häromdagen och så har ju rättsväsendet också uttala sig, helt i linje med mina åsikter, ta i trä.

Begreppet poker är lika vitt som begreppet träning. Enligt mig kan någon som utger sig för att träna vara allt från en äkta atlet till någon som gärna speglar sig på gymmet en timme för att sedan på helt fel basis trycka i sig en energifylld återhämtningsdryck. Samma sak gäller spelare. De kan vara intresserad av spelet eller så kan de vara idioter, förlåt spelsjuka, som gärna matar in sedlar efter sedlar i en Jack Vegas -maskin i tron om att snart så vänder lyckan.

Det finns mycket att säga och tycka om den maskinen men nu skulle jag ju skriva om poker, det är något helt annat.

För att spela poker behövs två saker, en kortlek och något att hålla ordning på poängräkningen med. För detta är papper och penna inte så lämpligt utan här fungerar tändstickor, mynt, eller spelmarker betydligt bättre. Dessutom behöver man, spelarna, enas om utefter vilka regler man ska spela. I likhet med drinkblandningskonsten har det med tiden vuxit fram ett antal bra beprövade varianter vi numer har gett egna namn. Vilken tror du är poker bland följande drinkar? Horse's neck, Omaha, Sidecar eller Gibson? Man behöver också enas om hur poängräkningen ska gå till.

Antingen så spelar man ett så kallat "cash game" i vilka det vanliga är att en poäng i spelet också motsvarar en enhet i den aktuella valutan. Till skillnad från fia med knuff har ett "cash game" inget bestämt slut där man kan kora en vinnare. Varje så kallad pokerhand är sitt eget spel i vilken slumpen har en betydande roll. Ju fler händer som spelas ju mindre påverkan har dock slumpen då den tenderar att jämnas ut över tid. Istället är det spelskickligheten som tar överhanden och ger de bättre spelarna fler och fler poäng eller pengar. Men ingen hindrar en gambler från att göra en så kallad "hit and run". Det vill säga spela några få händer och sedan lämna bordet. Inte konstigt att domstolen just på denna punkt därför fällde Grebbestadsarrangörerna.

Ett annat och mer sofistikerat sätt att spela är att göra det i turneringsform. Här ges deltagarna en viss summa poäng att inleda spelet med. Sedan spelar man hand efter hand tills bara en spelare återstår. Ju längre man är kvar i spelet ju högre blir ens placering. Som i många andra tävlingar, till exempel Vasaloppet, är det inte ovanligt att man även i pokerturneringar betalar en startavgift. Denna kan sedan användas för att dela ut prispengar till de högst placerade spelarna men också för att täcka administrativa kostnader. Då spelet pågår länge, ibland under flera dagar, har slumpen en underordnad om än nyckfull inverkan vilket gör domstolens friande beslut tämligen logiskt. Nyckfullheten är dock något jag hoppas återkomma till.

Hur gör man för att vinna i poker? Som pokerspelare har du ingen som helst möjlighet att påverka de kort du får. Du kan förvisso byta kort i dragpoker men din skicklighet i det momentet har en underordnad roll. Det handlar istället helt enkelt om att på bästa sätt anpassa sig till slumpen. Att vinna så mycket som möjligt när man vinner och förlora så lite som möjligt när man förlorar. En i längden mer lyckosam spelare tenderar därför att vinna mer sällan än sina motspelare men vinner mer då det händer.

Även om jag gillar att en domstol erkänner poker som skicklighetsspel bör man inte underskatta slumpen. I turneringar ökar dess inverkan ju länge spelet pågår. Detta då färre och färre deltagare är kvar och att de bland dem kan vara stor variation på poängställningen. Valet att tidigt i en hand gå "all in" och därmed åsidosätta skickligheten blir allt oftare det korrekta sättet att spela. Medan det i början av en turnering när de sista betydelselösa placeringarna ska avgöras mest handlar och skicklighet, att som duktig spelare bygga upp sitt kapital, avgörs de sista händerna oftast med stor inverkan av slumpen när spelarna som följer direktiven om odds och chans satsar allt.

En annan faktor som gör poker till mer av en pseudovetenskap än evidensbaserad forskning är "du vet att jag vet att du vet" -problematiken. För att maximera sina vinster gäller det att få sina motståndare att göra misstag och detta gör man bäst genom att själv agera vilseledande. Om man av slumpen blir tilldelad säkra vinnarkort bör man inte omedelbart satsa allt man har och därmed skrämma sina motståndare. En spelad tveksamhet som kanske lockar någon annan i fällan är förståss bättre. Likaså kan man med en mer tveksam hand lyckas bättre med en rejäl distinkt höjning vilken kan skrämma bort andra vilka annars senare i handen kanske hade fått bättre händer. Som du ser blir det en hel del kan och kanske men så är det i poker. Problemet med dessa tips är att dina motspelare snart inser att du spelare efter dem. De vet att du vet. Och så vet du att de vet att du vet, osv. Lycka till.

Om boxvinskatten

Då köp av en vara i större kvantitet och enklare förpackat vanligen medför ett lägre pris för köparen så har ett intressant läge uppstått för de som i sitt yrke har att fundera kring skatters dämpande effekt på konsumtionen av skadliga produkter i och med vinboxarnas allt mer ökade popularitet. Pjuh, det var en lång inledande mening. Men låt oss gå vidare. Från systembolaget har det kommit ett förslag om en specifik extra skatt just på denna varugrupp. En intressant tanke vilken om den gillas öppnar upp för ett helt nytt sätt att beskatta livsmedelsetanol. Frångår man dagens beskattning där varans alkoholstyrka enkom är grunden för skattesatsen skulle jag gärna vilja inkomma med ett nytt mer konstruktivt och allmängiltigt förslag.

Jag tycker man borde utgå från dagens skatt, eller snarare en överlag något högre, men att man från denna räknar av skatteintäkten varan i sig redan ger via momsen. Detta medföra att själva straffskatten blir lägre för dyrare drycker respektive högre för de billigare, även om de råkar innehåller samma mängd sprit. På så vis premieras kvalitet utan att man behöver extrabeskatta en viss specifik förpackning.

Som medveten konsument har jag full förståelse för att spritdrycker beskattas så som de görs. Att finna den exakta nivån för när privatimport och skadeverkningarna blir som lägst överlåter jag dock till experterna. Men däremot kan jag ibland bli lite besviken när jag för ganska mycket pengar handlar varor vilka knappast kommer medföra hustrumisshandlar och dylikt samtidigt som mannen framför mig i kassan bär på ett "lock" billig ljus lager, en produkt som för bara någon hundring eller så är fullt kapapel ett medföra allsköns trubbel i samhället.

Ursoppan

Sagan om allt: del tio

När grundämnet syre, O, blandas med grundämnet väte, H, bildas ett ämne som kallas för knallgas. Om blandningen tillförs värme av något slag, till exempel från en gnista, sker en reaktion där vätet binds till syret. Tillsammans bildar de det vi kallar vatten. Allt vatten på jorden har skapats på det här sättet även om den största mängden troligtvis kom till i rymden långt före att vår planet tog form. Vattendragen på den unga jorden kallas populärt för ursoppan då de förutom vatten innehöll en mängd olika ämnen vilka medförde goda förutsättningar för fler kemiska reaktioner.

I soppan fanns det gott om så att säga ofärdiga molekyler. Vetenskapligt kallar man dessa för funktionella grupper. Då de är ofärdiga, med fria radikaler, är de reaktiva och sammanfogas gärna med andra enskilda atomer eller grupper.

En ofullständig vattenmolekyl (en syreatom och en väteatom) kallas för en hydroxylgrupp. En metylgrupp med sin kol och tre väteatomer kan liknas vid en ofärdig metanmolekyl. En kol- och en syreatom bildar en karbonylgrupp vilket också har fått benämningen keton. Observera att dessa har två fria radikaler. Med en väteatom till ena radikalen kallas karbonylen för aldehyd. Keton tillsammans med en hydroxylgrupp bildar en karboxylgrupp.

Kolväten där en väteatom ersatts av en hydroxylgrupp kallas för alkoholer. Kolvätet metans motsvarighet kallas metanol och etanets motsvarighet kallas etanol, vilket är det ämne vi blir berusade av i spritdrycker.

En annan typ av molekyler är kolhydrater, det vi också kallar för socker. Kolhydrater kan vara tämligen komplexa men består alla åtminstone av antingen en keton eller aldehydgrupp samt två alkoholer. Enklast av alla är trioserna vilka är uppbyggda kring endast tre kolatomer.

De ovan nämnda molekylerna är alla uppbyggda av endast

tre grundämnen, kol, syre och väte. Men i ursoppan fanns det gott om andra. Näst på tur i den här redogörelsen är det ämne som den luft vi andas till största delen består av, nämligen kväve. I det andra och yttersta elektronskalet har kväve fem elektroner och således tre bindningar. En kväveatom bunden med tre väteatomer kallas för ammoniak. Saknas en av vätemolekylerna i en sådan kallas den för en aminogrupp. En aminogrupp tillsammans med en metylgrupp (en ofullständig metanmolekyl) kallas för metylamin. En aminogrupp som sammanbinds med en karboxylgrupp via en kolatom kallas för aminosyra. Beroende på vad mer som fäst vid kolatomen får dessa olika egenskaper och namn. Enklast är glycin. En av aminosyrornas egenskaper är att de antingen gillar,

attraheras till vatten, är hydrofila eller ogillar vatten, är hydrofoba. Aminosyror har också en förmåga att bindas till varandra genom så kallade peptidbindningar. Detta sker genom en reaktion av den ena aminosyrans karboxylgrupp med den andres aminogrupp. Som en restprodukt bildas vatten.

Sammanbundna aminosyror kallas för peptider. Dipeptid om det är två aminosyror. Tripeptid och de är tre och polypeptider om de är fler. Riktigt långa kedjor med över femtio aminosyror kallas dock för protein.

Som avslutning på det här avsnittet tänkte jag ta upp en viktig egenskap för det här projektets fortsättning. Som ni just läst skulle bildandet av aminosyror genom tämligen slumpmässiga reaktioner inte vara helt omöjligt i en ursoppa med gott om olika ämnen. Att forskare även funnit aminosyror i rymden tyder på att processen troligtvis skett på fler än ett ställe i universum.

Bildandet av peptider är inte heller något konstigt. Men allt eftersom dessa växte bröts de också sönder i sina svagare länkar. På sikt medförde detta att de starkaste molekylstrukturerna med tiden blev allt vanligare medan de svagare bröts sönder och istället blev byggstenar till andra.

Kyrkan och kungen

Ett par minst sagt aktuella heta potatisar i vilka jag funnit en gemensam ingrediens. Som jag kungjort tidigare är jag inte principiellt mot monarki som statsskick. Men jag ser ett problem när härstamning går före talang.

Att fira skolavslutning i kyrkan ser jag inte heller som ett problem. Dock har det visat sig att vissa kyrkliga representanter har svårt att hålla sig från att proklamera diverse tvivelaktiga kristna uppfattningar. Liksom kungens tafatthet saboterar monarkin förstör allt för fundamentala kristna sin egen tro bland folket i gemen.

Cirkus kungen

"Kan någon vara snäll och tala om för mig vad som pågår?" Det är en fråga som ibland ställs när frågeställaren uppfattar en situation något surrealistisk och obegriplig. Så vad är det egentligen som håller på att hända med vårt kära hov?

Från och till är vi också med om saker om kan beskrivas med uttryck som att verkligheten ibland överträffar fiktionen. Vilken såpaförfattare skulle komma på iden att låta en skötsam monark bli anklagad för det som vår i detta nu blir. Låta honom leva med nära vänner som uppvisar total avsaknad av allt vad vettigt tänk är. Lägga en besvärjelse över hans pressfolk så de aldrig skulle kunna få dementera de mest absurda anklagelserna och så vidare.

Till skillnad från i filmens värld brukar verkliga individer agera mer rationellt. Men inte i "reality"-såpan Carl XIV Gustaf. Varför blir inte kungen själv, eller hans pressfolk, riktigt förbannade över lögnerna som sprids om hans förehavanden. Känner de inte till ordet förtal?

I det tidigare inlägget skrev jag om min egen tolkning av begreppet att vända blad. Med tanke på att de senaste skvallret handlar om att kungen skulle bevittna ett lesbiskt samlag borde man väl gå rätt hårt år de som sprider dessa rykten. Bedyrar konungen sin oskuld är det väl bara att dra in vårt förträffliga rättsväsen. Då tvingar man väl fram en publicering av bildmaterialet, vilket hovet vill, och vi undersåtar kan sluta misstänka kungen för att vara osympatisk och en mycket, mycket, mycket dålig människa.

Lite på skoj har jag börjat fundera kring om inte kungens personal är ett gäng hugade gamblers som inledningsvis bluffar sin säkerhet på kungens vita mjölpåse och låter misstankarna bland folket växa för att först om ett tag och efter några offrade småspelare, rentvå honom och därmed på sikt vinna extra sympatier.

Grekland, Finnland och Danmark

Så var det då dags att bli lite politisk igen. Jag tänkte nämligen att kommentera det här med greklandkrisen och tankar den gett mig.

Europas politiska höjdare sammanträdde häromdagen och diskuterade på vilket sätt man skulle hjälpa det till synes hopplösa landet Grekland. Under diskussionen om nya lån, vilka alla är mer eller mindre på det klara med att landet aldrig kommer betala tillbaka utan kommer bli avskrivna på ett eller annat sätt, inkommer den finnländske representanten med ett intressant förslag. Varför inte låta grekerna inteckna någon trevlig liten semesterö eller liknande. Jag tror knappast att finnen menade allvar med vad han sa utan att det mer var ett sätt att påvisa det faktum att grekernas decennier av socialpopulism, korruption och ovilja till eget ansvar nu skadar resterande Europa och att de kanske borde få betala.

Den närvarande greken blev så klart bestört och såg förslaget som upprörande. Men vad är egentligen mest upprörande, finnens förslag eller den grekiska ekonomiska politiken?

Att greker har haft förmånliga pensionsregler är tämligen välkänt men känner ni till danskarnas så kallade efterlön? Den som i praktiken gör det möjligt för danskarna att gå i pension vid sextio års ålder. Att jämföra efterlön med grekisk pension är vanskligt för mig att göra då jag är okunnig och ointresserad av de grekiska systemen.

Den danska efterlönen finansieras till viss del i förväg av de som väljer att ta del av förmånen men också direkt från statskassan. En utgift som regeringen nu anser att man behöver minska. Föga förvånande hörs kritik från fackligt håll och frågan ser ut att bli en het potatis i det kommande valet.

Då både Danmark och Grekland är demokratier har medborgarna ett ansvar för hur politiken förs. Kanske är det journalisternas fel att de grekiska väljarna inte kände till den ohållbara riktingen politikerna valt. Eller så såg majoriteten bara till sitt eget kortsiktiga bästa.

Hur tror ni danskarna kommer välja?

Kol

Sagan om allt, avsnitt nio.

Efter det att månen bildats och nedslagen av asteroider på joden sakta avtog framträdde en tämligen lämplig miljö för bildandet av nya och spännande molekyler. Berggrunden stelnade, vattenånga kondenserades i atmosfären och blev till regn som med tiden skapade bäckar, mindre vattendrag och oceaner.

Det form av liv som existerar på vår jord, eller i alla fall den vanligaste formen som du och jag, säger vi vara kolbaserat. Vi är förvisso beroende av en mängd olika ämnen men kol är på sätt och vis ändå det som knyter ihop allt. Kol är inget annat än ett grundämne vars andra elektronskal är till hälften fyllt. Kol har med andra ord fyra möjliga bindningar. I ren form kan kol bilda både porösa material som grafit eller

hårda som diamant. Men kolets fyra bindningar gör det också mycket benäget att reagera med andra ämnen. Syre är till exempel ett sådant och tillsammans bildar de då koldioxid.

En annan typ och för den här berättelsen mycket mer intressant är kolväten. Det enklaste av dem alla är metan vilken består av en kolatom och fyra väteatomer (C1H4). En något mer avancerad kolvätemolekyl är etan (C2H6) vilken består av två kol och sex väteatomer. Vidare följer propan (C3H8) och

butan (C4H10). Med sina fyra kolatomer är butan lite speciell då dessa antingen kan vara formerade på en linje eller som en stjärna. Man säger att dessa är olika isomerer av samma ämne. Nästa ämne i raden är pentan (C5H12) vilket finns som tre olika isomerer, kan du gissa deras olika struktur?

De ovan nämnda ämnena är alla så kallade alkaner, eller mättade kolväten. Det betyder att alla deras kolbindningar är enkla. Men med fyra bindningar tillgängliga kan ju två kolatomer även bindas till varandra med dubbelbindningar.

Sådana "omättade" kolväten kallas för alkener och enklast av dem är eten (C2H4) och Propen (C3H6).

När kolatomerna i ett kolväte bildar en ring säger man att ämnet är cyklist.

Enklast av dessa är cyklopropan (C3H6), cyklobutan (C4H8) och cyklopentan (C5H10). Även kolatomerna i dessa ringar kan bindas samman med dubbelbindningar. I de fallen kallar man kolvätet för aromatiskt. Enklast av dem är bensen, C6H6.

Med denna något torftiga genomgång av kolväten vill jag påvisa hur många olika ämnen som kunde skapas bara av några få kol och väteatomer, vilket det finns mycket gott om på jorden. Tillför vi des utom våra små molekyler ämnen som syre och kväve, ja då börjare det hända spännande saker och vi når äntligen fram till det efterlängtade inlägget om ursoppan.

Strålskadat förnuft

Ännu är det ingen som vet hur slutet för de olycksdrabbade kärnkraftverken i Fukushima kommer att bli. Ena stunden rapporteras det om att situationen förbättras medan den i nästa återigen har blivit kritisk. Vi få helt enkelt vänta och se. Men det finns vissa saker vi redan nu kan konstatera. Vi vet att kraftverken klarade den jordbävning som var en av de största i mänsklighetens historia. Vi vet att problemen kom först då tsunamin överträffade de sju meter höga murar man tidigare trott var ett tillräckligt skydd.

Vi vet också att ingen ännu omkommit till följd av kärnkraftshaveriet till skillnad mot de upp emot trettiotusen som naturkatastrofen dödat. Och så vet vi att förhöjd strålning kunnat uppmätas utanför området och att man infört evakueringszoner samt att de nu rinner ut radioaktivt vatten i havet. Men är denna olycka en adekvat orsak till att man på andra sidan jordklotet ska drabbas av förnuftsbrist. Vad hjälper det att i panik stanna några fullt fungerande kärnkraftsverk här, läs tyskland?

Låt mig återgå till själva strålningen. Efter att från början rapportera strålningsmängderna i millisievert har medierna de senaste dagarna gått över till att nämna hur många gånger nivåerna höjts från normalnivån. Då denna normalt är låg når man fort väldigt höga och oroväckande siffror. För att i vanlig ordning försöka dämpa denna oro ska jag visa på ett annat exempel där nivåerna lätt blir väldigt höga.

Jag tänker nämligen på ljudnivåer. Låt oss utgå från en tämligen tyst tillvaro där vi utsätts för noll, 0, decibel vilket är det lägsta ljud vi, friska tämligen unga människor, kan höra och alltså inte detsamma som helt tyst. Här finner de som vill en förtydligande förklaring. Låt oss också säga att det är ganska ofarligt att gå på rockkonsert men att viss risk för hörselskador ändå föreligger, vi bör hantera situationen med respekt. Under en sådan tillställning kan du som åhörare utsättas för upp emot 120dB. Hur stor skillnad är det då på detta jämfört med vårt relativt tysta rum?

Då det för var tredje dB sker en dubblering/halvering av nivån får vi på en 120dB förändring 40 sådana dubbleringar. Minns ni sagan om riskornen och schackbrädet? Hur som helst. Låt oss utgå från en enkel etta, talet 1. Dubblar vi denna från vi en tvåa, 2. Dubblar vi den en andra gång får vi fyra, 4. Efter en tredje dubblering får vi åtta, 8. Efter den fjärde sexton, 16. Nu skulle det vara lite tråkigt för er att läsa om denna dubblering ända till nivå fyrtio så jag hoppar istället fram en bit. Efter tio dubbleringar når vi till talet 1024. Efter en tjugodubblering får vi 1048576. Nu börjar talen bli stora men vi har ännu en bra bit kvar. Efter en trettiodubbling får vi 1073741824 och efter vår efterlängtade fyrtiodubbling 1099511627776. Det vill säga en dryg billion. Alltså Tusen miljarder eller en miljon miljoner. Det är alltså först vid dessa ljudnivåer vi normalt bör iaktta försiktighet och oro för vår hörsel.

Som ni förstår är det enligt mig bara dumt att jämföra strålningsnivåer med vad som är det normala då det normalt i praktiken inte finns något.

Sen kan man såklart ha synpunkter på om den över huvud taget är synonymt med förnuft att hålla på med kärnkraft i första läget, men det är en helt annan fråga.

PS,

Blev häromdagen upplyst om en annan absurditet till följd av olyckan. Nämligen den att det i Paris finns de som äter jodtabletter i rädsla för strålningen. Frågan är om jag nu sent på kvällskvisten orkar förklara varför jag anser det vara så heltokigt.

Jod är ett grundämne som tas upp i våra kroppar och som används av sköldkörtlarna för att bland annat reglera ämnesomsättningen. Vad är då bekymret med jod? Jo allt jod är inte vanligt, nyttigt, ofarligt jod-127. I kärnkraftsverken bildas också en restprodukt i form av jod-131 vilken är instabil, alltså radioaktiv, med en halveringstid på ca åtta dagar. Inget som kräver långa slutförvar alltså.

Lyckligtvis är människan så skapad att den om den mättas på vanligt jod inte tar upp något av det farliga jodet. Ett enkelt skydd för de som bor i riskområden är därför att "överdosera" med jodtabletter.

Men hur mycket av det farliga jodet når Paris? Och hur lång tid tar det? Uppenbarligen har man kunnat mäta sig till farligt höga värden, eller har man bara känsliga instrument? Jag undrar hur dessa nivåer står sig i förhållande till de då man med flit ordinerar jod-131 till patienter med "överaktiva" sköldkörtlar?

Man skulle kunna tro att det efter en kärnkraftskatastrof bra mycket värre än den nu aktuella skulle orsakat en stor mängd fall av sköldkörtelcancer. Så lämpligt att då se på statistiken från olyckan i Tjernobyl. För er som vill fördjupa er i ämnet föreslår jag Leif Mobergs rapport från Statens strålskyddsinstitut. Där går det att läsa att det är lönlöst att försöka finna Tjernobyl som orsak för några cancerfall i landet då stråldoserna därifrån i snitt per svensk bara gav oss en höjning om 3% från det normala. Mer skada orsakade säkert oron och ovetskapen om det okända. Bortser man från själva närområdet har det inte heller skett en ökning. Olyckligtvis var informationen dålig efter olyckan vilket ledde till att ca 2000 barn kom att drabbas av just sköldkörtelcancer, främst pga kontaminerad mjölk. Bara några få av dessa omkom dock.

Jorden och månen

...tidigare...

I den skiva av materia som före vår jords existens kretsade kring solen började materian som jag tidigare skrivit sakta att formeras. Enstaka atomer kolliderade med varandra och bildade molekyler vilka med tiden kunde bilda dammkorn. Vissa korn växte och en del blev stora som gruskorn vilka då skulle kunna kallas för meteoroider. Några av dessa fortsatte växa och vissa blev stora som klippblock, betydligt färre blev ännu större, de kallas då för asteroider. På ett ungefärligt avstånd om 150 millioner kilometer från solen blev ett av dessa objekt den absolut mest dominerande himlakroppen. Ett sånt stort objekt kallas för planet.

Ett år kallar vi den tid det tar för en planet att kretsa ett varv runt sin stjärna. Vanligtvis är det vår egen planet jordens rotation som åsyftas. För att underlätta återgivningen av hur jorden utvecklats delar man upp tiden och åren i olika perioder. Störst eller längst av dessa är eonerna och den första av dem kallas för Hadeikum. Dess start och därmed också den tidpunkt då jorden först kunnat klassificeras som planet var för ungefär 4,5 miljarder år sedan. Planetens gravitation gjorde att den ständigt bombarderades av asteroider och meteoroider. Dessa nedslag skapade stora mängder värme vilket gjorde planeten till ett klot av flytande smält massa. Värmen möjliggjorde också kemiska reaktioner och bildandet av fler och mer komplexa ämnen.

Allt eftersom mer av materian i omgivningen attraherades så avtog nedslagen och ytan svalnade. Mycket har dock hänt sedan Hadeikum och inte mycket finns bevarat från den tiden så när som på den äldsta mineralen, Zirkon. Mineralen är en så kallad silikatmineral. Silikater är ämnen som består av kisel(Si), syre(O) och något mera. I fallet Zirkon är detta något mera ämnet zirkonium(Zr). Men med silikat kan man också mena kiseldioxid(SiO2), det vill säga en kiselatom tillsammans med två syreatomer.

Den mest omvälvande händelsen under Hadeikum var dock att jorden kolliderade med en stor asteroid. Kollisionen var så kraftig att mängder av materia slungades ut från jorden och bildade en skiva kring planeten. En viss del av denna materia spreds ut i universum en annan del föll med tiden återigen ner på jorden medan en tredje kom att bilda månen.

De kallas för white trash

Är det fel att på allvar anse människor vara olika värda? Att anse vissa vara mer betydelsefulla för ett fungerande samhälle? Att helt enkelt känna förakt för vissa individers ointresse och totala avsaknad av entusiasm för personlig förkovring.

Som läsare av denna blogg kan du känna dig lugn. Du har uppenbarligen visat prov på någon form av engagemang. Jag tänker på de som aldrig skulle hitta hit, de som är nöjda med livet som det är. De som kallas för white trash.

Något som till slut fick mig att skiva ett inlägg i ämnet vad den blogg jag av en vän blev tipsad om; white trash och the day, tack Tomas.

