Är det fel att på allvar anse människor vara olika värda? Att anse vissa vara mer betydelsefulla för ett fungerande samhälle? Att helt enkelt känna förakt för vissa individers ointresse och totala avsaknad av entusiasm för personlig förkovring.
Som läsare av denna blogg kan du känna dig lugn. Du har uppenbarligen visat prov på någon form av engagemang. Jag tänker på de som aldrig skulle hitta hit, de som är nöjda med livet som det är. De som kallas för white trash.
Något som till slut fick mig att skiva ett inlägg i ämnet vad den blogg jag av en vän blev tipsad om; white trash och the day, tack Tomas.
Jag var häromdagen på besök i en industri där säkerheten är av högsta prioritet. En arbetsplats man inte får tillträde till utan godkänd genomgången utbildning. Lika förbannat har ansvarsfulla vuxna individer här känt behovet av att utsmycka varningssymboler med fantasifulla fallossar och fekalieutsläpp. Jag vågar näst intill slå vad om att samma människor på fullaste allvar diskuterar det tarvliga i att systembolaget tillsätter kräkmedel i spriten. Så dumt.
Efter att under några dagar följt den ovan nämnda bloggen, gillat en del av inläggen och varit mer tveksam till andra*, så kom jag på en "white trash"-handling jag skulle kunna tipsa dem om. Nämligen den att använda ordet "dom" i skrift. Kanske är det lite väl hårt att anse majoriteten av alla svenskar och framför allt de unga att vara white trash, kanske borde jag förfina mitt resonemang. Jag vill absolut inte kritisera eventuella dyslektiker, jag tillhör själv de som stavar mycket illa utan hjälpmedel. Men… och detta är ett viktigt men. Själv vill jag inte framstå som någon med språkbekymmer och/eller någon slarver. Därför engagerar jag mig i att få allt korrekt. Jag utnyttjar den hjälp jag kan få. Tar till mig av andras kritik, osv. Vad som på allvar får mig att se ner på andra människor är när de struntar i att rätta till fel trots** att de blivit uppmärksammade. Samma sak gäller de omåttligt populära särskrivningarna. Jag har själv särkrivit och betett mig illa. Men numer vet jag och förstår varför man inte bör göra det. Det är så enkelt om man bara vill, om man vill.
*Ölprovning är enligt mig inte white trash. Oavsett hur så måste det vara bättre att provsmaka en Chimay och kanske något barley wine än att supa sig full på ljus lager varje veckoslut.
**trots. Ett ord jag tidigare gärna skrev med två "t" men som då fick en helt annan betydelse och som gärna gjorde min text till rappakalja. Tack vare att min kära livskamrat uppmärksammade mina felstavningar gör jag numer aldrig om dem, för jag vill inte förefalla imbecill.
Jag tycker du är lite spretig i din text. Du hugger vilt omkring dig mot saker du inte gillar. Jag gissar att du inte var på ditt bästa humör när du skrev detta. Kul läsning tyckte jag. Det gjorde att jag började fundera, så min kommentar blev så lång att jag fick dela upp den. Nåt slags person rekord tror jag. Jag tänkte göra ett eget inlägg av det först men eftersom det är så spretigt hade det nog blivit nästan omöjligt att förstå så jag gav upp den idén.
SvaraRaderaJa, det är fel att tycka att människor är olika värda. Iaf enligt min definition av olika värde. Men jag tycker det är ganska oklart vad du egentligen menar med värde och ännu mindre klart vilka kriterier du egentligen sätter upp för vilket värde man har.
Men visst, jag är med på att människor är olika betydelsefulla för ett samhälle, ett företag eller en familj. Även om det inte är politiskt korrekt så är det så. Ett extremt exempel är att ställa en gravt utvecklingsstörd person mot en läkare som utvecklar en ny metod för för titthålskirurgi som minskar både lidande och sjukledighet. Läkaren är på många sätt mer värde- och betydelsefull för samhället, sin arbetsplats och även sin familj men att gå därifrån till att läkarens liv skulle vara mera värt är något helt annat. Livets värde kan väl bara bedömas av den som lever det och som sådant är det minst lika värdefullt för den utvecklingsstörda. Detta är också det värde som är kopplat till individens rättigheter. Som demokrat anser jag naturligtvis att alla ska ha samma rättigheter. Att se det så är det enda alternativet. Annars hamnar man oundvikligen med idemässiga grannar som Hitler, Starlin och Benjamin Netanyahu. Ett träsk jag inte vill trampa in i.
Men detta ämne berörde du bara i en mening så jag ska lämna det nu. Istället ger du dig på folks likgiltighet och det får jag väl stämma in i. Men att känna förakt för människors ointresse är väl inte samma sak som att tycka att människor är olika värda? Jag känner väl igen mig i att en dålig dag förakta människors totala ointresse för sin omvärld, hur de verkar föredra att vara får och ser demokrati och fri press som en krävande uppgift som ska göras vart fjärde år. Människor som tycker att politik är tråkigt och inte berör dem. De som inte har nån vilja eller kanske förmåga att ens försöka förstå dem som inte är som dem själva. Det innebär inte att jag föraktar människorna.
Jag tycker däremot inte att barnslig kiss-och-bajshumor är ett bevis på att man skulle vara "white trash". Ett uttryck som jag inte heller är riktigt säker på vad du menar med. Jag vet min tolkning men den verkar inte riktigt stämma överens med din. Mina erfarenheter kanske skiljer sig från dina men jag tycker ofta att de mest bildade i min närhet är de som ofta kommer med skämt långt under bältet. När jag jobbade på bageri var det tre av mina arbetskamrater som jag tyckte utmärkte sig som i vad gäller kunskap och intelligens. De lyssnade gärna på talböcker medans de arbetade och på raster diskuterade de gärna kvantfysik, världs- eller rikspolitik, musik och litteratur (på de flesta punkter en bit över min förmåga). Men det var också just de människorna som en tråkig dag skalade av en limpa på ett sånt sätt så det såg ut som en redig skinnflöjt och satte uppe på nån maskin. Bara för att sedan gå runt och fnissa åt den i tre dar. Samma mönster tycker jag mig se i min egen bekantskapskrets. Grovt generaliserat förstås och absolut inget man kan använda för att dra slutsatser om enskilda individer.
SvaraRaderaDu lovar I början att jag som läsare skulle gå säker genom texten men det känns inte så. Snarare som att jag kanske tillhör de människor du ser som imbicilla. Jag har alltid stavat väldigt uselt även om det har blivit bättre. Skriver jag för hand ser det ju ärligt talat ut som om jag är illatterat.
Jag använder ofta ordet ”dom” i skrift och ser inget problem med det. Men jag gör det medvetet, när jag använder det är jag medveten om att det är en mer avslappnad form. Men märk väl, en form som är fullt accepterad av Svenska Akademin. Det är inte fel att skriva ”dom” men om man gör det bör man förstå att man riskerar kritik från en och annan språkpolis. Jag vet också att jag blandar slarvigt talspråk med formellare termer och det kanske är ett större problem. Men jag tycker det är lite kul.
Varför måste språket vara perfekt bara för att det är nedtecknat? Varför kan inte skrivna ord få vara snabba, slarviga och spontana? Det roliga med en blogg är ju att man kan slänga ur sig saker så snabbt. Att få kunna experimentera och spexa med orden, dom är ju sånna roliga leksaker. På bloggen slipper man nästan från all sorts cencur. Speciellt om man som jag skriver under pseudonym. Utan det hade jag nog inte fått publicerat en tiondel av det jag gjort. För då hade allt varit tvunget att vara perfekt.
Ibland är det också viktigare att saker publiceras på stubben än att allt är 100% korrekt. Inte för att det är så i mitt fall men ändå.
Särskrivningar däremot irriterar arslet av mig. Antagligen irrationellt mycket. Jag gissar att många särskriver pga influenser från engelskan där man delar upp ord lite annorlunda. Jag har fått för mig att särskrivningar blivit vanligare och jag tror det beror på det. Problemet med särskrivningar på svenska är att det ofta helt förändrar betydelsen av meningen. Jag hörde en väldigt rolig särskrivning som är ett gott exempel under den korta tid jag hade förmånen att vara på TT. Där hade nån stackare råkat särskriva kulgivär, vilket i sig är ett mycket konstigt ord. Men att någon blev skjuten av ett kul givär är ju ännu konstigare.
Vad jag minns såhär en vecka senare så var humöret faktiskt på topp efter en kväll i goda vänners lag. Möjligen var jag en aning drabbad av "in vino veritas". Jag håller med om att begreppet värde är luddigt, lite därför som jag valde att inleda med frågor istället för påståenden.
SvaraRaderaKritiken jag ville får fram är inte riktad mot människor med olika förutsättningar, förståndshandikappade eller ej, utan mot de som trots mental kapacitet ändå väljer att framställa sig själva som dumma eller rent av sabotera för andra. Det är stor skillnad på att skämta med människor man känner och att förstöra saker. Det som påvisar bildning är att anpassa sina barnsliga lustar till rätt tillfälle.
Då det som sagt inta handlar om faktisk kunskapsnivå utan brist på intresse tycker jag mitt lugnande budskap till läsaren går att lita på. Jag vet inte på viket sätt man skulle kunna finna min blogg på om man är en sådan som jag kritiserar. Givetvis går det alltid att nå hit via Google men hur långt läser en "White Trash" -individ innan denne surfar vidare?
Funderingarna kring demokratin och allas lika rätt att rösta är absolut en intressant fråga som vi väl någonstans tidigare varit inne på.
Om du också har problem med stavningen gör det ju dig bara mer lik mig även om jag aldrig medvetet skulle skriva "dom". Som i så många andra frågor där vi har olika uppfattning har jag lättare för att acceptera dina då jag antar de vara underbyggda. Jag litar mer på någon som ger ett gott intryck än på den som just kluddat med spritpennan. Att språket förändras är enligt mig både bra och nödvändigt. Men jag ser helst att denna utveckling leds av andra än… ja du vet.
Förutom det fria valet av språkregler är du väl ändå inte fri att skriva vad som helst bara för att du är anonym. Internet och bloggosfären är absolut inte några frizoner. Du är alltid ansvarig för vad du skriver. Själv har jag valt att inte vara anonym för jag tror mig bli mer tagen på allvar då.
Tack för det visade engagemanget.
Det förklarar saken. Min erfarenhet är att man tar en stor risk när man fyllebloggar. Det räcker med två öl eller glas vin men blir naturligtvis bara värre ju mer man druckit.
SvaraRaderaOkej. Vad jag tog till mig av din kritik av det vulgära kluddet på varningsskylten var att den var just vulgärt, obsent och tarvligt. Jag reflfekterade inte över hur det satts dit, för det spelar ju roll. I villken grad det är vandalism.
Men det är ingenting som poängteras i din orginaltext. Det hade kunnat vara med spritpenna eller gjort i dammet. Och det senare hade jag nog själv fnissat åt varje gång jag gått förbi.
Vad gäller att gå säker.
"så kom jag på en "white trash"-handling jag skulle kunna tipsa dem om. Nämligen den att använda ordet "dom" i skrift."
Det är väl inte helt konstigt om jag kände mig lite träffad av den meningen?
Men jag hoppas det framgår att jag egentligen inte tog illa vid mig. Det är bara kul att ordbajsa lite.
Ordbajs leder oss in på nästa ämne. Min så kallade anonymitet. Först och främst vill jag kunna häva ur mig saker och argumentera villt och tanklöst mer för mitt eget nöjes skull än att egentligen nå ut nånstans, även om jag ofta skriver om saker jag tycker är viktiga.
Jag är väl medveten om att jag är mycket lättare att avfärda då jag inte använder mitt riktiga namn och det tycker jag är rätt och riktigt men det blir ju heller inte så viktigt då. Under eget namn hade jag antagligen inte tryckt på publicera-knappen speciellt ofta.
Den stora skillnaden med att skriva under pseudonym är att man inte kan söka på mitt namn på nätet och få upp min blogg. Under en period av den tiden jag bloggat har jag haft en anställning som skulle varit omöjlig om jag i eget namn skrivit vissa av dom saker jag skrivit och det kanske kan sätta käppar i hjulen vid framtida anställningar.