St. Peters Cream Stout

Ibland händer det att ens smakminnen ganska bryskt blir reviderade. Nyligen var jag med om detta när jag efter ett par år återtog bekantskapen med St. Peters Cream Stout. Min ursprungliga uppfattning om ölet härstammade från en skidresortlounge. Kall, efter en dag i backen, med en god vän, i glatt humör och utan det kritiska ölprovarsinnet aktiverat så gjorde sig ölet med råge värt namnet. Den ölnördiga sidovetskapen om att det tämligen höga priset på bolaget, idag 28:90, gav ett i procent och förhållande till resterande sortiment lågt påslag gjorde inte samtalet kring brygden kortare, snarare tvärt om. Sammantaget resulterade detta i en mycket god hågkomst vilken jag oförstörd fram till igår burit med mig och ibland till och med haft som grund bakom påståenden om att St. Peters Cream Stout minsann är bland de bästa av stoutar.

Tänk dig en helt vanlig Guinness. För att fullt ut kunna godgöra sig det här inläggets innehåll är förmågan att med sina sinnen förnimma smaken av en sådan nödvändig. Tänk dig sedan en brygd något starkare och något kryddigare, lite mer av det goda helt enkelt. Då tänker du troligtvis fortfarande på en Guinness men denna gång en Extra Stout. "-Guinness är väl Guinness" kanske någon av er undrar nu. Det är dock fel och en förklaring kan ni läsa om här. Om ni samtidigt som ni har de mustiga rostade maltaromerna föreställda i ert sinne tänker på vad som skulle hända om man ackompanjerade dessa med humlebeska, känner ni då som jag att det där inte var någon bra ide och känner ni som jag logiken i varför en stout gärna gör sig bra tillsammans med något sött som i en snakebite eller varför inte med en kula vaniljglass?

Det jag förknippar med ordet cream är något näst intill motsatt mot humlebeska och det sista jag var beredd på när jag förde glaset med St. Peters till munnen. Förvisso reagerade jag redan vid upphällningen på den för ölkategorin svaga svärtan men inte trodde jag mig bli mött av humlebeska inte. Djupt förvånad lyfte jag flaskan och förde dess baksidan mot synorganen. Nämen, se där. Humlets roll i den här brygden spelar tydligen så stor roll att makarna bemödats nämna de två sorterna som använts. Chockad över sättet att brygga stout på och hur de vilseledande använt ordet "cream" känner jag mig i behov av att grundligt undersöka existensen av välhumlad stout. Dock är det med liten tro på att finna godsaker i min väg som jag ger mig av. Hoppas jag har fel.