Delamaine, en perfekt avslutning

Förvisso var det väl länge sedan något nytt presenterades här på bloggen men nej, jag har inte tänkt avsluta mitt projekt här och rubriken syftar på något helt annat... Hur avslutar man bäst en kväll i trevlig samkväm med goda vänner?

 Som trogen P1-lyssanare är det legio att under fredagseftermiddagarna lite lätt och halvt om halvt passivt tillgodogöra sig spanarnas framtidsutsikter. Det senaste veckoslutet tedde sig likt de andra men med skillnaden att jag reagerade lite över ett av spanarnas konstaterande. Att valborgshelgen skulle vara tämligen kass. Dels för att den saknade koppling till specifik mat. Ingen har väl hört talas om valborgsmat. Men också för dess dåliga kronologiska läge i en inte sällan kylig, ruggig och av kung Bore sabbad vår. Min lyssning av programmet gjorde mig lite illa till mods. Skulle vår, min och min frus, planer nu gå om intet bara för att några intellektuella spanare ansett helgen vara dålig? Ash, låt det gå som det går... Helgen övergick till måndag och vipps så var det valborgskväll.

En brasa tändes och vännerna kom. Det grillades korv och dracks öl... Jo för som rubriken kanske avslöjar så är detta inlägg trots allt tänkt att handla om det så viktiga i våra liv vi kallar rusdryck. Efter en pilsner Urquell för dess goda maltkaraktär , en Pistonhead för dess humlebeska och en Risingsbo 2.8 för dess… ja för dess… ja hellre en sådan än mineralvatten till grillkorv.

Hur som helst blev det snart dags för kaffet. Vid aktuell tidpunkt hade tankarna på fin cognac ännu inte väckts i mitt medvetande. Men en lämplig avec tänkte jag ändå hämta från källaren. Väl där, överblickandes av vad som fanns att tillgå blev valet tämligen enkelt. St-Rémy (374). En halvtaskig brandy men för priset på bolaget ändå helt fantastisk och så mycket bättre än de bottennapp man kan finna på diverse bordershoppar .

Efter korv, kaffe och avec fortsatte kvällen med lite gött rött. Ett glas av Koopmanskloof (20020) styrkte min tes om att "gött vin" kräver en alkoholstyrka om 14 - 14.5%.

När kvällen så sakta började övergå till natt kan det setts som en dålig idé att försöka sig på en dryckesprovning. Dels var deltagarantalet decimerat och för oss tappra själar som var kvar var smaklökarna till viss, läs stor, del bedövade. Men samtidigt, varför dricker vi rusdryck? Hur gärna man än vill proklamera att det är för smaken vi dricker så gör de oss berusade. Så varför inte provsmaka dem i lite lagom påverkat tillstånd. Sagt och gjort, glas ställdes fram och jag sprang ännu en gång ner i källaren. Min första tanke var att återigen genomföra en beprövad whiskyresa. Från Old Pulteny i Wick till Springbank i Campbeltown via Ardbeg på Islay. En resa som får alla whiskyälskare att med min hjälp förstå hur bra Springbank egentligen är. Detta är förvisso en annan historia för väl nere i källaren kom jag på en helt annan idé. Varför inte fortsätta på druvdestillat men av olika kvalitet och slänga in en representant för destillerad äpplemust.

Alltså, först ut. Boulard Calvados Grande Solage (58). Ett trevligt friskt och syrligt äppeldestillat. Enkelt och utan fatkaraktärer som om det vill sig illa skulle kunna  förstöra dess smak. Ett ypperligt komplement till cognacen i barskåpet. Köp hellre en Boulard istället för ytterligare en VS-cognac.

Följd av Jeanneau Grand Armagnac, som när man just smaka den ovan nämnda drycken mest får illustrera hur fatkaraktär kan vara negativt för ett destillat. Jeanneau känns förvisso inte riktigt lika simpelt som St-Rémy men nära på. Dess VSOP klassning tyder på en viss lagring vilket inte känns som en fördel. Så tycker du inte den vackra flaskan i sig är värd 349kr föreslår jag om du såklart redan har en Boulard i såpet en cognac i motsvarande prisklass.

Sist men så långt det över huvud taget går att komma sist. Delamaine Pale & Dry (137). Ganska fort inser man, även om man nått en viss "salongs", att här har vi å göra med något utöver det vanliga. Doften är intensiv, av cognac som vi är vana vid men också av angenämt avrundade fatkaraktärer. Delamaine lyckas med vad de tidigare druvdestillaten inta klarat, att kombinera druvspritens fräschör med fatens avrundande egenskaper. Att i ord beskriva en drycks karaktär är inte lätt, därför nöjer jag mig med att påstå att Delamaine Pale & Dry är en ypperligt god XO.

St. Peters Cream Stout

Ibland händer det att ens smakminnen ganska bryskt blir reviderade. Nyligen var jag med om detta när jag efter ett par år återtog bekantskapen med St. Peters Cream Stout. Min ursprungliga uppfattning om ölet härstammade från en skidresortlounge. Kall, efter en dag i backen, med en god vän, i glatt humör och utan det kritiska ölprovarsinnet aktiverat så gjorde sig ölet med råge värt namnet. Den ölnördiga sidovetskapen om att det tämligen höga priset på bolaget, idag 28:90, gav ett i procent och förhållande till resterande sortiment lågt påslag gjorde inte samtalet kring brygden kortare, snarare tvärt om. Sammantaget resulterade detta i en mycket god hågkomst vilken jag oförstörd fram till igår burit med mig och ibland till och med haft som grund bakom påståenden om att St. Peters Cream Stout minsann är bland de bästa av stoutar.

Tänk dig en helt vanlig Guinness. För att fullt ut kunna godgöra sig det här inläggets innehåll är förmågan att med sina sinnen förnimma smaken av en sådan nödvändig. Tänk dig sedan en brygd något starkare och något kryddigare, lite mer av det goda helt enkelt. Då tänker du troligtvis fortfarande på en Guinness men denna gång en Extra Stout. "-Guinness är väl Guinness" kanske någon av er undrar nu. Det är dock fel och en förklaring kan ni läsa om här. Om ni samtidigt som ni har de mustiga rostade maltaromerna föreställda i ert sinne tänker på vad som skulle hända om man ackompanjerade dessa med humlebeska, känner ni då som jag att det där inte var någon bra ide och känner ni som jag logiken i varför en stout gärna gör sig bra tillsammans med något sött som i en snakebite eller varför inte med en kula vaniljglass?

Det jag förknippar med ordet cream är något näst intill motsatt mot humlebeska och det sista jag var beredd på när jag förde glaset med St. Peters till munnen. Förvisso reagerade jag redan vid upphällningen på den för ölkategorin svaga svärtan men inte trodde jag mig bli mött av humlebeska inte. Djupt förvånad lyfte jag flaskan och förde dess baksidan mot synorganen. Nämen, se där. Humlets roll i den här brygden spelar tydligen så stor roll att makarna bemödats nämna de två sorterna som använts. Chockad över sättet att brygga stout på och hur de vilseledande använt ordet "cream" känner jag mig i behov av att grundligt undersöka existensen av välhumlad stout. Dock är det med liten tro på att finna godsaker i min väg som jag ger mig av. Hoppas jag har fel.

Från cell till art

Tidigare har jag skrivit om hur celler spontant skulle kunna bildas i ursoppan. Betydelsen av ordet "cell" var då inte riktigt den samma som det naturvetenskapliga. Medan mina celler bara hade som krav att innesluta och på så sätt avgränsa en liten del av ursoppan från resten behöver de naturvetenskapliga cellerna bestå av en mängd olika delar vilka tillsammans ger dem den fantastiska egenskapen att bland annat kunna föröka sig.

En överväldigande majoritet av mina celler var inte kapabla till detta. Lite då och då emellan att ett antal miljarder celler bildats, trasats sönder, bildats igen och… ni förstår säkert vart jag vill komma, så hände det att lagom stora delar av ursoppan inneslöts. I vissa av dessa lagom stora celler flöt det bland en massa annat runt DNA-kedjor, lite blandade aminosyror och några primitiva ribosomer. Membranen i de här cellerna var långt ifrån jämna dubbellager av lipider utan i dem satt det fast en mängd olika klumpar av proteiner och annat. Dessa gjorde membranen otäta och mindre molekyler kunde därför transporteras in till cellerna som därmed växte. I några få av cellerna var DNA-kedjan sådan att den resulterade i att nya, om än mycket primitiva, ribosomer bildades. Andra delar av DNA i cellerna bildade proteiner vilka medförde en process som kallas för DNA-replikation. Under denna delas en befintlig DNA-sträng på längden och till varje halva binds det nya nukleotider.

Dessa komplexa proteinstrukturer kräver tämligen långa DNA-kedjor. Ofta var dessa de största molekylerna i cellen och när de replikerades växte således cellen med de båda nya DNA-kedjorna i var sin halva. Att växa på det här sättet inuti ett tunt och skört lipidmembran var ofta ödestiget för cellen som trasades sönder. Men ibland hände det att membranet mellan DNA-kedjorna sjönk samman och attraherades med det på andra sidan. På så sätt kunde cellen dela sig och fortsätta att existera. Med en någorlunda intakt DNA-molekyl kunde processen återupprepas och jordens första art av organism var bildad

Amarone vs. annat bra vin för runt en hundring

Det som med tiden skulle resultera i detta inlägg tog sin början för några veckor sedan då vi, jag och min familj, besökte frugans syster med… familj, tada!. Som en kul grej och lite som ett sätt att försöka bjuda igen för alla de gånger vi fått njuta allsköns läckerheter föreslog vi att denna gång stå för och överraska med råvarorna för middagen. Det blev medelhavsinspirerat vilket gjorde tillfället perfekt för att prova en Amarone. För den inte tillräckligt insatte är Amarone ett italienskt vin av hög kvalitet.

Vid ett tillfälle, något före det ovan återgivna, fick jag en lust att fördjupa mig i rödvinets eventuellt underbara värld av kunskap (nähä! fruns anm. ) Ni som följer mina texter här på bloggen vet säkert att jag tidigare främst fördjupat mig i öl och olika former av destillat. Av någon anledning har jag inte funnit rödvinet vara tillräckligt intressant. Men nu såg jag min chans!

Efter en titt på systembolagets websida och ett samtal med butikspersonalen föll valet på Amarone Classico (12363) för 179kr.

Till den ypperliga maten våra vänner lyckas tillaga kändes termen antiklimax passande för att förklara upplevelsen av det tämligen kostsamma vinet. Då vi var fyra personer som skulle dela drycken hade vi också försett oss med en reservbutelj. Denna var en Periquita Reserva (2560) för 79kr. Efter en inledande Dry Martini (4+2) och ett glas av Amaronen kände jag inte att Periquitan vara något dåligt val.

Veckan efter delade jag och fruga en av hennes favoriter, Röde Baronen (2194), ett gött vin för 107kr. Shiraz när det är som bäst eller lika bäst som när det är buteljerat i form av Allesverloren (29002) för 99kr. Ett vin som kunde vara värt ett eget inlägg...

Efter dessa två förhållandevis billiga utmanarna till Amaronevinet kände jag behovet av ett tredje för att på sätt och vis få till en avslutningen. Valet av vin för detta föll på Roodeberg (7451) för 87kr. Ett tillsammans med Periquitan något uttjatat vin just för dess prisvärdhet. Söker du ett robust, kryddigt, gött vin helt enkelt föreslår jag därför att ni som inte redan är bekanta med dessa lär känna dem.

RNA och ribosomer

Sagan om allt. Del tretton.

Trebokstavsförkortningen RNA är kanske inte lika känd för allmänheten som den nära släktingen DNA vilken är informationsbäraren för vårt arvsanlag.I RNA består varje nukleotid av en kolhydrat av typen ribos och en fostfatgrupp samt en av fyra kvävebaser, adenin(A), uracil(U), guanin(G) eller cytosin(C). En serie av tre nukleotider kalls för kodon. Dessa brukar man benämna med tre bokstäver, en för varje kvävebas. Till exempel, AAG eller GUC.

Förutom att de enskilda RNA-molekylernas ribos och fosfatgrupper gärna binds samman och på det viset bildar kedjor attraherar de olika kvävebaserna varandra, adenin med uracil och guanin med cytosin. På så sätt kan RNA formas i alla möjliga olika former. Beroende på hur dessa blir kan RNA-molekylerna få olika egenskaper och därför egna benämningar. En sådan är tRNA, transfer RNA, som har formen av en treklöver. Den speciella egenskapen för tRNA är att den gärna attraherar aminosyror. Vilken sorts aminosyra avgörs av den kodon med obundna kvävebaser som sitter främst i tRNA molekylen.

I ursoppan eller i en cell i ursoppan hände det ibland, om och när kodonerna passade, att kvävebaserna i tRNA-molekyler attraherades med andra kringflytande RNA-kedjor. En längre sådan utan öglor kallas för mRNA, messenger RNA. Om det vid sidan av en tRNA på en mRNA attraheras ytterligare en tRNA sammanslöts deras respektive aminosyror och bildade peptidkedjor. Processen medförde också att de tRNA-molekyler som blev av med sin aminosyra släppte från mRNA-molekylen och kunden i soppan så att säga hämta en ny aminosyra.

Idag efter årmiljoner av evolution har denna process effektiviserats och sker i det vi kallar för ribosomer, våra proteinfabriker vilka bygger oss och allt annat levande utefter koden i vår DNA. Ribosomer består av en blandning av proteiner och rRNA, ribosom RNA.

I ursoppan skedde denna peptid- eller proteintillverkning allt annat än effektivt. Däremot hände det att i något enstaka fall, mycket enstaka, så bildades en någorlunda lång peptid eller till och med ett protein. I ytterligare några få fall medförde denna att processen förbättrades och att fler längre kunde bildas. Som i några få fall, av några få, fick en ännu bättre funktion och tillslut något som kunde liknas vid primitiva ribosomer.

Springbank vs Ardbeg

Destillerade kornmaltsdrycker och människors förhållande till dem är verkligen något man kan klura på och blogga om. Mitt förhållande till dem är av en mer teknisk art. Jag har helt enkelt inte funnit den där förmågan att med äkta känslor njuta torvrökig dryck. Eller rättare skrivet, i de flesta situationer finner jag så mycket bättre alternativ. Till desserter kommer jag nog länge än förespråka portvin. Som om någon skulle få för sig att dricka whisky till nötkakan? Till kaffet ska det vara druv- eller annat fruktdestillat, läs cognac, calvados eller liknande. Men nu var det ju om whisky jag hade tänkt skriva och det klart, framför brasan… om hösten… med vänner…

Mitt första möte med Springbank var för en sju herrans massa år sedan. En god vän och whiskydrickare hade efter en seans på ett i whiskykretsar etablerat utskänkningsetablissemang införskaffat sig en egen butelj av denna ädla hantverkskonst. Med entusiasm av att ha funnit något utöver det vanliga bjöd han mig så att provsmaka sin nyfunna favorit. En sju herrans massa år sedan är dock en lång tid och jag minns idag inte längre hur jag upplevde våra första möten. Oavsett hur lämnade dessa likafullt ett bestående minne om att Springbank var något lite utöver det vanliga.

Intresset whisky har sedan dess kommit och gått. Mycket nytt har upptäckts och smaklökarna har säkerligen förändrats. Djupt någonstans i minnet har ordet springbank legat och grott i väntan på rätt tillfälle. Så kom tillslut den dag då jag själv skulle bli ägare av en alldeles egen flaska och smakminnet få sättas på prov.

För att smaktekniskt få ut så mycket information som möjligt ur en whisky bör man inte dricka den ensam. I det här läget kommer termen referenswhisky väl till pass. En utmärkt sådan är Ardbeg från Islay som sedan 2007 är den mest rökiga whiskyn man på ett någorlunda enkelt sätt kan få tag i. Det fina med Ardbeg ur referenssynpunkt är också att den enligt mig inte har så mycket mer att komma med vilket blir extra tydligt i en jämförelse med Springbank. Förvisso är Cambletowndestillatet inte fullt lika rökigt för smaklökarna såväl som på pappret. På pappret just för att rökighet nämligen kan noteras rent teoretiskt i andelen fenoler (ppm). Men Islayälskare kan känna sig lugna. Springbank är fortfarande märkbart torvrökig och något helt annat är en standardsingelmalt från huvudön. Att försöka sig på en vettig förklaring av vad man upplever när man dricker en Springbank är inte lätt. Istället för att snurra in mig i fantasifulla beskrivningar nöjer jag mig med ordet fyllig. Resten överlämnar jag till er själva att upptäcka.

Glödgad bloggåtervinnig

Enligt besökstattestiken har ett snart året gammalt inlägg fått något av en "revival" här på bloggen. Då inlägget är tämligen säsongsbetonat tänkte jag även passa på att uppmärksamma er som kommit hit den så att säga vanliga vägen och samtidigt se till att absolut ingen går miste om mitt bästa tipps vad gäller glöggtraditionen.

Fortsätt alltså att läsa på Glögg+portvin=sant.

E-vitamin

Efter att ämnet naturligt diskuterats fick jag lusten att på mitt egna sätt gå igenom listan över livsmedelstillsatser. Men då listan är tämligen gedigen skulle ett sådant omfattande arbete bara resultera i att jag aldrig skulle bli färdig och inget inlägg skulle publicerats. Jag har därför valt att angripa E-nummerlistan från ett annat håll. Jag tänker påvisa att den inte bara innehåller en massa farliga ämnen, det ser jag redan som allmän känt, utan även en hel del helt ofarliga. Vad jag snart upptäckte när jag läste om alla ämnen var att de som kunde kännas farliga redan är förbjudna. Som om vi i landet har ett livsmedelsverk vars uppgift är att reglera användningen av farligheter i maten. Förvisso har flera ämnen återigen blivit tillåtna efter att vi ingått i den för tillsatser mer liberala europeiska gemenskapen. Detta gör att det troligtvis är mer sunt att leva i vårt grannland Norge numer. Jag vill därför göra det tydligt att ni inte ska tolka detta inlägg som om det vore helt ofarligt att ohämmat stoppa i sig alla möjliga sorters E-ämnen. Jag vill bara poängtera att långt ifrån alla är direkt dödliga gifter.

Färgämnen

E-100 Kurkumin. Det ämne som i huvudsak ger gurkmejan dess gula färg. Är du rädd för E-100 bör du alltså avstå currykryddad mat.

E-101 Riboflavin. Även kallat vitamin B2 och är direkt nyttigt för kroppen. Vill du ändå undvika det ska du skippa mejeriprodukterna.

E-140 Klorofyll. Det ämne som ger växter dess gröna färg. Så se upp för bladsalladen.

E-150 Sockerkulör. Inget annat än karamelliserat socker.

E-162 Betanin. Det som gör rödbetor röda gör samma med vissa glassar. Fungerar också som en antioxidant i tarmen. Är alltså nyttigt.

E-175. Guld. Skulle i stora mängder kunna fastna i blindtarmen kanske, vad vet jag? Är annars en ädelmetall och reagerar inte över huvud taget med något i kroppen. Såvida inte magsaften består av kungsvatten. Men då har man värre bekymmer att tänka på.

Konserveringsmedel

E-200 Sorbinsyra. Finns i bär, främst rönnbär och de äter man ju inte just på grund av den farliga syran, eller?

E-270 Mjölksyra. Finns i filmjölk och yoghurt. Bildas även i kroppen vid muskelansträngning och kan medföra biverkningar som olustkänslor och "spaghettikänsla".

E-290 Koldioxid. Finns i luften och skapar bubblor i dryck. Är du rädd för koldioxid bör du hålla andan vilket å andra sidan kan ge värre biverkningar.

Antioxidationsmedel

E-300 Askorbinsyra. Mer känt under namnet C-vitamin. Är nödvändigt för kroppen och bör inte undvikas.

Sötningsmedel

E-420 Sorbitol. Finns i vissa bär, bland annat rönnbär men bildas också inne i kroppen så det går nog tyvärr inte att undvika.

E-954 Sackarin. Tas inte upp av kroppen, är även stabilt vid upphettning och i sura miljöer. Påminner lite om guld således.

E-967 Xylitol. Kallas även björnsocker och finns i många frukter men också i grönsaker och björksav.

Förtjockningsmedel

E-406 Agar. En sorts vegetarisk ersättare till gelatin som framställs av rödalger.

E-414 Gummi arabicum. Utvinns ur mjölksaften i akacia. Kan låta harmlöst men är nog denna listans farligaste för nötallergiker.

E-441 Gelatin. Den animaliska varianten. Troligtvis ett större bekymmer för de däggdjur som tvingas ge ifrån sig ämnet än för de som stoppar i sig.

Klumpförebyggande medel

E-558 Bentonit. Förknippar i alla fall jag främst med lera. Bildas av aska vid vulkanutbrott och används för att klarna vin bland annat.

E-570 Fettsyror. Tar med dem bara för att jag just skrivit om dem. Antar de är mer nödvändiga än farliga för kroppen.

Smakförstärkare

E-620 Glutaminsyra. En annan favorit med eget inlägg här på bloggen.

Ytbehandlingsmedel

E-901 Bivax.

E-903 Karnubavax. Roligare än bivax. Men lika ofarligt. Framställs från palmblad.

E-904 Schellack. Varför ska allt vara så himla naturligt. Schellack utsöndras av en viss lus när denne suger sav ur vissa asiatiska träd.

Från fett till cell

Det finns mycket att skriva om fett. I min naturvetenskapligt förenklade serie om allt tänker jag fokusera på fett som något bestående av fettsyror.

En fettsyra består i sin tur av en karboxylgrupp (-COOH) till viken det är anslutet en kedja av kolväte. Enklast av dem alla är smörsyra vilket man skulle kunna säga består av en karboxylgrupp och en butanmolekyl varför den också ibland kallas för just butansyra. En längre kedja finner man dock om man studerar ämnet palmitinsyra vilket består av hela sexton kolatomer. Som ni ser skiljer sig den schematiska bilden en del från de tidigare. För att göra det enklare och mer överskådligt är det vanligt att man inte ritar ut kolatomerna.

Vid varje vinkel eller kryss sitter det alltså en kolatom. I det här sättet att rita rationaliserar man även bort väteatomerna. Går det färre än fyra linjer ut från en "outritad" kolatom är dessa om inget annat anges bundna till väteatomer.

Båda dessa fettsyror kallar man för mättade, detta därför att deras respektive kolkedjor är så att säga mättade med väteatomer. Det finns alltså inga dubbelbindningar mellan kolatomerna. Skulle det göra det blir fettsyran omättad som i fallet med den enkelomättade oljesyran med dess ensamma dubbelbindning i mitten på kedjan.

I ett tidigare avsnitt förklarade jag strukturen av ett par alkoholer, metanol och etanol. Alkoholernas uppbyggnad påminner om kolväte men med en väteatom utbytt mot en hydroxylgrupp. Tänk dig att fler än en väteatom skulle ersättas på det här sättet. Ämnet skulle fortfarande kallas för alkohol. Ett exempel på detta är glycerin med sina tre OH-grupper. Man säger att glycerin är en så kallad trevärdig alkohol.

Ersätts de tre vätemolekylerna i ändarna på hydroxylgrupperna av tre fettsyror bildas det vi normalt känner som fett, vår energireserv i kroppen.

Skulle fettmolekylen vara uppbyggd av två fettsyror och en fosfat kallas den för fosfolipid. Lyckligtvis för den här historien så har fosfolipiden en speciell egenskap. Glycerinet och fosfatet kallas för huvud och är hydrofilt vilket betyder att det dras till vatten. Svansen, fettsyrornas kolkedjor, däremot är hydrofobt och stöter bort vatten. Svansarna attraheras därför gärna med varandra och runt andra "torra" partiklar som till exempel smutsen på en hand. Skulle de omsluta tillräckligt mycket av smutspartikeln lossnar denna från handen och de hydrofila huvudena gör att den lätt sköljs av med vatten. I ursoppan resulterade fosfolipidernas egenskap också i att de bildade membran. Detta genom att lipidernas svansar attraherades mot varandra tack vare deras ömsesidiga fobi för det omkringliggande vattnet. Ett område av ursoppan som på det här sättet helt inneslöts av ett membranlager fosfolipider skulle man kunna kalla för en cell.

Att såga en oktoberöl

Då vi snart entrar ölfrossandets månad nummer ett och att mitt lokala systembolag tagit den saken i beaktan samt för ändamålet avsett en hyllplats för tiotalet ölsorter som tillägnats just denna tid så kunde jag inte motstå att inhandla en av dessa representanter vilken jag ännu inte hunnit avnjuta för en provsmakning. Ölet i fråga blev den storskaligt, industriellt, bryggda ölen Samuel Adams Octoberfest. Bland snobbiga ölkännare, förståsigpåare som gärna kritiserar bryggeriet just för att det är stort och därför att det är så man ska tycka för att tycka rätt bland de jag i denna mening redan nämnt ter sig mitt val kanske en aning imbecillt. Men själv anser jag det amerikanska bryggeriet gett oss ölälskare tillräckligt mycket gott för att inte låta det på lika villkor få konkurrera bland de andra på den tillfälliga hyllan. Vad som gjorde att valet sedan föll på just Samuel Adams Octoberfest vet jag inte men oavsett så var det den som hamnade i korgen.

Väl hemma, efter en underbar kvällsvard med räkor och vitt på frugans initiativ, blev det så dags att provsmaka den nyinköpta oktoberbrygden. Efter månader utan användning hade mitt valda ölglas mått bäst av en rengörning. Kring alla mikroskopiska smutspartiklar på sidan anhopades kolonier av bubblor vilket gjorde ölet allt annat än fotogeniskt. Jag fick svälja förtreten, nu var det ändå för sent och någon påverkan på smaken kan det knappast vara tal om. Men oj vad fort skumkronan försvann, underligt. Jag förde glaset till munnen, tog ett djupt andetag med näsan nära ytan och inmundigade drycken.

Mina förväntningar hade gjort mig redo att möta en rustik stark lager. Av någon motsägelsefull anledning bryggs festölen till en något högre alkoholstyrka än normalt, detta trots att de ska frossas i. Kanske denna germanska tradition förklarar de i brösthöjd monterade pissoarerna med kraftiga hantag en kollega på resa i landet berättat om. Sak samma, vad jag just sköljt ner genom gommen var inte vad jag förväntat mig. Ölen var söt, nästan lite kvalmig och min första tanke var i stil med. -Jisses vad mycket göttiga tillsatser de tryckt in i den här. Etiketten gav mig dock ingen information.

Sötslisk var det sista jag förväntade mig av en oktoberöl. Men detta gör visserligen inte ölen per automatik dålig bara för att mina förväntningar varit annorlunda. Gillar du som läser till exempel öl som Newcastle Brown Ale är Samuel Adams oktoberöl verkligen något du måste prova men för mig som gillar öl, alltså öl, blir det till att snarast göra att återbesök vid säsongens hylla och prova något annat.

Vilken tur att jag i det kylda förrådet fann ett säkert kort för att mildra smaklökarnas sötmachock. De underbara smakerna från cascade- och challangerhumlen man får när man dricker en Belhaven Twisted Thistle blev på något sätt extra förstärkta från den föregående exponeringen.

Poker

Tänk att det skulle gå över två år innan jag valde att skriva om den inte helt obetydliga delen av mitt liv som kallas poker. Nuförtiden är det dock långt mellan spelkvällarna och ibland blir jag orolig att Svenska spel ska avsluta mitt konto på grund av inaktivitet. Hur som helst så väcktes tankarna på spelet häromdagen och så har ju rättsväsendet också uttala sig, helt i linje med mina åsikter, ta i trä.

Begreppet poker är lika vitt som begreppet träning. Enligt mig kan någon som utger sig för att träna vara allt från en äkta atlet till någon som gärna speglar sig på gymmet en timme för att sedan på helt fel basis trycka i sig en energifylld återhämtningsdryck. Samma sak gäller spelare. De kan vara intresserad av spelet eller så kan de vara idioter, förlåt spelsjuka, som gärna matar in sedlar efter sedlar i en Jack Vegas -maskin i tron om att snart så vänder lyckan.

Det finns mycket att säga och tycka om den maskinen men nu skulle jag ju skriva om poker, det är något helt annat.

För att spela poker behövs två saker, en kortlek och något att hålla ordning på poängräkningen med. För detta är papper och penna inte så lämpligt utan här fungerar tändstickor, mynt, eller spelmarker betydligt bättre. Dessutom behöver man, spelarna, enas om utefter vilka regler man ska spela. I likhet med drinkblandningskonsten har det med tiden vuxit fram ett antal bra beprövade varianter vi numer har gett egna namn. Vilken tror du är poker bland följande drinkar? Horse's neck, Omaha, Sidecar eller Gibson? Man behöver också enas om hur poängräkningen ska gå till.

Antingen så spelar man ett så kallat "cash game" i vilka det vanliga är att en poäng i spelet också motsvarar en enhet i den aktuella valutan. Till skillnad från fia med knuff har ett "cash game" inget bestämt slut där man kan kora en vinnare. Varje så kallad pokerhand är sitt eget spel i vilken slumpen har en betydande roll. Ju fler händer som spelas ju mindre påverkan har dock slumpen då den tenderar att jämnas ut över tid. Istället är det spelskickligheten som tar överhanden och ger de bättre spelarna fler och fler poäng eller pengar. Men ingen hindrar en gambler från att göra en så kallad "hit and run". Det vill säga spela några få händer och sedan lämna bordet. Inte konstigt att domstolen just på denna punkt därför fällde Grebbestadsarrangörerna.

Ett annat och mer sofistikerat sätt att spela är att göra det i turneringsform. Här ges deltagarna en viss summa poäng att inleda spelet med. Sedan spelar man hand efter hand tills bara en spelare återstår. Ju längre man är kvar i spelet ju högre blir ens placering. Som i många andra tävlingar, till exempel Vasaloppet, är det inte ovanligt att man även i pokerturneringar betalar en startavgift. Denna kan sedan användas för att dela ut prispengar till de högst placerade spelarna men också för att täcka administrativa kostnader. Då spelet pågår länge, ibland under flera dagar, har slumpen en underordnad om än nyckfull inverkan vilket gör domstolens friande beslut tämligen logiskt. Nyckfullheten är dock något jag hoppas återkomma till.

Hur gör man för att vinna i poker? Som pokerspelare har du ingen som helst möjlighet att påverka de kort du får. Du kan förvisso byta kort i dragpoker men din skicklighet i det momentet har en underordnad roll. Det handlar istället helt enkelt om att på bästa sätt anpassa sig till slumpen. Att vinna så mycket som möjligt när man vinner och förlora så lite som möjligt när man förlorar. En i längden mer lyckosam spelare tenderar därför att vinna mer sällan än sina motspelare men vinner mer då det händer.

Även om jag gillar att en domstol erkänner poker som skicklighetsspel bör man inte underskatta slumpen. I turneringar ökar dess inverkan ju länge spelet pågår. Detta då färre och färre deltagare är kvar och att de bland dem kan vara stor variation på poängställningen. Valet att tidigt i en hand gå "all in" och därmed åsidosätta skickligheten blir allt oftare det korrekta sättet att spela. Medan det i början av en turnering när de sista betydelselösa placeringarna ska avgöras mest handlar och skicklighet, att som duktig spelare bygga upp sitt kapital, avgörs de sista händerna oftast med stor inverkan av slumpen när spelarna som följer direktiven om odds och chans satsar allt.

En annan faktor som gör poker till mer av en pseudovetenskap än evidensbaserad forskning är "du vet att jag vet att du vet" -problematiken. För att maximera sina vinster gäller det att få sina motståndare att göra misstag och detta gör man bäst genom att själv agera vilseledande. Om man av slumpen blir tilldelad säkra vinnarkort bör man inte omedelbart satsa allt man har och därmed skrämma sina motståndare. En spelad tveksamhet som kanske lockar någon annan i fällan är förståss bättre. Likaså kan man med en mer tveksam hand lyckas bättre med en rejäl distinkt höjning vilken kan skrämma bort andra vilka annars senare i handen kanske hade fått bättre händer. Som du ser blir det en hel del kan och kanske men så är det i poker. Problemet med dessa tips är att dina motspelare snart inser att du spelare efter dem. De vet att du vet. Och så vet du att de vet att du vet, osv. Lycka till.

Ursoppan

Sagan om allt: del tio

När grundämnet syre, O, blandas med grundämnet väte, H, bildas ett ämne som kallas för knallgas. Om blandningen tillförs värme av något slag, till exempel från en gnista, sker en reaktion där vätet binds till syret. Tillsammans bildar de det vi kallar vatten. Allt vatten på jorden har skapats på det här sättet även om den största mängden troligtvis kom till i rymden långt före att vår planet tog form. Vattendragen på den unga jorden kallas populärt för ursoppan då de förutom vatten innehöll en mängd olika ämnen vilka medförde goda förutsättningar för fler kemiska reaktioner.

I soppan fanns det gott om så att säga ofärdiga molekyler. Vetenskapligt kallar man dessa för funktionella grupper. Då de är ofärdiga, med fria radikaler, är de reaktiva och sammanfogas gärna med andra enskilda atomer eller grupper.

En ofullständig vattenmolekyl (en syreatom och en väteatom) kallas för en hydroxylgrupp. En metylgrupp med sin kol och tre väteatomer kan liknas vid en ofärdig metanmolekyl. En kol- och en syreatom bildar en karbonylgrupp vilket också har fått benämningen keton. Observera att dessa har två fria radikaler. Med en väteatom till ena radikalen kallas karbonylen för aldehyd. Keton tillsammans med en hydroxylgrupp bildar en karboxylgrupp.

Kolväten där en väteatom ersatts av en hydroxylgrupp kallas för alkoholer. Kolvätet metans motsvarighet kallas metanol och etanets motsvarighet kallas etanol, vilket är det ämne vi blir berusade av i spritdrycker.

En annan typ av molekyler är kolhydrater, det vi också kallar för socker. Kolhydrater kan vara tämligen komplexa men består alla åtminstone av antingen en keton eller aldehydgrupp samt två alkoholer. Enklast av alla är trioserna vilka är uppbyggda kring endast tre kolatomer.

De ovan nämnda molekylerna är alla uppbyggda av endast

tre grundämnen, kol, syre och väte. Men i ursoppan fanns det gott om andra. Näst på tur i den här redogörelsen är det ämne som den luft vi andas till största delen består av, nämligen kväve. I det andra och yttersta elektronskalet har kväve fem elektroner och således tre bindningar. En kväveatom bunden med tre väteatomer kallas för ammoniak. Saknas en av vätemolekylerna i en sådan kallas den för en aminogrupp. En aminogrupp tillsammans med en metylgrupp (en ofullständig metanmolekyl) kallas för metylamin. En aminogrupp som sammanbinds med en karboxylgrupp via en kolatom kallas för aminosyra. Beroende på vad mer som fäst vid kolatomen får dessa olika egenskaper och namn. Enklast är glycin. En av aminosyrornas egenskaper är att de antingen gillar,

attraheras till vatten, är hydrofila eller ogillar vatten, är hydrofoba. Aminosyror har också en förmåga att bindas till varandra genom så kallade peptidbindningar. Detta sker genom en reaktion av den ena aminosyrans karboxylgrupp med den andres aminogrupp. Som en restprodukt bildas vatten.

Sammanbundna aminosyror kallas för peptider. Dipeptid om det är två aminosyror. Tripeptid och de är tre och polypeptider om de är fler. Riktigt långa kedjor med över femtio aminosyror kallas dock för protein.

Som avslutning på det här avsnittet tänkte jag ta upp en viktig egenskap för det här projektets fortsättning. Som ni just läst skulle bildandet av aminosyror genom tämligen slumpmässiga reaktioner inte vara helt omöjligt i en ursoppa med gott om olika ämnen. Att forskare även funnit aminosyror i rymden tyder på att processen troligtvis skett på fler än ett ställe i universum.

Bildandet av peptider är inte heller något konstigt. Men allt eftersom dessa växte bröts de också sönder i sina svagare länkar. På sikt medförde detta att de starkaste molekylstrukturerna med tiden blev allt vanligare medan de svagare bröts sönder och istället blev byggstenar till andra.

Kol

Sagan om allt, avsnitt nio.

Efter det att månen bildats och nedslagen av asteroider på joden sakta avtog framträdde en tämligen lämplig miljö för bildandet av nya och spännande molekyler. Berggrunden stelnade, vattenånga kondenserades i atmosfären och blev till regn som med tiden skapade bäckar, mindre vattendrag och oceaner.

Det form av liv som existerar på vår jord, eller i alla fall den vanligaste formen som du och jag, säger vi vara kolbaserat. Vi är förvisso beroende av en mängd olika ämnen men kol är på sätt och vis ändå det som knyter ihop allt. Kol är inget annat än ett grundämne vars andra elektronskal är till hälften fyllt. Kol har med andra ord fyra möjliga bindningar. I ren form kan kol bilda både porösa material som grafit eller

hårda som diamant. Men kolets fyra bindningar gör det också mycket benäget att reagera med andra ämnen. Syre är till exempel ett sådant och tillsammans bildar de då koldioxid.

En annan typ och för den här berättelsen mycket mer intressant är kolväten. Det enklaste av dem alla är metan vilken består av en kolatom och fyra väteatomer (C1H4). En något mer avancerad kolvätemolekyl är etan (C2H6) vilken består av två kol och sex väteatomer. Vidare följer propan (C3H8) och

butan (C4H10). Med sina fyra kolatomer är butan lite speciell då dessa antingen kan vara formerade på en linje eller som en stjärna. Man säger att dessa är olika isomerer av samma ämne. Nästa ämne i raden är pentan (C5H12) vilket finns som tre olika isomerer, kan du gissa deras olika struktur?

De ovan nämnda ämnena är alla så kallade alkaner, eller mättade kolväten. Det betyder att alla deras kolbindningar är enkla. Men med fyra bindningar tillgängliga kan ju två kolatomer även bindas till varandra med dubbelbindningar.

Sådana "omättade" kolväten kallas för alkener och enklast av dem är eten (C2H4) och Propen (C3H6).

När kolatomerna i ett kolväte bildar en ring säger man att ämnet är cyklist.

Enklast av dessa är cyklopropan (C3H6), cyklobutan (C4H8) och cyklopentan (C5H10). Även kolatomerna i dessa ringar kan bindas samman med dubbelbindningar. I de fallen kallar man kolvätet för aromatiskt. Enklast av dem är bensen, C6H6.

Med denna något torftiga genomgång av kolväten vill jag påvisa hur många olika ämnen som kunde skapas bara av några få kol och väteatomer, vilket det finns mycket gott om på jorden. Tillför vi des utom våra små molekyler ämnen som syre och kväve, ja då börjare det hända spännande saker och vi når äntligen fram till det efterlängtade inlägget om ursoppan.

Jorden och månen

...tidigare...

I den skiva av materia som före vår jords existens kretsade kring solen började materian som jag tidigare skrivit sakta att formeras. Enstaka atomer kolliderade med varandra och bildade molekyler vilka med tiden kunde bilda dammkorn. Vissa korn växte och en del blev stora som gruskorn vilka då skulle kunna kallas för meteoroider. Några av dessa fortsatte växa och vissa blev stora som klippblock, betydligt färre blev ännu större, de kallas då för asteroider. På ett ungefärligt avstånd om 150 millioner kilometer från solen blev ett av dessa objekt den absolut mest dominerande himlakroppen. Ett sånt stort objekt kallas för planet.

Ett år kallar vi den tid det tar för en planet att kretsa ett varv runt sin stjärna. Vanligtvis är det vår egen planet jordens rotation som åsyftas. För att underlätta återgivningen av hur jorden utvecklats delar man upp tiden och åren i olika perioder. Störst eller längst av dessa är eonerna och den första av dem kallas för Hadeikum. Dess start och därmed också den tidpunkt då jorden först kunnat klassificeras som planet var för ungefär 4,5 miljarder år sedan. Planetens gravitation gjorde att den ständigt bombarderades av asteroider och meteoroider. Dessa nedslag skapade stora mängder värme vilket gjorde planeten till ett klot av flytande smält massa. Värmen möjliggjorde också kemiska reaktioner och bildandet av fler och mer komplexa ämnen.

Allt eftersom mer av materian i omgivningen attraherades så avtog nedslagen och ytan svalnade. Mycket har dock hänt sedan Hadeikum och inte mycket finns bevarat från den tiden så när som på den äldsta mineralen, Zirkon. Mineralen är en så kallad silikatmineral. Silikater är ämnen som består av kisel(Si), syre(O) och något mera. I fallet Zirkon är detta något mera ämnet zirkonium(Zr). Men med silikat kan man också mena kiseldioxid(SiO2), det vill säga en kiselatom tillsammans med två syreatomer.

Den mest omvälvande händelsen under Hadeikum var dock att jorden kolliderade med en stor asteroid. Kollisionen var så kraftig att mängder av materia slungades ut från jorden och bildade en skiva kring planeten. En viss del av denna materia spreds ut i universum en annan del föll med tiden återigen ner på jorden medan en tredje kom att bilda månen.

De kallas för white trash

Är det fel att på allvar anse människor vara olika värda? Att anse vissa vara mer betydelsefulla för ett fungerande samhälle? Att helt enkelt känna förakt för vissa individers ointresse och totala avsaknad av entusiasm för personlig förkovring.

Som läsare av denna blogg kan du känna dig lugn. Du har uppenbarligen visat prov på någon form av engagemang. Jag tänker på de som aldrig skulle hitta hit, de som är nöjda med livet som det är. De som kallas för white trash.

Något som till slut fick mig att skiva ett inlägg i ämnet vad den blogg jag av en vän blev tipsad om; white trash och the day, tack Tomas.

Jag var häromdagen på besök i en industri där säkerheten är av högsta prioritet. En arbetsplats man inte får tillträde till utan godkänd genomgången utbildning. Lika förbannat har ansvarsfulla vuxna individer här känt behovet av att utsmycka varningssymboler med fantasifulla fallossar och fekalieutsläpp. Jag vågar näst intill slå vad om att samma människor på fullaste allvar diskuterar det tarvliga i att systembolaget tillsätter kräkmedel i spriten. Så dumt.

Efter att under några dagar följt den ovan nämnda bloggen, gillat en del av inläggen och varit mer tveksam till andra*, så kom jag på en "white trash"-handling jag skulle kunna tipsa dem om. Nämligen den att använda ordet "dom" i skrift. Kanske är det lite väl hårt att anse majoriteten av alla svenskar och framför allt de unga att vara white trash, kanske borde jag förfina mitt resonemang. Jag vill absolut inte kritisera eventuella dyslektiker, jag tillhör själv de som stavar mycket illa utan hjälpmedel. Men… och detta är ett viktigt men. Själv vill jag inte framstå som någon med språkbekymmer och/eller någon slarver. Därför engagerar jag mig i att få allt korrekt. Jag utnyttjar den hjälp jag kan få. Tar till mig av andras kritik, osv. Vad som på allvar får mig att se ner på andra människor är när de struntar i att rätta till fel trots** att de blivit uppmärksammade. Samma sak gäller de omåttligt populära särskrivningarna. Jag har själv särkrivit och betett mig illa. Men numer vet jag och förstår varför man inte bör göra det. Det är så enkelt om man bara vill, om man vill.

*Ölprovning är enligt mig inte white trash. Oavsett hur så måste det vara bättre att provsmaka en Chimay och kanske något barley wine än att supa sig full på ljus lager varje veckoslut.

**trots. Ett ord jag tidigare gärna skrev med två "t" men som då fick en helt annan betydelse och som gärna gjorde min text till rappakalja. Tack vare att min kära livskamrat uppmärksammade mina felstavningar gör jag numer aldrig om dem, för jag vill inte förefalla imbecill.

Molekyler

Sagan om allt. Del sju

Innan vi fortsätter resan genom tiden och alla tings skapande behöver jag redogöra för vad molekyler är och hur de kan bildas. En molekyl är kort och gott en materiell byggsten, en partikel som består av fler än en atom. Det kan tyckas ologiskt att enskilda atomer skulle kunna fästa vid varandra då de som bekant besår av en positivt laddad kärna kring vilken det roterar en eller flera negativt laddade elektroner. Minus och minus repellerar, det är känt, så vad kan då elektronerna bidra med för egenskap som istället håller fast atomer vid varandra?

För att förklara detta på ett begripligt sätt delar man in elektronerna i olika skal i vilka ett begränsat antal av dem får plats. Det innersta av skalen, det närmast kärnan, rymmer två

elektroner. Skalet så att säga utanför detta har plats för åtta. Atomer med ofyllda elektronskal tenderar att vara mer reaktiva och kalls för fria radikaler. Ett exempel är vätet med sin ensamma elektron. När en ensam sådan träffar på en annan likadan sammanbinds deras elektronorbitaler och de bildar tillsammans en molekyl som betecknas H2. Till skillnad från vätet har heliumatomer redan de båda positionerna i det innersta skalet fyllda. Detta gör ämnet obenäget att reagera med andra ämnen. Man säger att det är ädelt.

Två andra ämnen som är väldigt reaktiva och viktiga för berättelsens fortsättning är kol och syre. Med kolets sex elektroner fylls det inre skalet medan det nästa blir så att säga halv

fullt med plats för fyra bindningar. Syre däremot som består av åtta elektroner har bara två bindningsmöjligheter kvar i sitt yttre skal.

När en syreatom sammanbinds med två väteatomer skapas diväteoxid, också känt under benämningen vatten. Kol och väte bildar tillsammans kolväte. Ett spännande ämne jag tänker skriva betydligt mer om i kommande inlägg. En kol och två

syreatomer kan också skapa en molekyl och gör då detta med så kallade dubbelbindningar. Molekylen i fråga kallar vi för koldioxid. Två syreatomer kan med en dubbelbindning bilda O2, den vanligaste formen av syre.

Med de två bindningarna kan man i teorin, mest på skoj, skapa en kedja av syre vilken i praktiken aldrig blir längre än tre atomer lång och kallas då för O3 eller Ozon. Däremot kan kolets fyra bindningar skapa betydligt hållbarare konstruktioner som till exempel diamant eller mer porösa som grafit. Med sina bindningar utbredda i ett å samma plan bildar kol något som kallas för grafen.

Sagan om allt

Så var det då dags att förklara det här med "Sagan om allt" och bilden som en tid varit synlig i spalten till höger. Som de flesta av er vet har jag en tid publicerat inlägg i en naturvetenskapligt förenklad resa från begynnelsen och framåt.

Orsaken är inte enbart att jag vill dela med mig av den löpande kunskap jag själv skaffat och skaffar mig undan för undan. För egen del är jag också nyfiken på att se huruvida vår värld vi lever i idag kunnat skapas utan gudomliga ingripanden. Är darwinismens "många små steg under lång tid" närmare sanningen än spiritualisternas "slumpen kan aldrig skapa långa meningsfulla sammanhang"? Då det finns goda argument för båda sidor så känner jag behovet av en grundligare undersökning.

Är ni rent allmänt naturvetenskapligt intresserade och/eller nyfikna på hur allt kan ha skapats enbart med hjälp av naturlagarna så är ni välkomna att följa med på resan.

Resans artiklar hittills:

1. Något ur inget
2. Och gud sade: -Varde väte
3. Gravitation
4. Fusion i stjärnor
5. Kaboom!
6. Solsystemet
7. Molekyler
8. Jorden och månen
9. Kol
10. Ursoppan
11. Nukleinsyra
12. Från fett till cell

På gång: Mer RNA och DNA. Ribosom. Prokaryoter. Mitos.

Roligt men inte så roligt

Politiker som gör bort sig är något som oftast roar mig. Kanske inte att vi har korkade personer med förkärlek för toalettbesök i samband med viktiga omröstningar eller att vissa inte riktigt förstått funktionen av den svåra proceduren i att trycka på rätt knapp, en av två, vid rätt tillfälle. Inte så konstigt är det de jag inte sympatiserar med som roar mig mest vilket för mig fram till inläggets höjdpunkt, den senaste tidens omåttligt populära felräkning som sverigedemokraten Margaretha Sandstedt bjöd på härom veckan. För er som lyckats undvika klippet finner ni det här.

