Destillerade kornmaltsdrycker och människors förhållande till dem är verkligen något man kan klura på och blogga om. Mitt förhållande till dem är av en mer teknisk art. Jag har helt enkelt inte funnit den där förmågan att med äkta känslor njuta torvrökig dryck. Eller rättare skrivet, i de flesta situationer finner jag så mycket bättre alternativ. Till desserter kommer jag nog länge än förespråka portvin. Som om någon skulle få för sig att dricka whisky till nötkakan? Till kaffet ska det vara druv- eller annat fruktdestillat, läs cognac, calvados eller liknande. Men nu var det ju om whisky jag hade tänkt skriva och det klart, framför brasan… om hösten… med vänner…
Mitt första möte med Springbank var för en sju herrans massa år sedan. En god vän och whiskydrickare hade efter en seans på ett i whiskykretsar etablerat utskänkningsetablissemang införskaffat sig en egen butelj av denna ädla hantverkskonst. Med entusiasm av att ha funnit något utöver det vanliga bjöd han mig så att provsmaka sin nyfunna favorit. En sju herrans massa år sedan är dock en lång tid och jag minns idag inte längre hur jag upplevde våra första möten. Oavsett hur lämnade dessa likafullt ett bestående minne om att Springbank var något lite utöver det vanliga.
Intresset whisky har sedan dess kommit och gått. Mycket nytt har upptäckts och smaklökarna har säkerligen förändrats. Djupt någonstans i minnet har ordet springbank legat och grott i väntan på rätt tillfälle. Så kom tillslut den dag då jag själv skulle bli ägare av en alldeles egen flaska och smakminnet få sättas på prov.
För att smaktekniskt få ut så mycket information som möjligt ur en whisky bör man inte dricka den ensam. I det här läget kommer termen referenswhisky väl till pass. En utmärkt sådan är Ardbeg från Islay som sedan 2007 är den mest rökiga whiskyn man på ett någorlunda enkelt sätt kan få tag i. Det fina med Ardbeg ur referenssynpunkt är också att den enligt mig inte har så mycket mer att komma med vilket blir extra tydligt i en jämförelse med Springbank. Förvisso är Cambletowndestillatet inte fullt lika rökigt för smaklökarna såväl som på pappret. På pappret just för att rökighet nämligen kan noteras rent teoretiskt i andelen fenoler (ppm). Men Islayälskare kan känna sig lugna. Springbank är fortfarande märkbart torvrökig och något helt annat är en standardsingelmalt från huvudön. Att försöka sig på en vettig förklaring av vad man upplever när man dricker en Springbank är inte lätt. Istället för att snurra in mig i fantasifulla beskrivningar nöjer jag mig med ordet fyllig. Resten överlämnar jag till er själva att upptäcka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar