Min blogg har kritiserats

Något som gjorde mig glad då kritiken gällde det faktum att det saknats nya inlägg i fem dagar. Kritiken har nu gett mig extra motivation. Något som egentligen inte saknats utan orsaken har snarare varit en häktisk period med andra bryderier. Tankarna på bloggen har kommit och gått under tiden och ämnen att diskutera likaså. Exempelvis måste Israel-Palestinakonflikten genomgås. Tyvärr ser denna ut att vara ändlös så jag slipper stressa för att hålla mig aktuell. Sen har vi ju den lika eviga fildelardebatten, min kärleksförklaring till halvnakna män som kramas. Konstfack och onödiga konstnärer i allmänhet kräver ju också en genomgång. Men låt mig börja med anestesi, detta i dagarna på nytt aktuella ämne. Jag tänker inte skriva några kommentarer till den händelse som denna gång fått upp ämnets intresse. Detta då jag i likhet med de flesta andra i landet är helt obevandrad i det inträffade. Däremot har jag en del synpunkter i ämnet rent allmänt. Den erfarenhet jag har av grubblerier i svåra ämnen säger mig att risken är betydande för att mina åsikter kommer förändras med tiden. Här kommer nu några dagsaktuella tankar.

Låt mig föst säga att jag kan tycka livet många gånger är överskattat. Själv är jag mycket mer fascinerad av medvetandet. Liv är för mig något som råkar existerar på denna planet och där ni och jag blivit en del. Jag har full förståelse för de människor som med konstant smärta svängt in på den enkelriktade vägen mot döden och här önskar skynda på det hela. Tror man som mig att detta, av en del ansedd som en felaktig önskan, inte påverkar ens eventuella efterliv är det ju bara att tuta och köra. Trotts att det i vår omvärld finns en del som lyckats med det omöjliga att ta reda på vad som kommer att möta oss efter döden är det ännu ingen som övertygat mig. Detta gör att jag känner en viss nyfikenhet inför det oundvikliga. Men det betyder inte att jag känner någon brådska. Jag hinner säkert. Skulle livet däremot bli ett enda långt lidande utan hopp om förändring ser jag ingen anledning till att de som så önskar inte ska få lindring. Varför måste livet anses vara så fantastiskt och över allt annat? Självklart ska mänskligheten göra allt den kan för att rädda liv. Men det tycks finnas ett bekymmer. Ju mer liv vi räddar och skapar ju mer problem tycks det bli. Frågan om anestesi är kanske inte så stor när majoriteten av folket aldrig får möjligheten av att ens kunna välja. De flesta av oss människor lever största delen av livet i misär, med trasiga skor och dör av någon sjukdom vi i väst lätt hade kunnat bota. När vi nu är så duktiga på sjukvård kan vi väl lika gärna använda den på det sätt varje individ själv önskar. Någon ättestupa är inget jag förespråkar. Vi lyckligt lottade har ju lyckats skapa oss ett sådant fint välfärssamhälle som vi naturligtvis måste värna om nu när omvärlden tyck ha fått upp ögonen.