Jag var häromdagen på besök i en industri där säkerheten är av högsta prioritet. En arbetsplats man inte får tillträde till utan godkänd genomgången utbildning. Lika förbannat har ansvarsfulla vuxna individer här känt behovet av att utsmycka varningssymboler med fantasifulla fallossar och fekalieutsläpp. Jag vågar näst intill slå vad om att samma människor på fullaste allvar diskuterar det tarvliga i att systembolaget tillsätter kräkmedel i spriten. Så dumt.

Efter att under några dagar följt den ovan nämnda bloggen, gillat en del av inläggen och varit mer tveksam till andra*, så kom jag på en "white trash"-handling jag skulle kunna tipsa dem om. Nämligen den att använda ordet "dom" i skrift. Kanske är det lite väl hårt att anse majoriteten av alla svenskar och framför allt de unga att vara white trash, kanske borde jag förfina mitt resonemang. Jag vill absolut inte kritisera eventuella dyslektiker, jag tillhör själv de som stavar mycket illa utan hjälpmedel. Men… och detta är ett viktigt men. Själv vill jag inte framstå som någon med språkbekymmer och/eller någon slarver. Därför engagerar jag mig i att få allt korrekt. Jag utnyttjar den hjälp jag kan få. Tar till mig av andras kritik, osv. Vad som på allvar får mig att se ner på andra människor är när de struntar i att rätta till fel trots** att de blivit uppmärksammade. Samma sak gäller de omåttligt populära särskrivningarna. Jag har själv särkrivit och betett mig illa. Men numer vet jag och förstår varför man inte bör göra det. Det är så enkelt om man bara vill, om man vill.

*Ölprovning är enligt mig inte white trash. Oavsett hur så måste det vara bättre att provsmaka en Chimay och kanske något barley wine än att supa sig full på ljus lager varje veckoslut.

**trots. Ett ord jag tidigare gärna skrev med två "t" men som då fick en helt annan betydelse och som gärna gjorde min text till rappakalja. Tack vare att min kära livskamrat uppmärksammade mina felstavningar gör jag numer aldrig om dem, för jag vill inte förefalla imbecill.

Molekyler

Sagan om allt. Del sju

Innan vi fortsätter resan genom tiden och alla tings skapande behöver jag redogöra för vad molekyler är och hur de kan bildas. En molekyl är kort och gott en materiell byggsten, en partikel som består av fler än en atom. Det kan tyckas ologiskt att enskilda atomer skulle kunna fästa vid varandra då de som bekant besår av en positivt laddad kärna kring vilken det roterar en eller flera negativt laddade elektroner. Minus och minus repellerar, det är känt, så vad kan då elektronerna bidra med för egenskap som istället håller fast atomer vid varandra?

För att förklara detta på ett begripligt sätt delar man in elektronerna i olika skal i vilka ett begränsat antal av dem får plats. Det innersta av skalen, det närmast kärnan, rymmer två

elektroner. Skalet så att säga utanför detta har plats för åtta. Atomer med ofyllda elektronskal tenderar att vara mer reaktiva och kalls för fria radikaler. Ett exempel är vätet med sin ensamma elektron. När en ensam sådan träffar på en annan likadan sammanbinds deras elektronorbitaler och de bildar tillsammans en molekyl som betecknas H2. Till skillnad från vätet har heliumatomer redan de båda positionerna i det innersta skalet fyllda. Detta gör ämnet obenäget att reagera med andra ämnen. Man säger att det är ädelt.

Två andra ämnen som är väldigt reaktiva och viktiga för berättelsens fortsättning är kol och syre. Med kolets sex elektroner fylls det inre skalet medan det nästa blir så att säga halv

fullt med plats för fyra bindningar. Syre däremot som består av åtta elektroner har bara två bindningsmöjligheter kvar i sitt yttre skal.

När en syreatom sammanbinds med två väteatomer skapas diväteoxid, också känt under benämningen vatten. Kol och väte bildar tillsammans kolväte. Ett spännande ämne jag tänker skriva betydligt mer om i kommande inlägg. En kol och två

syreatomer kan också skapa en molekyl och gör då detta med så kallade dubbelbindningar. Molekylen i fråga kallar vi för koldioxid. Två syreatomer kan med en dubbelbindning bilda O2, den vanligaste formen av syre.

Med de två bindningarna kan man i teorin, mest på skoj, skapa en kedja av syre vilken i praktiken aldrig blir längre än tre atomer lång och kallas då för O3 eller Ozon. Däremot kan kolets fyra bindningar skapa betydligt hållbarare konstruktioner som till exempel diamant eller mer porösa som grafit. Med sina bindningar utbredda i ett å samma plan bildar kol något som kallas för grafen.

Sagan om allt

Så var det då dags att förklara det här med "Sagan om allt" och bilden som en tid varit synlig i spalten till höger. Som de flesta av er vet har jag en tid publicerat inlägg i en naturvetenskapligt förenklad resa från begynnelsen och framåt.

Orsaken är inte enbart att jag vill dela med mig av den löpande kunskap jag själv skaffat och skaffar mig undan för undan. För egen del är jag också nyfiken på att se huruvida vår värld vi lever i idag kunnat skapas utan gudomliga ingripanden. Är darwinismens "många små steg under lång tid" närmare sanningen än spiritualisternas "slumpen kan aldrig skapa långa meningsfulla sammanhang"? Då det finns goda argument för båda sidor så känner jag behovet av en grundligare undersökning.

Är ni rent allmänt naturvetenskapligt intresserade och/eller nyfikna på hur allt kan ha skapats enbart med hjälp av naturlagarna så är ni välkomna att följa med på resan.

Resans artiklar hittills:

1. Något ur inget
2. Och gud sade: -Varde väte
3. Gravitation
4. Fusion i stjärnor
5. Kaboom!
6. Solsystemet
7. Molekyler
8. Jorden och månen
9. Kol
10. Ursoppan
11. Nukleinsyra
12. Från fett till cell

På gång: Mer RNA och DNA. Ribosom. Prokaryoter. Mitos.

Roligt men inte så roligt

Politiker som gör bort sig är något som oftast roar mig. Kanske inte att vi har korkade personer med förkärlek för toalettbesök i samband med viktiga omröstningar eller att vissa inte riktigt förstått funktionen av den svåra proceduren i att trycka på rätt knapp, en av två, vid rätt tillfälle. Inte så konstigt är det de jag inte sympatiserar med som roar mig mest vilket för mig fram till inläggets höjdpunkt, den senaste tidens omåttligt populära felräkning som sverigedemokraten Margaretha Sandstedt bjöd på härom veckan. För er som lyckats undvika klippet finner ni det här.

När jag först såg det roades jag i vanlig ordning och fick njuta en stund över hennes dumhet. Som för de flest var det hennes astronomiska penningsumma om 40.000 miljarder sek som skadeglatt fick mig att dra på smilbanden. Men ganska snart insåg jag att denna faktiskt var den korrekta och att felsägningen istället skedde när den överdrivet blygsamma summan om 400.000 Euro nämndes, en för mig inte lika rolig felsägning.

Något mer man bör undvika

En fristående fortsättning på ett tidigare inlägg.

Om du skaffat dig en åsikt om något här i livet som du gärna förmedlar till andra vill jag ge dig en rekommendation. Oavsett om det gäller gud, ett operativsystem, livsmedelstillsatser eller andra farliga ämnen bör du undvika att överdriva. Gör du ändå det riskerar du nämligen att inte bli tagen på allvar och det du säger skadar istället bara din tes. Som ett förtydligande hade jag tänkt visa på tre exempel.

Häromåret debatterade jag mot en så kallad elöverkänslig i ett par inlägg på lokalblaskans debattsida. Jag påvisade där ett visst intresse för frågan, dels för att jag från och till själv utsätts för tämligen höga effekter, men också för att jag rent allmänt är en nyfiken om än en aning skeptisk person. Vad jag ville framföra är den negativt oseriösa inverkan som påståenden om att man skild från mil med signalkabel och växlar blir mer påverkad om ens mottelefonör talar i så kallad DECT-telefon till skilllnad från hederlig bakelitdito har på debatten.

Nästa exempel hämtar jag från konflikten mellan Israel och Palestina. Jag ställer mig gärna bakom den kritik som riktas mot Israel. Människors lika värde är uppenbarligen inget de folkvalda ledarna tror på. Är man guds utvalda folk så är man, men det är en annan fråga vi inte ska ta upp här och nu utan låt oss istället gå till själva exemplet, Ship to Gaza. En aktion som i alla fall fick trovärdigheten i mina ögon att försvinna för många av konfliktens förståsigpåare.

Avslutningsvis ska jag bli lite mer aktuell. Assange, sexlivet och den svenska rättvisan. Hur många tror på fullaste allvar att processen mot WikiLeaks-grundaren hade sett likadan ut om han varit en anonym australiensare? När man som i Sverige har ett uppenbart problem med rötägg inom rättsväsendet, jag tänker främst på Christer van der Kvast och att man som i Bertil Fors fall behöver lägga en miljon eget kapital för att få tingsrättens fällande dom omprövad och i hovrätten bli friad efter en helt och hållet motsatt bevistolkning. Då kanske man som rättsväsen skulle tänka över tillståndet. Vilka i tingsrätten kommer nu att blir åtalade för tjänstefel förresten?

Kanske vore det ett lämpligt läge att tänka till lite extra innan man drar igång en globalt mediebevakad process för att få någon utlämnad till Sverige på grund av våldtäkt. Förvisso låter ju brottet allvarligt, våldtäkt är ju verkligen inget man ska acceptera, men vad är det då som han, Assange, egentligen är misstänkt för? Enligt de båda målsägande har han en viss fascination för oskyddat sex. Detta var dock inget de såg som problem för deras respektive förhållande såvida samlagen trots allt om än motvilligt utfördes med kondom. Olyckligtvis gick den lilla gummihatten i det ena fallet sönder mitt under akten. Kvinnan skyller på att Julian medvetet söndrat den. Jag har själv aldrig provat men hur gör man det omärkt och under pågående akt? Den andra kvinnan påstår att Assange, efter det att hon somnat efterföljt ett klanderfritt samlag, återigen penetrerar henne. Hon ställer frågan om han bär skydd men får ett nekande svar. Trots detta låter hon samlaget fullbordas då hon inte orkar opponera sig.

Stämmer dessa beskrivningar anser jag Julian vara ett ärkesvin men har han våldtagit kvinnorna? Jag vet att det är vanskligt att ifrågasätta en kvinnas beteende och jag anser, fortfarande, om berättelserna stämmer, att Assange i de här fallen är den med det absolut mest tvivelaktiga beteendet men på grund av hans kändisskap osv. kommer jag ändå att tänka på begreppet groupie.

Så är det inte en aningens överdrivet agerande av det svenska rättvisan? Eller ligger det trots alla bedyranden något annat bakom? Är Julians oro för att bli utlämnad till USA grundlös? Kan Sverige stå emot deras påtryckningar? Hur gick det för Egyptierna ?

Solsystemet

...tidigare...

När tyngre ämnen med tiden började spridas i universum påverkades de på samma sätt som det lätta vätet. Materian formerades i stora moln i vilka vissa områden tätnade allt mer och mer. När partiklarna i dessa så att säga faller in mot mitten får de en rörelseenergi i ungefärlig riktning mot en i början ganska odefinierbar mitt. Tillsammans med gravitationen gör detta att partiklarna börjar rotera kring formationens allt mer tydliga mittpunkt samtidigt som de tätnar. Rotationen skapar i sin tur en centrifugalkraft vilket medför att formationen breder ut sig i rotationsplanet och på så vis bildar en skiva. Närmast mitten tar gravitationskraften trots allt över och där bildas om tillräcklig materia finns det som kallas för en protostjärna. När trycket i en protostjärna ökar så pass att fusion kan äga rum säger man att den lämnar protostadiet och går in i huvudserien. För ungefär 4,6 miljarder år sedan inträffad just detta i en för oss tämligen speciell stjärna, nämligen vår sol.

Nästan all materia, närmare 99,86%, var samlad i själva stjärnan medan resten var utspritt i den roterande skivan. Sakta och med hjälp av gravitationen började materian i skivan dock att klumpa ihop sig. I takt med att klumparna växte ökades deras dragningskraft och de attraherade allt mer av den kringflygande materian. Efter ungefär 700 miljoner år hade de innersta delen av skivan formats till fyra himlakroppar vilka vi numer kallar för planeter. Den innersta av dessa har fått namnet Merkurius, nästa kallas Venus och den tredje heter Jorden. Den utanför Jorden är Mars. Tillsammans kallas dessa fyra för de inre planeterna.

Utanför Mars finns ett område där det ännu inte bildats någon större himlakropp utan som istället består av en massa mindre objekt vilka tillsammans kallas för asteroidbältet. Bortom det finner vi fyra betydligt större planeter. Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus. Till skillnad från de inre planeterna består dessa huvudsakligen av gas och kallas därför för gasjättarna. Bortom gasjättarna finner man återigen ett område med asteroider och så kallade dvärgplaneter. Området kallas för Kuiperbältet. En av dessa dvärgplaneter kallar vi för Pluto medan en annan med något större massa har fått namnet Eris.

Likt den stora dominerande solen som samlade materia runt sig i en skiva så gjorde också de största planeterna det. Runt Jupiter roterar en stor mängd olika sådana objekt som vi kallar månar eller satteliter. Kring Saturnus finns också utöver en mängd månar en i sammanhanget tämligen tät ringformation.

Något man bör undvika

Efter den tragiska massakern i Arizona, USA, fick jag för en stund lusten att skiva ett inlägg om den sinnesjuka amerikanska vapenkulturen och den lika sinnesjuka och löjeväckande politiska retoriken. Jag hade tänkt kalla inlägget för något i stil med "only in America". Jag hade tänkt skriva att man inte kan beskylla Sarah Palin för dådet men att man mycket väl kan och bör beskylla henne för att sakna etik, moral och gott internetuppförande. Jag hade också tänkt bemöta några av vapenlobbyns idiotiska argument samt ifrågasätta det där med att USA skulle vara världens bästa land. Men då inlägget inte skulle bidra med vare sig något nytänkt eller nyttiga upplysning avtog motivationen tills jag fick höra om Bradley Mannig vars sorgliga livsöde jag gärna förmedlar.

Min rekommendation i rubriken gäller nämligen det som Bradley råkat ut för. Men rekommendationen blir samtidigt en aning komplex då det inte är hans handling jag ber er undvika utan konsekvenserna den ledde till. Jag sympatiserar nämligen gärna med de rakryggade individer som påvisar felaktigheter i samhället. Problemet för Mannig är att han som militäranställd säkerligen svurit en å annan helig, imbecill och amerikanskt smålöjlig ed innan han tog ett aningens för stort eget initiativ och valde att avslöja information för Wikileaks. Det är vad som sedan hände som jag alltså uppmanar er att undvika. Ni bör undvika att bli någon som det stora landet i väst tänkt sig statuera exempel med.

Vad Bradley gjort sig skyldig till, eller eventuellt gjort sig skyldig till då han ännu inte är dömd, är att han läckt hemlig information. Mest känd är nog den video där soldater från en helikopter dödar människor de tror är terrorister men vilka i själva verket är journalister. Videon som fortsätter med att visa hur de även dödar de civilpersoner som kommer för att undsätta journalisterna. När material som detta publiceras för omvärlden framstår militären inte bara som lite väl skjutglad utan det sätt som soldaterna talar med varandra påvisar även en saknad respekt för människoliv. Man kan förstå att USA inte gillar det Manning gjorde. Men är det rätt att åsidosätta hans människovärde bara för att statuera exempel? Är det rätt att hålla någon som ännu inte är dömd i isolering 23h om dygnet, förvägra honom täcke och kudde, inte tillåta motion samt tvångsmedicinera med antidepressiva läkemedel?