En klar och inspirerande lördagsmorgon i september var det så äntligen dags att påbörja den efterlängtade semesterresan. Efter att svärföräldrarna med dess ressällskap vilka mellanlandade hos oss på sin väg mot nordligare delar av Sverige vinkats av och bestyren med den kvarglömda necessären avklarade var det så vår tur att sätta oss i bilen och börja färden mot Skåne och Sturup. Ganska snart passerar vi avfarten mot Landvetter med vår näst närmaste och landets andra största flygplats. Då vår resa planerats tillsammans med blekingar valdes en som det skulle visa sig något mindre dito. Med lunchstoppet på Hallandsåsen bakom oss började barnens förväntningar successivt att förvandlas till otålighet och med flygplatsen allt närmare föreslog jag en lek där upptäckten av flest flygplan skulle ge vinst. Bortsett från ett avlägset sådant upptäckt av min dotter tog vi oss ända in i flygplatsbyggnaden innan vi fann fler.
Efter en god men dyr 33cl Guinness för 68kr var det dags att gå ombord på Primera Airs flight. Att en av de förbeställda leksakerna till barnen saknades i tax-freepåsen blev ingen stor sak och kreditnotan användes istället för inköp av dryck till den med extra avgift förbeställda och tvingande måltiden om man i förväg önskade boka plats i planet. En regel för vuxen såväl som tvååring.
Exemplariskt omhändertagna av kabinpersonalen promenerade vi så äntligen ut i den behagligt varma turkiska kvällen. På väg mot passkontrollen uppmärksammade vi en färgglad skylt med vad jag gissade skulle föreställde en bild tagen med värmekamera. Lite på skoj sa jag att – här stoppar de oss nog om vi har feber. Den uppsluppna stämningen avbröts dock abrupt när en stressad kvinna hoppade in i ledet av turister och började plocka barn ur kön och bland dem två i vårt sällskap. Barnen fick passera förbi kameran ytterligare en gång och detta tycktes vara tillräckligt för den ena, min dotter. Men för hennes kusin var situationen allvarligare. Med gester och i det närmaste obefintlig engelska förklarades att han hade feber vilket också bekräftades efter någon minut med en örontermometer. Föräldrarna instruerades att direkt under morgondagen besöka läkare och sedan var det bara att fortsätta fram mot passkontrollen.
Väl framme vid ”vår” transferbuss gjordes en sista koll med den lokala reseguiden om att bussen vi lagt vårt bagage i var rätt. –Hane Hotel? Nej något sådant finns inte. Det fick bli en ny koll med den svenska personalen och jodå vi var allt med på listan för aktuell buss men tyvärr inte hela sällskapet. Vad som hade missuppfattats var att Hane inte bara var ett hotell utan en hel kedja. Vi var på väg mot Hane Family medan ena tredjedelen av sällskapet på grund av en bokningsmiss skulle till grannhotellet Hane Garden.
Lite småslumrandes begyntes så den knappa timmens resa genom skiftande turkisk miljö som skulle ta oss till respektive hotell. Efter god hjälp med bagaget och guidning till rätt rum kände jag efter i fickorna om möjlighet fanns att lämna sedvanlig dricks. Då jag inledde handlandet redan på flygplatsen och inte blev avlurad mer än att jag i alla fall fick några mynt i växel på mitt livs dyraste vattenflaska tänkte jag att dessa kunde ges till den gode piccolon. Men med trasigt kassaskåp och luftkonditionering försvann denna intension. Istället lämnade jag fru och sovande barn för att utforska baren.
Med jungfruerlig nyfikenhet och förväntan beställdes en öl. En ljus lageröl serverat i glas med Tuborgemblem. Något frågande tittade jag och min dryckesvän på varandra och som fyllda av fördomar ställdes frågan. –Kan det vara Tuborg? Efter en smakupplevelse i likhet med en helt ordinär svensk livsmedelsbutiksinköpt ljus lager fanns det ingen som helst anledning att tvivla på ölmärket. Smaken, mycket lätt och helt utan annorlunda bismaker, var perfekt för dess uppgift som sällskap vid poolen. Samma sak gick att sägas om både det vita och det röda vinet. Den positiva känslan av dryckerna grumlades dock när vi genomsökte den utlovade nattamaten som utlovades. Med tomma bufféfat framför oss så när som på några brödskalkar och marmelad blev det istället en extra öl före läggdags.
Vid frukosten fick vi så se hur de fyllda bufféfaten såg ut vilket var bra mycket trevligare än minnet från gårdagskvällen. Att plocka åt sig mat och finna sina favoriter var till en början en svår konst och något som jag själv förbättrade under hela veckan. Det var först vid den sista middagen jag kände mig helt nöjd med planeringen vilket gav en liten olustig känsla av saknad då det var just på sista kvällen. Många av er som läser har kanske hittat hit via en googlesökning. Min egen erfarenhet av det är att åsikterna om maten tycks vara antingen mycket positiva eller väldigt negativa. Med egen erfarenhet i ämnet vill jag påstå att detta snarare speglar skribenternas personligheter än själva maten. Även om det ena dagen serverades kyckling, andra dagen fisk, tredje dagen kebab osv. fanns det inget hinder för de som envist ville välja samma. Bland inläggen hör man ofta om enformig pommes frites. Hos oss gick det också att hitta ris, pasta och stekt potatis.
Min första holmgång med de turkiska köpmännen kom att bli redan den första dagen då jag från början planerade att inhandla ett par sandaler under resan. Från hotellrummets balkong hade vi fin utsikt över den närliggande lokalkörbanan och på andra sidan kunde jag spana in några butiker. Som en riktig nybörjare på det här med prisförhandling gick jag så in och tittade till sortimentet hos den förste skohandlaren. Jag var ute efter någon billig variant att ha vid poolkanten och inga märkeskopior. I första rundan tänkte jag gå ut riktigt tufft, det vill säga lågt. Efter lite provande hittades så ett lämpligt par, lämpliga för att använda i en vecka och sedan aldrig mer. Efter det ursprungliga priset jag inte minns men som säkerligen var rena fantasier för de kvalitetsbefriade plastskorna föreslog jag själv 10tl, dvs 50skr. Utan att kunna enas om något i närheten av mitt anbud fick jag helt enkelt prova nästa butik. Där hittade jag ett par ”Ecco”. Dessa kändes inte riktigt lika bra på foten men med tanke på att de ändå var ett par ”äkta kopior” gav jag dem en chans. Lyckligtvis kunde vi inte heller här enas om något för mig fördelaktigt pris. Närmare 200kr för uppenbara plagiat var inget av intresse. Dagen efter var det med en aning desperation som jag gick in i den tredje och sista skobutiken. Där såg jag det perfekta paret, i plast. Med mina två föregående förluster i minnet var jag redo att dubbla mitt bud för dessa. Mest på skoj, antar jag, var utgångspriset för dessa 200tl. Mer än 1000skr alltså! Då jag nu var en rutinerad förhandlare räckte det med ett leende för att få ner priset till 100tl, vilket jag fortfarande tolkade som ett skämt. Efter att fått be om det riktiga priset var vi nere på 38tl. Fortfarande på tok för mycket men kanske hade den inledande cirkusen omedvetet påverkat mig för när jag själv hör mig säga, -how about 25. så inser jag mitt fatala misstag. Efter ännu mer teater och lite knappande på miniräknaren, ett underligt beteende då vi samtalade i den lokala valutan, tog han budet. Glad för ett par nya ”sol och bad” -sandaler kändes det ändå som om att det var jag som förlorade.
Med nya sandaler och med en ny inväxlad gigantisk femlirasedel var det dags att kolla in den lokala puben. Även om det inte var något fel på Tuborgen ville vi ju prova den inhemska Efes. Tre stycken beställdes och utan att känna någon saknad över min nyligen övervunna stora sedel räckte jag över den tillsammans med en tia. Men ajdå, dessa var inte längre giltiga, eller var de? Hade den gode skohandlaren lurat mig? Eller var det bartendern som föredrog större valörer? Det var kanske så han arbetade för någon växel fanns inte inom räckhåll. Lyckligtvis för oss men kanske snopet för bartendern lyckades vi skramla ihop lite småmynt. Så stärkta av den likt vilken nordeuropeisk ljus lager som helst smakande ölen var det dags att återvända och ifrågasätta skoförsäljaren. Efter min förklaring och hans, att det naturligtvis måste vara bartendern som lurade oss gick vi till grannbutiken och där byttes sedeln till en fysiskt sett mindre variant.
Jag tillhör den lilla kategorin av människor som associerar ordet spa med kurvkombinationer som Eau Rouge och Bus Stop. Detta tyder på att intresset för motorsport är större än det för massage och avkoppling vilket annars den belgiska orten mest är känd för. På hotellet fanns det dock ingen möjlighet till banracing så där fick jag ändå ge spalivet en chans. Framförallt då vi erbjöds en 90:minuters behandlig vi i en övervärderad svensk anläggning skulle behöva ge en förmögenhet för.
På rummet innan det var dags att gå ner till det turkiska badet funderade jag en stund över vilka shorts jag skulle välja. Då det skulle bli massage fick det bli de aningens kortare ÖIS, frid över fotbollslaget, -byxorna. Efter en inledande äppeltefika, totalrengöring med peeling och skumbad vilken utfördes med oss liggandes på en stor varm marmorhäll blev det ansiktsmask och den avslutande massagen. Från att i början blivit omhändertagna av yngre välsvarvade förmågor möttes vi nu av ett par representanter ur det tyngre turkiska massagebranschen. Lättad och lite road över att det bara var mina shorts som klarade kraven och fick behållas på var så behandlingen över. Totalt genomgången men med behandlingar jag gärna sparat till efter något långt träningspass istället för när man redan var totalt avslappnad i en totalt avslappnande miljö.
Nästa dag var det så återigen dags att förhandla med köpmännen. Denna gång var tanken att hyra en bil, eller snarare någon minibuss. Inga problem, elva personer, då är det denna som gäller, en Hyundai Starex. Bästa pris men säkert på exakt samma bil fick vi i av den andre uthyraren, 60euro för en heldag. Och elva skulle man ju få plats enligt broschyren. Men då bilen också fanns just utanför kunde vi också ta oss en titt. Tre plus två plus tre får jag till åtta. I Turkiet räknar man dock på ett annat inte lika trafiksäkert sätt. Hur som helt så hyrdes bilen med muntliga garantier om fungerande ac, nytvättad och helförsäkring.
Med hela gänget inne i den fortfarande lika dammiga bilen inleddes så dagens resa med att uppsöka närmaste bensinstation. Till skillnad från i västvärlden hyr man nämligen bilarna med ytterst lite bränsle och tankar först själv upp hur mycket man tror sig behöva. I en bil man inte känner och dessutom med ofungerande bränslemätare måste man ta till lite marginaler vilket blir en fin extrainkomst för uthyraren. Vi bad om diesel för 30euro, tackade och drog, inte. Såklart, att vi inte tänkte på det. Med varm motor förvärmdes inte bränslet. Detta var dock ett krav för att bilen skulle starta. En information säljaren uppenbarligen hellre lämnade per telefon när vi kommit en bit. En genuint turkisk kvart senare och med betydligt mindre laddning i batteriet kunde vi så äntligen fortsätta färden. Första målet blev vattenfallen i Duden och sedan tog vi oss in i de mer urbana delarna i Antalya. Tanken var att finna en uttagsautomat och när en sådan skådats tog vi första höger in på nästa gata. Mitt emellan två konkurrerande golvbutiker tog vi en paus. Ur den ena kom en glad och nästan övertrevlig herre och erbjöd oss all den hjälp vi eventuellt skulle kunna vara i behov av. Detta var inget vi vare sig ville eller var i behov av så på äkta svenskt maner nekade vi och nekade och nekade. Till slut, i nyfikenhet eller för att få slut på erbjudandena, följde två av mina vänner med mannen in i hans butik. En trappa upp visade det sig att det fanns en hyrbilsfirma och var vi inte en aning många? Behövde vi inte en bil till?
Nästa mål blev ett i dubbel bemärkelse. Vi behövde hitta ett ställe för att äta lunch. Bilen parkerades längs med en öde strandpromenad i höjd med ett i det närmaste lika öde matställe. Bord flyttades om och beställningar togs. Nu var det dags att prova en mörk Efes. Som kompanjon till den i Svensk prisläge och kvalitet helt normala tonfiskbaguetten fungerade ölen riktigt bra även om färgen inte återspeglade smakmängden.
I strid mot uthyrarens rekommendationer och påstående om att vi i bergen bara kommer köra vilse gav vi oss efter lunchen ändå upp på de slingriga bergsvägarna. Nu skulle den stackars minibussen få bekänna färg. Var det kanske detta som egentligen oroade uthyraren? Slingrande mellan fallfärdiga små hus och granatäppelodlingar tog vi oss högre och högre upp. Efter en paus ovanför den lokala soptippen, läs serpentinsväng med plats att ställa bilen på och tippa ut skräp över kanten, vände vi och tog oss till skillnad från den bromsdoftande melonleverantören lugnt och sakta ner igen utan att komma på avvägar.
På väg hemåt men ändå med flera mil kvar tändes så bränslenivålampan. Med maskulin tävlingsinstinkt fortsatte vi hemåt fast beslutna att återlämna bilen med så lite kvar i tanken som möjligt. Efter att alla utom vår förare hoppat av återlämnades bilen till firman på motsatt sida gatan. Men då föraren var en i sällskapet som bodde ytterligare ett hundratal meter bort blev han i god ordning erbjuden skjuts dit. Fordonet fick bli vår i nuläget välbekanta Hyundai. Som en lämplig avslutning på episoden lyckas den stackars skjutskarlen att i den enda korsningen mellan firman och hotellet få ett så kallat ”kärringstopp”, med sedvanlig paus.
Efter ytterligare ett par dagar i hotellets skyddade värld började man nästan komma in i en vardagslunk, kanske hade jag till om med trivts en vecka till. Men efter den avslutande kvällen i turkiskt tema med magdansös vid borden och läcker kebab var det så dags för resan hem. I bussen informerades om hur turkiska tullen regelmässigt lät alla resande öppna sitt bagage vid en särskild kontroll före incheckningen. Något sådant hände dock inte och allt förflöt inte sämre än man kan kräva av en samling charterresenärer.
Helhetsintrycket av resan är mycket gott och något jag verkligen kan rekommendera. Total avkoppling kryddad med lite småsaker att minnas och berätta.
