Delamaine, en perfekt avslutning

Förvisso var det väl länge sedan något nytt presenterades här på bloggen men nej, jag har inte tänkt avsluta mitt projekt här och rubriken syftar på något helt annat... Hur avslutar man bäst en kväll i trevlig samkväm med goda vänner?

 Som trogen P1-lyssanare är det legio att under fredagseftermiddagarna lite lätt och halvt om halvt passivt tillgodogöra sig spanarnas framtidsutsikter. Det senaste veckoslutet tedde sig likt de andra men med skillnaden att jag reagerade lite över ett av spanarnas konstaterande. Att valborgshelgen skulle vara tämligen kass. Dels för att den saknade koppling till specifik mat. Ingen har väl hört talas om valborgsmat. Men också för dess dåliga kronologiska läge i en inte sällan kylig, ruggig och av kung Bore sabbad vår. Min lyssning av programmet gjorde mig lite illa till mods. Skulle vår, min och min frus, planer nu gå om intet bara för att några intellektuella spanare ansett helgen vara dålig? Ash, låt det gå som det går... Helgen övergick till måndag och vipps så var det valborgskväll.

En brasa tändes och vännerna kom. Det grillades korv och dracks öl... Jo för som rubriken kanske avslöjar så är detta inlägg trots allt tänkt att handla om det så viktiga i våra liv vi kallar rusdryck. Efter en pilsner Urquell för dess goda maltkaraktär , en Pistonhead för dess humlebeska och en Risingsbo 2.8 för dess… ja för dess… ja hellre en sådan än mineralvatten till grillkorv.

Hur som helst blev det snart dags för kaffet. Vid aktuell tidpunkt hade tankarna på fin cognac ännu inte väckts i mitt medvetande. Men en lämplig avec tänkte jag ändå hämta från källaren. Väl där, överblickandes av vad som fanns att tillgå blev valet tämligen enkelt. St-Rémy (374). En halvtaskig brandy men för priset på bolaget ändå helt fantastisk och så mycket bättre än de bottennapp man kan finna på diverse bordershoppar .

Efter korv, kaffe och avec fortsatte kvällen med lite gött rött. Ett glas av Koopmanskloof (20020) styrkte min tes om att "gött vin" kräver en alkoholstyrka om 14 - 14.5%.

När kvällen så sakta började övergå till natt kan det setts som en dålig idé att försöka sig på en dryckesprovning. Dels var deltagarantalet decimerat och för oss tappra själar som var kvar var smaklökarna till viss, läs stor, del bedövade. Men samtidigt, varför dricker vi rusdryck? Hur gärna man än vill proklamera att det är för smaken vi dricker så gör de oss berusade. Så varför inte provsmaka dem i lite lagom påverkat tillstånd. Sagt och gjort, glas ställdes fram och jag sprang ännu en gång ner i källaren. Min första tanke var att återigen genomföra en beprövad whiskyresa. Från Old Pulteny i Wick till Springbank i Campbeltown via Ardbeg på Islay. En resa som får alla whiskyälskare att med min hjälp förstå hur bra Springbank egentligen är. Detta är förvisso en annan historia för väl nere i källaren kom jag på en helt annan idé. Varför inte fortsätta på druvdestillat men av olika kvalitet och slänga in en representant för destillerad äpplemust.

Alltså, först ut. Boulard Calvados Grande Solage (58). Ett trevligt friskt och syrligt äppeldestillat. Enkelt och utan fatkaraktärer som om det vill sig illa skulle kunna  förstöra dess smak. Ett ypperligt komplement till cognacen i barskåpet. Köp hellre en Boulard istället för ytterligare en VS-cognac.

Följd av Jeanneau Grand Armagnac, som när man just smaka den ovan nämnda drycken mest får illustrera hur fatkaraktär kan vara negativt för ett destillat. Jeanneau känns förvisso inte riktigt lika simpelt som St-Rémy men nära på. Dess VSOP klassning tyder på en viss lagring vilket inte känns som en fördel. Så tycker du inte den vackra flaskan i sig är värd 349kr föreslår jag om du såklart redan har en Boulard i såpet en cognac i motsvarande prisklass.

Sist men så långt det över huvud taget går att komma sist. Delamaine Pale & Dry (137). Ganska fort inser man, även om man nått en viss "salongs", att här har vi å göra med något utöver det vanliga. Doften är intensiv, av cognac som vi är vana vid men också av angenämt avrundade fatkaraktärer. Delamaine lyckas med vad de tidigare druvdestillaten inta klarat, att kombinera druvspritens fräschör med fatens avrundande egenskaper. Att i ord beskriva en drycks karaktär är inte lätt, därför nöjer jag mig med att påstå att Delamaine Pale & Dry är en ypperligt god XO.