Nukleinsyra

Sagan om allt, avsnitt 11.

Minns ni avsnittet om kolväten och hur de kunde vara ordnade som ringar? Ni som gör det, tänk er en bensenmolekyl, men att en av dess kolvätepar ersatts med en ensam kväveatom. Det, kära läsare, som ni då tänkt fram kallas för pyridin.

Ersätts två kolvätepar kallas molekylen för pyrimidin. Tillför vi några fler atomer och grupper kan vi få fram följande tre mycket intressanta så kallade "pyrimidiner", cytosin, tymin och uracil.

Med sina tre respektive fyra bindningar är det inte konstigt att kväve och kol tillsammans gärna bildar ringformade molekyler. Men allt för stora ringar, med många länkar, blir dock sköra och får det svårt att existera i en kaotisk ursoppa. Däremot kan större molekyler bildas genom att mindre ringar sammanfogas med varandra. Exempel på sådana är purinerna adenin och guanin.

Purimidinerna och purinerna kallas gemensamt för kvävebaser. En kvävebas tillsammans med en kolhydrat och en fosfatgrupp kallas för en nukleotid. Fosfor(P) är ett grundämne med fem bindningsmöjligheter och därmed tämligen benäget att reagera med andra ämnen och bildar lätt funktionella grupper.

Likt aminosyror som kan attrahera varandra bildar även nukleotider kedjor. Dessa kallas då för nukleinsyror. Bindningarna sker mellan den ena nukleinens fosfatgrupp och den andres kolhydrat. För att bindningarna ska hålla krävs det att fosfatgrupperna respektive kolhydraterna är likadana.

Är kolhydraten i en nukleinsyra ribos kallas syran även för RNA och är kolhydraten en deoxiribos kallas den för DNA.