Utvecklingspartiet

Just som jag kände mig tillräckligt motiverad för att dokumentera mina åsikter om den senaste tidens matdebatt råkade jag vid lite slösurfande på kommunens webbplats få se att vi berikats med ett nytt lokalt parti. Jag känner mig ibland lite missnöjd över mitt eget ointresse och saknade engagemang för hemkommunen. Kanske ett nytt parti kan ändra på detta.

När vi röstberättigade medborgare saknar intresse för lokala frågor blir påverkan från den rikspolitiska opinionsbildningen lite väl stor. Lägger man till det att vissa röstar på ett visst parti som tradition kan man undra om det över huvud taget går att nå framgång med nya projekt.

Resultatet av detta blir att nya partier måste, vare sig de vill eller ej, satsa på populism. Att nå ut med förslag om hur man långsiktigt bevarar en god välfärd är inte lätt. Då är det lättare med radikala förändringar av flyktingpolitiken eller viljan att göra all digital information till allmän egendom.

Vilka frågor kan då fungera för ett lokalt parti? Jo ett skulle kunna vara kommunens underliga motvilja till privata byggnationer. Snarare sunt förnuft än populism kan tyckas om nu inte de nuvarande beslutsfattarnas kompetens är likställda med dess ekonomiska ersättningar och att trögheten därför grundar sig i en kunskap vi medborgare saknar.

Vidare så har partiet en tydlig ståndpunkt i vindkraftslångbänken. En fråga jag inta kan kommentera då jag endast hållit mig till rubrikerna i ämnet.

Vad som gör mig en aning tveksam är den känsla jag får av att väl mycket fokus läggs på kusten. Men oavsett vilka som får min röst i valet så har kanske UP fått mig intresserad av kommunen och det är ju alltid positivt.

Konst

Så har då Lars Vilks Muhammedkarikatyr återigen aktualiserats och omnämns som om begreppet rondellhund skulle vara tämligen vedertaget. Men känner ni egentligen till vad det är för en konstnärsyttring?

Allt tog sin början efter att Stina Opitzs, av kommunen sanktionerade, rondellkonstverk föreställande en hund vandaliserades genom halshuggning. Vilken sedan ersattes av en mindre renrasig och av brädor hoplappad jycke.

Konst är inget som har enat folk genom åren och värre blir det när skattepengar läggs på mer eller mindre obegåvade projekt. Konst ger också i regel stor frihet för egna tolkningar av dess budskap. Om det nu över huvud taget går att finns något. Jag som uppskattar vackra målningar skapade av skickliga mästare har tvingats inse att ordet ”konst” inte längre betyder att bemästra svårigheter utan är synonymt med provokation och ifrågasättande.

Numer kan det vara konst att vandalisera en tunnelbanevagn eller fejka en psykos. Som modern konstnär bör Stina därför inte sörja hennes stympade hund utan glädjas av att verket fått bli en del av ett större projekt. Men vad är då budskapet med rondellhundarna? Ska placeringen av en fulare, icke renrasig, så kallad ”gatukorsning” ses som en protest mot utbredningen av cirkulationsplatser?

När konst nu inte har någonting med artistisk förmåga att göra måsta jag erkänna den kanske mest berömda hunden av alla. Vad vi måste förstå är att den slarvigt och tallanglöst ritade skissen bara är en del av det pågående verket vilket utan uppmärksamhet skulle bli lika obetydligt som ett kladdigt ark från någon förskola.

När Vilks med sitt kludd skapat känslostormar större än då ledare uppmanar till folkmord kan jag inget annat än att beundransvärt följa dess utveckling.

Vad Ilmar Reepalu sägen som Svante Weyler inte förstår

Låt mig först skriva att jag tyvärr är väldigt dåligt insatt när det kommer till judarnas situation i Malmö. Ståhejet kring tennismatchen känner jag ju till men tydligen har det hänt värre saker den senaste tiden. Det har så vitt jag förstår blivit vanligt att enskilda judiska individer utsätts för trakasserier och så kallade hatbrott. När så kommunalrådet Reepalu försöker finna orsaker hamnar han i mellanöstern och det israeliska minsta sagt tvivelaktiga beteendet. En koppling varje vettig människa lätt kan förstå. Att oskyldiga individer drabbas när ledare låter politiska utopier går före människovärde är inget nytt.

Ibland kan man undra varför politiker, skribenter och debattörer så uppenbart medvetet misstolkar sina kontrahenter. Allt som oftast handlar det om opinionsbildning. Men tror de inte att vi förstår, eller gör vi… ni?

Att enskilda individer i Malmö inte ansvarar för israels oegentligheter fattar vi väl alla och det är inte heller något som Ilmar påstått vad jag vet.

Kanske lyssnar jag inte tillräckligt men jag hör sällan Svenska eller Malöitiska representanter för det judiska folket ta avstånd från Israels handlande. Kanske har den en gång förtryckte rätt att själv förtrycka?


Källor,

Ilmars ursprungliga uttalanden är svåra att finna då de drunknar i andras kommentarer och tolkningar. Ni får googla bäst själva utöver följande artikel.

http://www.skanskan.se/article/20100127/MALMO/701269748/1057

Och så Svantes krönika.
http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=2231942&BroadcastDate=&IsBlock