Fastighetsskatt

Det talades en del om fastighetsskatten igen häromdagen. Om ett nytt förslag där avgiften skulle baseras på boyta och vart i landet denna boyta var placerad.

Jag har alltid haft lite svårt för det här med fastighetsskatt. Min åsikt har varit som den gängse för oss villaägare. Varför ska man betala skatt för något man köpt eller byggt för beskattade pengar? Skulle man göra vinst vid en försäljning är det självklart att man ska betala skatt men varför en straffavgift på vägen dit? Men denna gång tänkte jag mig ändå försöka komma på ett moraliskt sätt för staten att få ur villaägare de pengar de behöver.

Sveriges landyta är drygt 528 kvadratkilometer. Av dessa äger stat och kommun en hel del men också privata bolag och privatpersoner. Mycket av marken får vem som helst av oss medborgare besöka. Vi får vandra, plocka bär, till och med tälta. Även om marken skulle ägans av en enskild privatperson. Detta regleras i den så kallade allemansrätten. Men vissa delar av ytan är lite hårdare tingad och dit har alla inte tillträde. Jag tänker på husnära tomtmark. Runt mitt hus, där jag klipper mitt gräs och odlar mina potatisar skulle jag kunna få sätta upp en skylt men orden. ”Pillutta dig, du får inte gå på min gräsmatta.” När jag och min fru köpte vår fastighet köpte vi inte bara själva huset utan också äganderätten till marken runt omkring, det vi kallar tomt. Här för vi göra nästan vad vi vill. Och den delen av landet får vi neka andra medborgare att beträda om vi vill.

I vårt land tror jag det är tänkt att alla som föds ska ha lika möjligheter att leva, frodas och vara sina egna lyckors smeder. Alla ska få ha rätten till en god allmän skola o.s.v. Detta är en ide som jag starkt stödjer samtidigt som jag anser det viktigt att föräldrar ska få påverka sina barn i en förhoppningsvis positiv riktning. Att det ska löna sig att anstränga sig, inte bara för en själv utan även för kommande generationer om man så vill.

Ägandet av mark ska således gå i arv som allt annat, ganska självklart. Men till skillnad från mycket annat är marken unik. Har jag köpt en vara i en butik finns det oftast fler om bara efterfrågan är tillräcklig. Man skulle kunna jämföra villatomtsägande med konstsamlare som köper unik konst som de gömmer för omvärlden. Här skulle man kunna vidga resonemanget med att blanda in debatten kring tillgängliggörandet av musik men det tror jag vi avstår från denna gång.

Har man köpte en tavla eller en tomtmark har man för evig tid rätt att bestämma över vad som ska hända med den. Det är alltså skillnad på tomtmark och fotbollspelare vilka vissa värderas till många hektar evigt ägd tomtmark. Trots att köparen, klubben, då bara förfogar över spelaren i en begränsad tid. Tillgång och efterfrågan styr förvisso priset även på privata tomter. Men mycket kan hända under generationernas gång. Därför kan jag tycka det vara riktigt att man som tomtägare faktiskt betalar en löpande avgift för den lilla mark man har just bara för sig själv. I statens försorg får sedan alla medborgare del av denna avgift. Kanske kan den betalas ut till de som för egna skattade pengar köpt skog men som inte kan hindra vem som helst ifrån att beträda den och njuta dess frukt.

Vad jag inte förstår i dagens system är varför själva byggnaden ska vara det viktiga. Vad spelar det för roll om man har två eller tre glas i fönsterrutorna? Eller som i det nya förslaget om huset är si eller så stort? Har man skurit av en del av marken för omvärden är det väl tämligen ointressant vad som finns på den. Självklart vill jag inte ta bort kravet på bygglov men hur påverkas samhället i övrigt av olika boytor om de står på samma tomt?

Nej 2.0

Det socialdemokratiskt politiskt korrekta svaret på frågan om huruvida någon skulle vara intresserad av partiledarposten har i dagarna reviderats från nej till ett ja med tillägget om att det dock finns många fler som skulle passa bättre.

Vem blir förste sosse att säga ja, jag vill och jag är bäst?

Just nu pågår det en valkampanj för att utse motsvarande post i de förenade amerikanska staterna, USA. Tänk om dessa kandidater, vilka alla i grunden står för samma politik och är varandras partikollegor skulle gå runt och säga -jag vill bara om jag måste. Välj hellre min kollega för själv är jag inte lika bra.

Vad hände med självförtroendet socialdemokrater?

Överbefolkning och bistånd

Från olika obildade håll hör man ibland åsikter om att jorden är överbefolkad och att orsaken till svältkatastrofer ligger i att det finns för mycket människor helt enkelt. Att enskilda flyktingläger och dylikt måhända är överbefolkade kan jag hålla med om. Men jorden i sin helhet, den skulle klara många gånger av sin nuvarande världsbefolkningen, i alla fall om man tolkar statistiken på följande sätt.

Enligt FN är antalet människor på jorden snart om inte redan över 7.000.000.000, sju miljarder. Om vi rent hypotetiskt tar dessa individer och sprider dem jämt över vårt land skulle var och en tilldelas en yta om ca 60, sextio kvadratmeter. Kanske lite knapp att överleva på men med extremt välplanerad och effektivt bruk av jorden skulle det kanske gå. Lyckligtvis består jordens landyta inte enbart av landet Sverige utan vi har en något större area till vårt förfogande. Sprider vi befolkningen över denna skulle var och en då kunna förfoga över inte mindre än 22.000kvm. Alltså lite drygt två hektar. Detta visar att frågan om en eventuell överbefolkning inte handlar om huruvida jorden tillgångar och kapacitet räcker eller ej. Frågan handlar om någonting annat.

Enligt mig så handlar det helt enkelt om vad vi människor vill. Alltså vi som är så lyckligt lottade att vår vilja har betydelse. Är vårt mål att bli så många som möjligt eller har vi andra intentioner? Jag och uppenbarligen många med mig bibehåller gärna vår resursmässigt sätt något kostsammare livsstil även om vi vet att det pågår en fruktansvärd svältkatastrof på Afrikas horn. Jag ser hellre att vi människor är färre och istället har råd med förströelser som rymdfart, motorsport, rockkonserter och IT. Ska alla leva på det sättet är vi absolut för många.

Min förhoppning är att IT-utvecklingen vilken inte bara gjort folk medvetna om en värld utan diktatorer utan som också varit ett verktyg för själva revolutionen ska kunna bidra med samma positiva effekt söderut på kontinenten.

Utan folkbildning och utan slut på politiska motsättningar ser jag dagens bistånd som direkt skadligt och orsak till ökat mänskligt lidande. Hur hemskt det än kan låta medför varje räddat barn idag, om inget annan förändring sker, att kraven på de otillräckliga biståndsresurserna bara ökar för varje generation. Det vore en tämligen enkel sak för några enade nationer i de rikare delar av landet att för en tid helt förhindra svälten. Men vad skulle resultatet bli?

Om boxvinskatten

Då köp av en vara i större kvantitet och enklare förpackat vanligen medför ett lägre pris för köparen så har ett intressant läge uppstått för de som i sitt yrke har att fundera kring skatters dämpande effekt på konsumtionen av skadliga produkter i och med vinboxarnas allt mer ökade popularitet. Pjuh, det var en lång inledande mening. Men låt oss gå vidare. Från systembolaget har det kommit ett förslag om en specifik extra skatt just på denna varugrupp. En intressant tanke vilken om den gillas öppnar upp för ett helt nytt sätt att beskatta livsmedelsetanol. Frångår man dagens beskattning där varans alkoholstyrka enkom är grunden för skattesatsen skulle jag gärna vilja inkomma med ett nytt mer konstruktivt och allmängiltigt förslag.

Jag tycker man borde utgå från dagens skatt, eller snarare en överlag något högre, men att man från denna räknar av skatteintäkten varan i sig redan ger via momsen. Detta medföra att själva straffskatten blir lägre för dyrare drycker respektive högre för de billigare, även om de råkar innehåller samma mängd sprit. På så vis premieras kvalitet utan att man behöver extrabeskatta en viss specifik förpackning.

Som medveten konsument har jag full förståelse för att spritdrycker beskattas så som de görs. Att finna den exakta nivån för när privatimport och skadeverkningarna blir som lägst överlåter jag dock till experterna. Men däremot kan jag ibland bli lite besviken när jag för ganska mycket pengar handlar varor vilka knappast kommer medföra hustrumisshandlar och dylikt samtidigt som mannen framför mig i kassan bär på ett "lock" billig ljus lager, en produkt som för bara någon hundring eller så är fullt kapapel ett medföra allsköns trubbel i samhället.

Kyrkan och kungen

Ett par minst sagt aktuella heta potatisar i vilka jag funnit en gemensam ingrediens. Som jag kungjort tidigare är jag inte principiellt mot monarki som statsskick. Men jag ser ett problem när härstamning går före talang.

Att fira skolavslutning i kyrkan ser jag inte heller som ett problem. Dock har det visat sig att vissa kyrkliga representanter har svårt att hålla sig från att proklamera diverse tvivelaktiga kristna uppfattningar. Liksom kungens tafatthet saboterar monarkin förstör allt för fundamentala kristna sin egen tro bland folket i gemen.

Cirkus kungen

"Kan någon vara snäll och tala om för mig vad som pågår?" Det är en fråga som ibland ställs när frågeställaren uppfattar en situation något surrealistisk och obegriplig. Så vad är det egentligen som håller på att hända med vårt kära hov?

Från och till är vi också med om saker om kan beskrivas med uttryck som att verkligheten ibland överträffar fiktionen. Vilken såpaförfattare skulle komma på iden att låta en skötsam monark bli anklagad för det som vår i detta nu blir. Låta honom leva med nära vänner som uppvisar total avsaknad av allt vad vettigt tänk är. Lägga en besvärjelse över hans pressfolk så de aldrig skulle kunna få dementera de mest absurda anklagelserna och så vidare.

Till skillnad från i filmens värld brukar verkliga individer agera mer rationellt. Men inte i "reality"-såpan Carl XIV Gustaf. Varför blir inte kungen själv, eller hans pressfolk, riktigt förbannade över lögnerna som sprids om hans förehavanden. Känner de inte till ordet förtal?

I det tidigare inlägget skrev jag om min egen tolkning av begreppet att vända blad. Med tanke på att de senaste skvallret handlar om att kungen skulle bevittna ett lesbiskt samlag borde man väl gå rätt hårt år de som sprider dessa rykten. Bedyrar konungen sin oskuld är det väl bara att dra in vårt förträffliga rättsväsen. Då tvingar man väl fram en publicering av bildmaterialet, vilket hovet vill, och vi undersåtar kan sluta misstänka kungen för att vara osympatisk och en mycket, mycket, mycket dålig människa.

Lite på skoj har jag börjat fundera kring om inte kungens personal är ett gäng hugade gamblers som inledningsvis bluffar sin säkerhet på kungens vita mjölpåse och låter misstankarna bland folket växa för att först om ett tag och efter några offrade småspelare, rentvå honom och därmed på sikt vinna extra sympatier.

Grekland, Finnland och Danmark

Så var det då dags att bli lite politisk igen. Jag tänkte nämligen att kommentera det här med greklandkrisen och tankar den gett mig.

Europas politiska höjdare sammanträdde häromdagen och diskuterade på vilket sätt man skulle hjälpa det till synes hopplösa landet Grekland. Under diskussionen om nya lån, vilka alla är mer eller mindre på det klara med att landet aldrig kommer betala tillbaka utan kommer bli avskrivna på ett eller annat sätt, inkommer den finnländske representanten med ett intressant förslag. Varför inte låta grekerna inteckna någon trevlig liten semesterö eller liknande. Jag tror knappast att finnen menade allvar med vad han sa utan att det mer var ett sätt att påvisa det faktum att grekernas decennier av socialpopulism, korruption och ovilja till eget ansvar nu skadar resterande Europa och att de kanske borde få betala.

Den närvarande greken blev så klart bestört och såg förslaget som upprörande. Men vad är egentligen mest upprörande, finnens förslag eller den grekiska ekonomiska politiken?

Att greker har haft förmånliga pensionsregler är tämligen välkänt men känner ni till danskarnas så kallade efterlön? Den som i praktiken gör det möjligt för danskarna att gå i pension vid sextio års ålder. Att jämföra efterlön med grekisk pension är vanskligt för mig att göra då jag är okunnig och ointresserad av de grekiska systemen.

Den danska efterlönen finansieras till viss del i förväg av de som väljer att ta del av förmånen men också direkt från statskassan. En utgift som regeringen nu anser att man behöver minska. Föga förvånande hörs kritik från fackligt håll och frågan ser ut att bli en het potatis i det kommande valet.

Då både Danmark och Grekland är demokratier har medborgarna ett ansvar för hur politiken förs. Kanske är det journalisternas fel att de grekiska väljarna inte kände till den ohållbara riktingen politikerna valt. Eller så såg majoriteten bara till sitt eget kortsiktiga bästa.

Hur tror ni danskarna kommer välja?

Problemet Kungen

Från en komiker till en annan. Jag minns en gång ett samtal fört av de båda programledarkollegorna Filip och Fredrik vilka ifrågasatte vitsen med att karikera vår konung med argumentet om att han gör jobbet ganska väl själv.

Grunden till att jag nu valt att skriva om mina åsikter kring kungamakten är det samtal som under julaftonen begynte på grund av en julklapp med leveransursprung, kungaindustrin.

Säkerligen är konungen och familjen som de flesta av oss andra helt fantastiska människor. Men skillnaden mellan dem och oss andra är när det gäller kungafamiljen så är det en medieskapad bild vi förälskat oss i. En produkt vårt land använder i för vad syfte som anses vara lämpligt. Som de allra flesta har jag bara tillgång till en regisserad enkelriktad kommunikation. Av den att döma är därför mina känslor tämligen neutrala. De gör väl ett bra jobb kan jag tro, punkt slut, osmakliga snaskigheter och rena falsarier är jag inte intresserad av. En annan betydande skillnad är ju också att vi undersåtar är ålagda att följa lag och ordning och dess utom får bekänna oss till valfri tro, eller ingen alls om så passar oss. Är det inte lite märkligt att kungen tillåts bryta mot lagar men får inte tveka om huruvida jungfrufödslar och andra kristliga mirakel verkligen har skett? En fin gammal tradition, lika fin som att ämbetet går i arv.

Denna positiva särbehandlig är förvisso inget jag har något emot. En vald statschef, vilket i ett val idag mycket väl hade kunnat bli kungen själv eller Victoria, mister lite av den mytiska sagospänning vi får tack vare de genetiskt insnärjda europeiska kungahusen. Men jag ser ett bekymmer. När kronan går i arv kan den tillfalla vilken tok som helst, historien är ett bevis för detta. Hur underbar och fantastisk vår konung än må vara hade hans liv sett annorlunda ut om han fötts av ett arbetarpar i Majorna. Men jag missunnar honom verkligen inte den position han har, inte så länge det är fritt fram för oss alla att säga vad vi vill om honom. Många förfasas över den smaklösa skvallerjournalistik som skrivs men jag anser att när det gäller konungen är allt tillåtet, så länge det är sant förstås. Lögner är säkerligen inget ovanligt men när konungen svarar på kritiken med att ”vända blad” då måste väl det påstådda hur osmakligt det än må vara verkligen skett.

Jag ser gärna att han fortsätter sitt arbete som statschef men jag ser också att verksamheten blir grundligt granskad. Man bör ”självfallet” inte matcha konungens egen aktieportfölj med företagsbesöken utomlands och så vidare. Är kronan tung går den att ta av.

Valets vinnare: Invandrarna

Så var då valet och den efterföljande regeringsbildningen avklarad. Den samhällsgrupp som först såg ut att bli vinnare, pensionärerna, hörde jag inte så mycket om i statsministerns regeringsförklaring. Däremot har jag insett att valets stora vinnare, tack vare Sverigedemokraternas inval ironiskt nog är invandrarna. I strävan att gå emot SD tror jag politiken i framtiden kommer bli betydligt mer invandrarvänlig än tidigare. Framförallt när man nu tydligt poängterat hur positiv invandringen är för landet och att eventuella problem som uppstår sällan beror på enskilda individers kulturella skillnader utan är ett resultat av dålig politik. All heder åt Fredrik för den självkritiken.

Så till valets förlorare. Det värsta som kan hända en politisk fråga är att den får gillande från just Sverigedemokraterna. Så vad kommer nu att hända med allt valfläsk till pensionärerna? Tillsammans med raggmunkar och lingon kanske man kan köra ut det lite lagom svalt i gamla unkna kantiner till något underbemannat äldreboende.

Den paradoxala tillsatsen

Är du en av dem som letar i påläggshyllan efter smörgåsskinka utan tillsatser? Vi vet ju alla att det där med tillsatser är något vi bör undvika. Värst och vanligast av dem alla är glutamat. Men som den outtröttliga skeptiker jag är har jag funnit lite spännande saker när jag nu på mitt eget sätt analyserat problematiken.

Glutamat, E621, eller natriumglutamat som det mer korrekt heter är som sagt en mycket vanlig livsmedelstillsats. Trots att vi kanske mest tänker på det som just en tillsats förekommer det naturligt i många av våra livsmedel. Är du rädd för den ska du därför avhålla dig från lagrade ostar, kött och tomater hur ekologiskt odlade de än må vara.

Vad som gör hela debatten så paradoxal är berättelsen om den femte grundmaken, den så kallade umamin. Trots att umami varit känt i snart hundra år är det nu på senare tid som den här i västvärlden fått ett rejält uppsving bland matförståsigpåare. Mat och att besitta kunskap om den tycks vara både mode och ge prestige bland oss människor.

Anledningen till att jag nämner umami är kort och gott därför att det är exakt samma sak som glutamat.

Jag nöjer mig dock inte med detta avslöjande utan vill innan inläggets slut först svara de som eventuellt vill kritisera min text med argumentet om att det är skillnad på naturlig umami och konstgjord glutamat.

Natriumglutamat är inget mer än en positivt laddat natriumjon tillsammans med en negativt laddad glutaminsyramolekyl. Då natrium knappast skrämmer någon väljer jag istället att berätta lite om glutaminsyran vilken är en av de tjugo så kallade aminosyror vilka i sin tur är det som alla proteiner består av. Just glutaminsyran är uppbyggd av endast fem kol-, fyra syre- och fyra väteatomer samt en kvävedito. Med detta vill jag påvisa att en glutaminsyramolekyl är en glutaminsyramolekyl, oavsett om den är "naturlig" eller ej.

Det finns flera metoder att industriellt tillverka molekylerna. Den vanligaste och mest kostnadseffektiva är att låta bakterien micrococcys glutamicus frodas i stärkelserika lösningar av till exempel sockerbetor. För mig låter detta lika konstgjort som att brygga öl.

Att matproducenter försöker lura våra smaklökar att känna mer av något som egentligen inte finns kan tyckas vara omoraliskt, men att kritisera detta med påståenden om hälsofara tycker jag är fel. I omåttliga mängder kan ju förstås allt vara farligt, till och med kaffe.

Lön vs Pension

Inför valet tycks skillnaden i beskattning mellan förvärvslön och pension ha blivit en valfråga. Frågan uppmärksammades först av enskilda pensionärsrepresentanter men har nu tagit sig för stora proportioner enligt mig.

För det första förstår jag inte hur beskattningen skiljer. Är inte procentsatserna lika? Att man den senaste mandatperioden infört en ekonomisk stimulans för att uppmuntra folket till det som är grundläggande för hela landets ekonomi har väl knappast med saken att göra. En stimulans vilken just för pensionärer faktiskt är dubbelt så stor.

I debatterna sägs det också att pension är uppskjuten lön. Det kan väl stämma till viss del men då borde man väl vara mer kritisk över de försnillade AP-fonderna och inte det nya avdraget.

Jag förnekar inte att ekonomin för många pensionärer är svår att få ihop. Tydligen är jag inte den enda då det i samhället är ganska vanligt med anpassade priser just för de som slutat förvärvsarbeta.

Dessutom ska vi inte glömma att för de flesta så kostar det en del för att just arbeta och bidra till landet. Jag tänker då främst på transportkostnader.

För att avsluta debatten tycker jag man kunde slopa all skatt på pension. Varför inte betala ut nettosumman direkt?

Vilka vill man ha som väljare?

I kampen om makten över en demokrati går ibland kvantitet före kvalitet. När allas röster väger lika är det lätt att släppa på moralen och i strid med sunt förnuft locka väljare med billig populism. Under den pågående politikerveckan har bevis för detta säkerligen kommit farande från alla håll, men idag kom ett jag inte kunde motstå att ta upp här. Ni som läser bloggen vet att jag har lite svårt för den kvinna vi riskerar att få som statsminister i höst. Dagens uttalande gjorde inte vårt förhållande bättre. Så vad var det då hon sa.

Jo att de inom barnomsorgen så välbekanta femton timmarna kommer att bli trettio vid ett eventuellt regeringsbyte. För er utan barn i förskoleåldern behövs kanske en förklaring.

När förvärvsarbetande medborgare i det här landet får barn finns möjligheten att på olika sätt få hjälp med omsorgen för att klara fortsatt arbete. Tiden för denna omsorg är dock begränsad till arbets- och restid. Det är alltså inte tänkt att man efter jobbet vare sig ska passa på att handla eller hinna med ett träningspass. Då vistelsen inom barnomsorgen innefattar lärorik pedagogik ges barn vars föräldrar är lediga med syskon eller helt sonika arbetslösa möjlighet till femton timmar i veckan inom verksamheten. På detta sätt bibehåller barnen kontakten och man kan upprätthålla vad som står i läroplanen. "Förskolan skall komplettera hemmet genom att skapa bästa möjliga förutsättningar för att varje barn skall kunna utvecklas rikt och mångsidigt."

Tyvärr skiljer sig inte barnomsorgen ifrån andra delar av vår välfärd, även den blir utnyttjad. Bland allt för många ses den som ett sätt att "bli av" med barnen när andra sysslor prioriteras. Ofattbart nog lämnas barn bort när båda föräldrarna är hemma och gör, vad vet jag. Till och med under semesterperioden.

Vad dessa föräldrar behöver är inte tillgång till mer bortlämning utan hjälp på ett annat plan.

Jag anser att de femton timmarna i flesta fall är fullt tillräckligt för att täcka barnens behov och ökar man dem kommer de till största delen utnyttjas av de som redan missbrukar systemet.

Min fru och jag har två barn tillsammans. Vi arbetar hundra respektive åttiofem procent. Ändå lyckas vi för det mesta begränsa våra bars "arbetsveckor" till ett trettiotal timmar. Vi är tacksamma för den pedagogik de får och vår möjlighet att arbeta. Men utöver det vill vi förståss umgås med dem så mycket det går. Det är nämligen därför vi skaffat dem.

Vad betyder ordet socialdemokrati? Betyder det att vi alla, den stora massan, vanligt folk som det numer heter, alla ska bidra med vad vi kan för att upprätthålla en god välfärd eller betyder det att man gör som man vill. Hur ser framtiden ut för ett land om regeringen röstats fram av de som hellre nyttjar systemen än bidrar till dem? Vilket ansvar tar man om man sätter makten främst, framför allt annat.

Objektivitet

När man som nyhetsförmedlare skildrar en konflikt anser jag det vara viktigt att beakta båda sidorna. Detta även om ens egna landsmän enbart befolkat den ena. Görs inte detta blir rapporteringen oseriös och kan klassas som propaganda.

Ni förstår säkert vad jag pratar om men förundras kanske över kritiken då jag tidigare påvisat en allt annat än proisraelisk hållning här på bloggen.

I en konflikt ger jag största ansvaret till den starkare parten. Misären i Gaza är Israels ansvar. Hamas terror och uttalade strävan gör visserligen inte saken bättre men Israel har trots allt resurserna.

Min första inställning till det som nu hänt med Ship to Gaza var också den att Israel än en gång brukat övervåld och klantat till det i allmänhet. Men som den tänkande individ jag är har åsikterna de följande dagarna förändrats radikalt. Inte över konflikten i stort eller blockaden av kryddor och choklad utan mot projektet Ship to Gaza och Israels ingripande.

Så om det internationella vattnet. Israel hade enligt mina källor före insatsen förklarat området som en så kallad "temporär säkerhetszon". Vilket är fullt tillåtet för en suverän stat och grundar sig på folkrätten. En juridik som naturligtvis är starkare än "havets frihet". Oavsett vad jag anser så är deras blockad erkänd av FN:s säkerhetsråd.

Vidare kan det tyckas märkligt att de bordande soldaterna blev attackerade med våld trots att skeppen seglade under vitt flagg. Ett brott mot Genèvekonventionen helt enkelt.

Hur var det vidare med antalet omkomna? Först hörde jag om att nitton personer hade dödats. Men nu tycks det snarare vara under tio. Kan det handla om att man nu i medierna enbart nämner antalet aktivister och att totalen inkluderar israeliska soldater. Att sådana dog är ju troligt då soldater beväpnade med Tippmanmarkörer attackerades med järnrör.

Med Mavi Marmare i spetsen kan man knappast kalla Ship to Gasa för frihetsflotta.

Köttklister

Inte kunde jag väl låta hela april förflyta utan ett enda inlägg. Lyckligtvis för mina åsikters skull röstades så idag EU-parlamentet för förslaget om att stoppa användandet av det uppmärksammade köttklistret. I motsats till hur det lät tidigare i år ser det nu ut som att vi inte längre kommer behöva frukta denna fruktansvärda tillsats. Men är det någon som intresserat sig för vad köttklistret faktiskt består av? Är ni redo för att inte längre behöva oroa er för i alla fall just denna tillsats?

Klistrets består av protein. Ni vet det som är nödvändighet i en balanserad och nyttig kost. Vi kan dock inte blåsa faran över riktigt än då protein bara är samlingsnamnet för ett otal mer eller mindre komplicerade ämnen och jag vågar inte garantera att alla är ofarliga för människokroppen. Men tämligen säkra kan vi nog ändå vara då proteinet i fråga är främst Trombin men också Fibrin, som jag tror bildas under själva ”limningsprocessen”. Två ämnen som inte bara är vanligt förekommande i blod utan där bidrar med den, i alla fall av mig, så uppskattade koagulerande egenskapen.

Trombin marknadsförs under varumärket Fibrimex och går man in på www.fibrimex.com möts man av en minst sagt ganska rolig sida. Rolig, nu när vi i alla fall vet att det är helt ofarligt.

Tycker ni till skillnad från mig att Fibrimex verkar vara något helt sjukt rekommenderar jag hädanefter en vegetarisk kost för jag ser inte att detta skulle vara värre än allt det andra vi tar till i jakten på billigt kött. Kanske gör Fibrimex faktiskt produktionen ännu lite mer effektiv och sparar därmed på miljön samt ett å annat kreatur.

Bon Apétit

Mer om blod hittar ni här.
Mer om skrämselpropaganda hittar ni här.

Konst

Så har då Lars Vilks Muhammedkarikatyr återigen aktualiserats och omnämns som om begreppet rondellhund skulle vara tämligen vedertaget. Men känner ni egentligen till vad det är för en konstnärsyttring?

Allt tog sin början efter att Stina Opitzs, av kommunen sanktionerade, rondellkonstverk föreställande en hund vandaliserades genom halshuggning. Vilken sedan ersattes av en mindre renrasig och av brädor hoplappad jycke.

Konst är inget som har enat folk genom åren och värre blir det när skattepengar läggs på mer eller mindre obegåvade projekt. Konst ger också i regel stor frihet för egna tolkningar av dess budskap. Om det nu över huvud taget går att finns något. Jag som uppskattar vackra målningar skapade av skickliga mästare har tvingats inse att ordet ”konst” inte längre betyder att bemästra svårigheter utan är synonymt med provokation och ifrågasättande.

Numer kan det vara konst att vandalisera en tunnelbanevagn eller fejka en psykos. Som modern konstnär bör Stina därför inte sörja hennes stympade hund utan glädjas av att verket fått bli en del av ett större projekt. Men vad är då budskapet med rondellhundarna? Ska placeringen av en fulare, icke renrasig, så kallad ”gatukorsning” ses som en protest mot utbredningen av cirkulationsplatser?

När konst nu inte har någonting med artistisk förmåga att göra måsta jag erkänna den kanske mest berömda hunden av alla. Vad vi måste förstå är att den slarvigt och tallanglöst ritade skissen bara är en del av det pågående verket vilket utan uppmärksamhet skulle bli lika obetydligt som ett kladdigt ark från någon förskola.

När Vilks med sitt kludd skapat känslostormar större än då ledare uppmanar till folkmord kan jag inget annat än att beundransvärt följa dess utveckling.

Vad Ilmar Reepalu sägen som Svante Weyler inte förstår

Låt mig först skriva att jag tyvärr är väldigt dåligt insatt när det kommer till judarnas situation i Malmö. Ståhejet kring tennismatchen känner jag ju till men tydligen har det hänt värre saker den senaste tiden. Det har så vitt jag förstår blivit vanligt att enskilda judiska individer utsätts för trakasserier och så kallade hatbrott. När så kommunalrådet Reepalu försöker finna orsaker hamnar han i mellanöstern och det israeliska minsta sagt tvivelaktiga beteendet. En koppling varje vettig människa lätt kan förstå. Att oskyldiga individer drabbas när ledare låter politiska utopier går före människovärde är inget nytt.

Ibland kan man undra varför politiker, skribenter och debattörer så uppenbart medvetet misstolkar sina kontrahenter. Allt som oftast handlar det om opinionsbildning. Men tror de inte att vi förstår, eller gör vi… ni?

Att enskilda individer i Malmö inte ansvarar för israels oegentligheter fattar vi väl alla och det är inte heller något som Ilmar påstått vad jag vet.

Kanske lyssnar jag inte tillräckligt men jag hör sällan Svenska eller Malöitiska representanter för det judiska folket ta avstånd från Israels handlande. Kanske har den en gång förtryckte rätt att själv förtrycka?


Källor,

Ilmars ursprungliga uttalanden är svåra att finna då de drunknar i andras kommentarer och tolkningar. Ni får googla bäst själva utöver följande artikel.

http://www.skanskan.se/article/20100127/MALMO/701269748/1057

Och så Svantes krönika.
http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=2231942&BroadcastDate=&IsBlock

Jag känner inget medlidande

För en tid sedan i finanskrisens begynnelse skrev jag om min omöjlighet att känna sorg för ett hårt drabbat Volvoanställt par. Jag uttryckte istället en egen lycka när vi i vårt hushåll äntligen efter en tids föräldraledigheter skulle uppnå motsvarande inkomstnivå de stackars förde detta biltillverkarna nu skulle inbringa med hjälp av diverse stöd.

Liknande tanker passerar mitt huvud nu i dess utförsäkringstider. Jag förnekar inte att vissa drabbas orättvist och hårt men förfasas ändå över hur sällan jag sympatiserar med de i media presenterade.

Det senaste exemplet läste jag om i fredags och blev riktigt upprörd. Denna gång handlade det om en trettioårig trebarnsmor som efter avslutad föräldraledighet, mitt antagande, besökte arbetsförmedlingen och där på något sätt lurades att erkänna sig som frisk. Väl hemma insåg hon misstaget och hennes psykiska status blev om möjligt då än värre. Kanske hade jag en viss inställning redan från börjar och kanske gjorde bilden på henne poserandes framför ett modernt kylskåp, ni vet sådant med ismaskin, i ett till synes riktigt schysst kök att jag inte förmådde känna sympatier. Istället valde jag att leta efter riktiga orsaker till situationen. Det är svårt att veta men jag gissar med min kännedom om människor att hon med sina tre barn som trettioåring troligtvis varit föräldraledig i det närmaste konstant de senaste sex åren, kanske ännu längre. Kanske var det i en skolmiljö som hon träffade fadern. Kanske har hon aldrig arbetat någon längre period i hela sitt liv. Kanske skrämmer denna tanke henne nu så till den grad att hon drabbats av psykisk ohälsa och ångest.

Min analys är naturligtvis generell och passar den inte in exakt så passar den kanske bättre in på någon annan för jag tror mig veta att det finns många i hennes situation. Så rent generellt, vad skulle dessa individer behöva? Kanske en arbetslivsintroduktion, en sådan som de just precis har erbjudits.

Låt det sunda förnuftet segra över vänsterlobbyns propaganda och lita inte blint på alla snyfthistorier.

Sjukförsäkringen

Efter att de dagsaktuella nyhetsmedierna ersatt den frenetiska rapporteringen om det nya sjukförsäkringssystemets biverkningar med vargar och SAAB så fick jag mig ikväll en glimt ur uppdrag gransknings reportage om en sextioettårig kvinna som begått självmord efter ett synnerligen klantigt skrivet brev från försäkringskassan. Jag hade inte tänkt fastna i just det specifika fallet även om jag måste ställa frågan varför inte en person i hennes ålder kunnat bli en helt vanlig pensionär. Jag känner flera som redan är det i den åldern och vad jag kan se fungerar det alldeles utmärkt.

Rent allmänt tycker jag debatten är som debatter är i dessa tider. Båda parter agerar ogenomtänkt och dumt. Är man kritiskt, vilket man måste få vara, tycker jag man naturligtvis också ska föreslå ett bättre alternativ. Det gamla systemet med sjukskrivning som livsstil är det ju ingen som vill kännas vid.

För mig är en sjuk människa i detta sammanhang någon som drabbats av en tillfällig åkomma eller skada. Om dennes tillstånd inte förbättras under rimlig tid bör begreppet sjukdom ersättas av handikapp och en handikappad människa ska naturligtvis inte konkurrera bland friska individer på den allmänna arbetsmarknaden.

Vilket lyft för den handikappsanpassade arbetsmarknaden detta skulle ge och vilka möjligheter att vidga sina verksamheter. Här är det ju nästan bara fantasin som sätter gränserna. Finns det någon samhällsvetare som kan förklara varför arbetsgaranti inte är något man verkar vilja införa här i landet?

Om en dum politiker

Visst finns det dumma moderater men till skillnad från sossarna har de i alla fall valt att inte företrädas av en sådan. Istället leds de och hela landet av vår för tillfället, enligt mig, bästa person för ändamålet.

Det är därför med en visst oförstående som jag ser hur det mycket väl genomförda ordförandeskapet vårt land haft i den europeiska unionen på något sätt medfört en opinionell belastning för ledaren och hans parti.

Ni som önskar en ny statsminister efter nästa val, föreställ er att vårt ordförandeskap letts av det socialdemokratiska alternativet. Tanken är så otäck att jag inte ens vågar föreställa mig dess konsekvenser.

På marken

I efterdyningarna av den sedan en tid avsvalnade MMA-debatten tänkte jag ge min syn på saken. Då en heltäckande genomgång skulle riskera att överbelasta bloggportalen väjer jag att fokusera på en av de saker som upprört de kritiska debattörerna. Nämligen att man i MMA tillåts att slå och sparka på en liggande motståndare. Viket utav någon outgrundlig anledning tycks strida mot god moral. Men vad kritikerna glömmer eller inte inser är att MMA är en reglerad sport och inte ett slagsmål. Personligen tycker jag att allt fysiskt våld i slagsmål är omoraliskt och dumt. Som insatt åskådare av MMA vet jag vilka regler som finns och hur de är anpassade för att på bästa sätt visa vem av de båda kombattanterna som är den bäste.

Det naturligaste sättet att inleda en match är med båda kämparna stående i var sin del av ringen eller buren. Inga lottade partärunderlägen eller andra osportsliga påhitt. Från detta boxningsliknande läge, men med betydligt färre slag mot huvudet, kan fighten fortsätta på en mängd olika sätt och med ena eller bägge utövarna liggandes på marken. Det kanske vanligaste är att den av de båda som känner att han eller hon är den sämre stående utövaren försöker sig på en så kallad nedtagning vilket i sin tur kan ske på en mängd olika sätt med brottargrepp och jiujitsutekniker. En annan orsak kan vara att den, troligtvis sämre ”boxarens” balanssinne för en sekund eller så satts ur spel. I detta läge har regelmakarna bakom sporten gjort bedömningen att domaren inte ska bryta matchen så länge den nedslagne kämpen aktivt kan försvara sig. Detta förutsätter naturligtvis att man är vid fullt medvetande och villig att fortsätta. En av anledningarna till att reglerna är sådana är att man i MMA inte ger deltagarna någon chans till återhämtning i form av en räkning för att sedan låta dem bli knockade om och om igen.

Med en kämpe, lite omtöcknad och liggandes kan det tyckas solklart vad som nu kommer att ske. Nämligen den brutala misshandel som alla kritiker har sett när de trots sitt ointresse bevittnat alla möjliga former av MMA. Eller så kan det också vara så att man nu får se en helt ny dimension av denna enligt mig så intressanta sport.

Hur misshandlar egentligen man bäst en rutinerad person som vet exakt på viket sätt man effektivast försvarar sig på från ryggläge mot en stående angripare? Det är viktigt att man inte går för nära då man lätt får en häl rakt upp på hakan, värre än den värsta uppercuten. Tävlar man utefter regler likt de i Sverige kan man våga sig fram lite längre då dessa sparkar inte är tillåtna men att nå fram med några slag är ändå inte lätt utan att själv lämna en blotta. Går inte båda kämparna till marken samtidigt är det därför vanligast så att den stående helt enkelt tar ett steg bakåt och låter motståndaren ställa sig upp. Nästan lite komiskt för den här debatten är det faktum att duktiga markkämpar som inte på annat sätt kan få ner sin motståndare ibland gör riktiga bakåtpassningar och i det närmaste självmant lägger sig på ryggen.

Den, vad jag antar, mest kritiserade positionen med en helt liggande mot en helt stående utövare är som ni förstår tämligen ointressant. Annat är det om båda går till marken samtidigt. En position som ofta nås via någon skickligt utförd nedtagning. Vanligtvis men inte alltid hamnar den övre utövaren i den undres gard viket betyder att kämparna ligger bröst mot bröst med den övres ben innanför den undres. Väl på marken fortsätter boxningsmatchen även om den undre kämpen allt som oftast fokuserar på att försöka få till ett så kallar lås. Med viga lemmar och god teknik finns det en stor mängd olika sätt. Samtidigt som detta sker kan den övre kämpen försöka förbättra sin position genom att få ut ena eller båda sina ben och därigenom förflytta sig till halvgard respektive sidokontroll vilka ger honom eller henne bättre möjlighet att… ja slå på sin motståndare. Allra helst kanske målet är att nå så kallad, mount, vilket på engelska betyder att befästa eller till och med att betäcka. I detta läge sitter den övre kämpen med benen på var sida om sin motståndare och hindras därmed inte av dennes ben. Ett bra läge för att utdela slag men se upp, för med hög position är det lätt att bli rullad och vipps är det ombytta roller.

Skulle ni nu vara sugna på fler åsikter kring denna fina idrott. Hur jag ser på en eventuell påverkan på unga åskådare och om det är bra att lära ut hur man bäst stryper någon så är ni varmt välkomna att ställa frågor i kommentatorsfältet. Apropå skaderisker och så fortsätter jag gärna med fler jämförelser, ”by the way” så var det en otäck grej det där med Niklas Lihagen och snacka om hjärnskadade Boforssupporters.