När tyngre ämnen med tiden började spridas i universum påverkades de på samma sätt som det lätta vätet. Materian formerades i stora moln i vilka vissa områden tätnade allt mer och mer. När partiklarna i dessa så att säga faller in mot mitten får de en rörelseenergi i ungefärlig riktning mot en i början ganska odefinierbar mitt. Tillsammans med gravitationen gör detta att partiklarna börjar rotera kring formationens allt mer tydliga mittpunkt samtidigt som de tätnar. Rotationen skapar i sin tur en centrifugalkraft vilket medför att formationen breder ut sig i rotationsplanet och på så vis bildar en skiva. Närmast mitten tar gravitationskraften trots allt över och där bildas om tillräcklig materia finns det som kallas för en protostjärna. När trycket i en protostjärna ökar så pass att fusion kan äga rum säger man att den lämnar protostadiet och går in i huvudserien. För ungefär 4,6 miljarder år sedan inträffad just detta i en för oss tämligen speciell stjärna, nämligen vår sol.
Nästan all materia, närmare 99,86%, var samlad i själva stjärnan medan resten var utspritt i den roterande skivan. Sakta och med hjälp av gravitationen började materian i skivan dock att klumpa ihop sig. I takt med att klumparna växte ökades deras dragningskraft och de attraherade allt mer av den kringflygande materian. Efter ungefär 700 miljoner år hade de innersta delen av skivan formats till fyra himlakroppar vilka vi numer kallar för planeter. Den innersta av dessa har fått namnet Merkurius, nästa kallas Venus och den tredje heter Jorden. Den utanför Jorden är Mars. Tillsammans kallas dessa fyra för de inre planeterna.
Utanför Mars finns ett område där det ännu inte bildats någon större himlakropp utan som istället består av en massa mindre objekt vilka tillsammans kallas för asteroidbältet. Bortom det finner vi fyra betydligt större planeter. Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus. Till skillnad från de inre planeterna består dessa huvudsakligen av gas och kallas därför för gasjättarna. Bortom gasjättarna finner man återigen ett område med asteroider och så kallade dvärgplaneter. Området kallas för Kuiperbältet. En av dessa dvärgplaneter kallar vi för Pluto medan en annan med något större massa har fått namnet Eris.
Likt den stora dominerande solen som samlade materia runt sig i en skiva så gjorde också de största planeterna det. Runt Jupiter roterar en stor mängd olika sådana objekt som vi kallar månar eller satteliter. Kring Saturnus finns också utöver en mängd månar en i sammanhanget tämligen tät ringformation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar