Något ur inget

Nu har det blivit dags för ett fysikfilosofiskt inlägg. Dessa har jag hittills medvetet utelämnat av rädsla för att framstå som en oseriös flummare. Vi får väl se hur jag lyckas.

Föst ska jag försöka definiera inget, eller intet om ni så vill.

Inget är något som inte existerar. Ett tillstånd som för oss människor är omöjligt att observera. Men vi kan ju alltid filosofera. Försök för en stund att inte tänka på något, det vill säga tänka på inget.

Förhoppningsvis klarar du det inte utan påverkas hela tiden av egna tankar och sinnesintryck. Efter en stund gav du troligtvis upp och fortsatte läsa. Jag skrev förhoppningsvis för att om du lyckades skulle du troligtvis sluta att existera. Om din tankeverksamhet helt skulle upphöra vad skulle då få dig tillbaka?

Att uppnå absolut vakuum i en behållare kräver inte bara oändligt starka väggar utan också en oändligt stark sugapparat för att få ut de sista partiklarna. Det är alltså väldigt, om inte omöjligt, svårt att få till ett sådant tillstånd. Skulle vi mot förmodan klara det skulle inget ersättas med något så fort vi inte tillförde vår maskin oändligt med energi. Som ni förstår är inget inte något vi kan hantera här på jorden i någon större skala. Men tänk om inget någon gång varit det enda som funnits, hur hade det då betett sig?

Vi får nöja oss med antaganden, observera gick ju inte. Då vårt nu välbekanta inget knappast kan ha någon form existerar det enbart i en punkt. Då tid kräver en förändring kan vi också räkna bort den. Kvar har vi alltså ett statiskt förhållande som mest liknar sin absoluta motsats, centrum i ett svart hål.

Tänk igen på hur svårt det är för oss att upprätthålla vakuum, lika svårt bord det ha varigt för inget att existera i tidens begynnelse. Ur det statiska tillståndet borde inget därför sönderfalla till något positivt och något negativt och detta något skulle då vara i formen av det som kallas för kvarkar. Jag grundar mitt antagande på de vetenskapliga experiment som utförts där kvarkar bildats mellan andra kvarkar vilka snabbt separerats vid partikelkollisioner. De nya kvarkarna bildas då alltid i par med varandras motsatser, så kallade mesoner. Dessa kvark/antikvark -par är instabila och tar ut varandra till inget igen så fort påverkan från de närliggande partiklarna avtar.

Lyckligtvis för vår existens skull så har dessa kvarkar en speciell egenskap. De inte bara finns eller antifinns, de har även en så kallad färgladdning. En egenskap som inte ska förväxlas med färg i dagligt tal viket är något helt annat.

Du känner säkert till att magneter attraheras av varandras motsatta poler och vice versa. Färgladdningen påverkar kvarkarna på liknande sätt men istället för att bara vara antingen positiv eller negativ är färgladdingen en av tre olika typer. Förutom att vara materia eller antimateria är alltså en kvark också röd, grön eller blå alternativt antiröd, antigrön eller antiblå. Attraktionen mellan kvarkar är sådan att de med olika eller motsatta färgladdningar dras mot varandra.

I mesonerna har kvarkarna motsatta färgladdningar vilka tar ut varandra medan en röd, en grön och en blå kvark eller en antiröd, en antigrön och en antiblå antikvark bildar en baryon i vilken inga kvarkar kan ta ut varandra och de fortsätter istället att existera.

I den oändligt instabila begynnelsen får vi anta att det skapades ganska många par kvarkar och att de bland dem fanns många som inte han träffa sin motpart före de sammanslöts med två andra i en trevlig liten baryon.

Fortsättning följer…