När jag först såg det roades jag i vanlig ordning och fick njuta en stund över hennes dumhet. Som för de flest var det hennes astronomiska penningsumma om 40.000 miljarder sek som skadeglatt fick mig att dra på smilbanden. Men ganska snart insåg jag att denna faktiskt var den korrekta och att felsägningen istället skedde när den överdrivet blygsamma summan om 400.000 Euro nämndes, en för mig inte lika rolig felsägning.

Något mer man bör undvika

En fristående fortsättning på ett tidigare inlägg.

Om du skaffat dig en åsikt om något här i livet som du gärna förmedlar till andra vill jag ge dig en rekommendation. Oavsett om det gäller gud, ett operativsystem, livsmedelstillsatser eller andra farliga ämnen bör du undvika att överdriva. Gör du ändå det riskerar du nämligen att inte bli tagen på allvar och det du säger skadar istället bara din tes. Som ett förtydligande hade jag tänkt visa på tre exempel.

Häromåret debatterade jag mot en så kallad elöverkänslig i ett par inlägg på lokalblaskans debattsida. Jag påvisade där ett visst intresse för frågan, dels för att jag från och till själv utsätts för tämligen höga effekter, men också för att jag rent allmänt är en nyfiken om än en aning skeptisk person. Vad jag ville framföra är den negativt oseriösa inverkan som påståenden om att man skild från mil med signalkabel och växlar blir mer påverkad om ens mottelefonör talar i så kallad DECT-telefon till skilllnad från hederlig bakelitdito har på debatten.

Nästa exempel hämtar jag från konflikten mellan Israel och Palestina. Jag ställer mig gärna bakom den kritik som riktas mot Israel. Människors lika värde är uppenbarligen inget de folkvalda ledarna tror på. Är man guds utvalda folk så är man, men det är en annan fråga vi inte ska ta upp här och nu utan låt oss istället gå till själva exemplet, Ship to Gaza. En aktion som i alla fall fick trovärdigheten i mina ögon att försvinna för många av konfliktens förståsigpåare.

Avslutningsvis ska jag bli lite mer aktuell. Assange, sexlivet och den svenska rättvisan. Hur många tror på fullaste allvar att processen mot WikiLeaks-grundaren hade sett likadan ut om han varit en anonym australiensare? När man som i Sverige har ett uppenbart problem med rötägg inom rättsväsendet, jag tänker främst på Christer van der Kvast och att man som i Bertil Fors fall behöver lägga en miljon eget kapital för att få tingsrättens fällande dom omprövad och i hovrätten bli friad efter en helt och hållet motsatt bevistolkning. Då kanske man som rättsväsen skulle tänka över tillståndet. Vilka i tingsrätten kommer nu att blir åtalade för tjänstefel förresten?

Kanske vore det ett lämpligt läge att tänka till lite extra innan man drar igång en globalt mediebevakad process för att få någon utlämnad till Sverige på grund av våldtäkt. Förvisso låter ju brottet allvarligt, våldtäkt är ju verkligen inget man ska acceptera, men vad är det då som han, Assange, egentligen är misstänkt för? Enligt de båda målsägande har han en viss fascination för oskyddat sex. Detta var dock inget de såg som problem för deras respektive förhållande såvida samlagen trots allt om än motvilligt utfördes med kondom. Olyckligtvis gick den lilla gummihatten i det ena fallet sönder mitt under akten. Kvinnan skyller på att Julian medvetet söndrat den. Jag har själv aldrig provat men hur gör man det omärkt och under pågående akt? Den andra kvinnan påstår att Assange, efter det att hon somnat efterföljt ett klanderfritt samlag, återigen penetrerar henne. Hon ställer frågan om han bär skydd men får ett nekande svar. Trots detta låter hon samlaget fullbordas då hon inte orkar opponera sig.

Stämmer dessa beskrivningar anser jag Julian vara ett ärkesvin men har han våldtagit kvinnorna? Jag vet att det är vanskligt att ifrågasätta en kvinnas beteende och jag anser, fortfarande, om berättelserna stämmer, att Assange i de här fallen är den med det absolut mest tvivelaktiga beteendet men på grund av hans kändisskap osv. kommer jag ändå att tänka på begreppet groupie.

Så är det inte en aningens överdrivet agerande av det svenska rättvisan? Eller ligger det trots alla bedyranden något annat bakom? Är Julians oro för att bli utlämnad till USA grundlös? Kan Sverige stå emot deras påtryckningar? Hur gick det för Egyptierna ?

Solsystemet

...tidigare...

När tyngre ämnen med tiden började spridas i universum påverkades de på samma sätt som det lätta vätet. Materian formerades i stora moln i vilka vissa områden tätnade allt mer och mer. När partiklarna i dessa så att säga faller in mot mitten får de en rörelseenergi i ungefärlig riktning mot en i början ganska odefinierbar mitt. Tillsammans med gravitationen gör detta att partiklarna börjar rotera kring formationens allt mer tydliga mittpunkt samtidigt som de tätnar. Rotationen skapar i sin tur en centrifugalkraft vilket medför att formationen breder ut sig i rotationsplanet och på så vis bildar en skiva. Närmast mitten tar gravitationskraften trots allt över och där bildas om tillräcklig materia finns det som kallas för en protostjärna. När trycket i en protostjärna ökar så pass att fusion kan äga rum säger man att den lämnar protostadiet och går in i huvudserien. För ungefär 4,6 miljarder år sedan inträffad just detta i en för oss tämligen speciell stjärna, nämligen vår sol.

Nästan all materia, närmare 99,86%, var samlad i själva stjärnan medan resten var utspritt i den roterande skivan. Sakta och med hjälp av gravitationen började materian i skivan dock att klumpa ihop sig. I takt med att klumparna växte ökades deras dragningskraft och de attraherade allt mer av den kringflygande materian. Efter ungefär 700 miljoner år hade de innersta delen av skivan formats till fyra himlakroppar vilka vi numer kallar för planeter. Den innersta av dessa har fått namnet Merkurius, nästa kallas Venus och den tredje heter Jorden. Den utanför Jorden är Mars. Tillsammans kallas dessa fyra för de inre planeterna.

Utanför Mars finns ett område där det ännu inte bildats någon större himlakropp utan som istället består av en massa mindre objekt vilka tillsammans kallas för asteroidbältet. Bortom det finner vi fyra betydligt större planeter. Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus. Till skillnad från de inre planeterna består dessa huvudsakligen av gas och kallas därför för gasjättarna. Bortom gasjättarna finner man återigen ett område med asteroider och så kallade dvärgplaneter. Området kallas för Kuiperbältet. En av dessa dvärgplaneter kallar vi för Pluto medan en annan med något större massa har fått namnet Eris.

Likt den stora dominerande solen som samlade materia runt sig i en skiva så gjorde också de största planeterna det. Runt Jupiter roterar en stor mängd olika sådana objekt som vi kallar månar eller satteliter. Kring Saturnus finns också utöver en mängd månar en i sammanhanget tämligen tät ringformation.