Jag har alltid fascinerats av folk som gör något lite extra ansträngande. Jag tänker ibland på hur det vore att vara en av dem, en ultralöpare, en triatlet. I våras satte jag upp ett lämpligt inledande mål för detta. Klara Lidingöloppet under tre timmar. Fixar jag det har jag lovat mig själv en start i Göteborgs maraton och sen får vi se. Ganska snart kom jag dock till insikt att det första målet inte skulle lyckas om jag behöll alla mina dryga åttiofem kg. Att öka träningsmängden var inget alternativ. Två pass i veckan får räcka, det finns och måste få finnas mycket annat i livet än bara träning, blogga till exempel. Så jag valde att prova något jag aldrig trodde mig göra, en diet.
Efter allt man fått höra om dessa var det inte svårt välja hur och vad jag skulle dra ner på. Det fick bli en tid utan, eller åtminstone med minskat, kolhydratintag. Inget godis, ingen glass och framför allt inga frukostmackor. Vid lunch och middag valde jag att avstå eller lämna kvar det mesta av potatisen. Istället kompenserade jag om möjligt med mer sallad. Jag valde att inte frossa i fett utan tänkte att överlag mindre portioner också skulle få vara en del. Förutom att vara småhungrig mest hela tiden blev resultatet att jag ganska fort, på bara några dagar, tappade ett par tre kg. Min kropp reagerade alltså på samma sätt som för de flesta. Nu gällde det att hålla motivationen uppe och på något sätt bli kompis med magkänslan. Målet var ju ytterliga ett par, kanske tre kilo, nedåt på skalan. Jag kom inte på någon speciell taktik inför detta. Tiden gick och oviljan att ge upp mitt projekt var uppenbarligen tillräcklig. Jag var helt enkelt allt för nyfiken på slutresultatet. Istället för att tänka på godsakerna kände jag en viss "duktighet" för varje gång jag inte föll för sötsakssuget. Ett sug som snart kändes litet i förhållande till de positiva känslorna jag såg fram emot och av erfarenhet vet kommer efter lyckade prestationer.
Snart kom dagen för den första träningen. Som långdistansmotionär, jag har åkt sjutton vasalopp, har jag ett lite annorlunda förhållande till kolhydrater. Jag laddar mig med dem och kan känna hur de hjälper mig att prestera. Nu skulle jag springa helt urladdad.
Det sägs att kroppen har lättare att utvinna energi ur kolhydrater än ur fett och att fettförbränning därmed skulle ge mer olustkänslor. Detta blir påtagligt för en otränad kropp då denne vid fysisk aktivitet tenderar att chockartat bränna hela sitt kolhydratförråd och köra rakt in i väggen samma stund de tar slut. Att denna kropps hjärna inte heller är van att hantera trötthetssignaler gör det inte lättare. En kropp van vid träning reagerar däremot med att tidigt kombinera förbränningen och ger hjärnan en mer behaglig, ibland till och med njutningsfull, upplevelse.
Min nyvunna erfarenhet av träning med kolhydrattom kropp är att det fungerar bra så länge som man inte vill pressa det lilla extra. Vid ett par tillfällen passerade jag denna gräns och fick då "spagettikänslan" i kroppen. Vad som bör tilläggas är att då jag tränat för att förbränna befintliga energilager så har jag medvetet "slarvat" med maten. Det kan med andra ord varit brist på mat rent allmänt som gjort mig matt snarare än brist på just kolhydrater. I detta tillstång kanske min kropp började förbränna protein, alltså muskler, vilket inte är att rekommendera. Eftersom det stort sett gick bra började jag fundera på matupplägget inför den kommande tävlingen. Skulle jag våga ladda som vanligt?
Även om viktminskningstakten efter de första dagarna avtog passerade jag mitt mål på 80kg tämligen fort. Då tog jag beslutet att fortsätta även om jag numer tillåter mig lite fullkornpasta samt en å annan smörgås. Detta har resulterat i att jag minskat ytterliga några kilon och springer nu fortare än jag någonsin tidigare gjort.
Jag har fått en del kritik under mitt projekt. Dels har jag beskyllts för att ha en alldeles för stark karaktär. Detta tror jag beror på målet jag satt upp. Ett tydligt sådant som inte enbart grundar sig i kilon hit och kilon dit. På det sätt jag tränar och den vana jag har att försätta mig i mentalt ansträngande situationer, ibland tämligen otränad, är jag också van att handskas med en kropp som signalerar, "-du är dum i huvudet".
Sedan har mitt slarvande med mat i samband med träning ifrågasatts. Själv vill jag däremot ifrågasätta de som propagerar för hur viktigt det är med uppladdning och återfyllning, gärna med dyra och söta sportdrycker. Att gå ner i vikt är att bryta ner sin kropp. Att träna utan att återfylla fullt igen. Så länge vi inte är medvetslösa, vilket vi sällan är när vi tränar, tror jag mycket få personer har det starka psyket som krävs för att motionera skadligt. Jag lovar, kroppen säger till i god tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar