Kungen och kronan

Nu ska jag försöka med konststycket att slå två flugor i ett inlägg. Dels har vi alla nyligen varskotts om att kronprinsessan och hennes Daniel förlovat sig. Detta fick mig att tänka på mitt rojalistiska förhållande, vilket dessa dagar inte alls är lika starkt som det har varit. Inte för att jag har något emot vårt statsskick, hellre kung än president. Men frågan är om de, kungahuset med Carl-Gustav i spetsen, håller måttet. Den senaste besvikelsen kom nu i samband med förlovningen. Kungahuset hade tydligen satsat på ett nytt sätt att konfrontera media. En kort presskonferens med Daniel och Victoria som kompletterades med en videoinspelning tillsammans men kungaparet i vilken samtliga fyra läser innantill. I alla fall blickar de hela tiden nedåt. Att hans majestät inte når upp till Björn Ranelids kapacitet är inget vi bör kräva men med hans rutin och det faktum att talet är det viktigaste verktyget i hans arbete borde det ha gjorts bättre. Mig veterligen lider inte drottningen av de språkliga brister som drabbat kungafamiljen i övrigt så hon borde också ha klarat det bättre. Men den största gåtan kanske ändå är Daniel, en framgångsrik företagsledare borde klara detta i en bandupptagning. Fanns det inte möjlighet till omtagningar kan man undra. Efter att fundera lite börjar jag undra om det inte handlar om en sympatiåtgärd. Kanske vore det lämpligt med en respektfull abdikering och låta kronan gå vidare, ett lodrätt steg ned i Bernadottelinjen.
En krona som vi för länge sedan skulle ha övergett är dock vår valuta. Nu måste jag först be landet om ursäkt då jag i EMU-valet röstade för att behålla densamma. Jag var vid den tiden ung och… ja dum. Trots att all logik sa mig att rösta för den monetära gemenskapen valde jag i min historieromantiska enfald att rösta för kronan. Något vi nu ser var fullständigt fel. Jag känner en stor förvåning över att den kollaps vår valuta på senare tid genomgått inte skapat några stora rubriker i media. I förhållande mot euron har värdet på kronan minskat med 20% på bara några månader. Detta anser jag är bra mycket värre än att en i sammanhanget liten bilfabrik kanske kommer att försvinna.

Hyresgäster vs hyresvärdar

Efter en liten paus är det åter igen dags för ett inlägg i debatten. Denna gång var upprinnelsen ett tv-inslag av utfyllnadskaraktär. Med jämna mellanrum visas inslag om att vissa hyresvärdar är väldigt dåliga när det kommer till renoveringar och fastighetsvård. Det handlar i regel om lägenheter i bostadsområden med en läge status om uttrycket tillåts. Bilder från inslagen vittnar om nedklottrade trappuppgångar, trasiga fönsterrutor och mycket ovårdade rum. I reportagen kritiseras främst hyresvärden och de boende ses som offer. Detta kan säkerligen överensstämma med verkligheten i vissa fall men tillåt mig återge två exempel jag själv har erfarenhet av som kanske kan ge en viss upplysning i ämnet.

I min bekantskapskrets finns både hyresgäster och hyresvärdar. Bland hyresgästerna tror jag inga skulle få för sig att klottra i trappuppgångar eller utöva oprovocerad skadegörelse. Jag tror de aldrig upplevt att en fönsterruta spontant gått sönder. De flesta anser nog att det inte är fel att man lägger en viss del egen energi på fastigheten man bor i för att därigenom uppnå bättre trivsel för sig själv. Detta trots att det är annans egendom och man inte är tvingad till det.

En större villa i en kranskommun till Göteborg blev utan hyresgäster. Värden, ensam privatperson, fick ett till synes gott erbjudande av kommunen. En storfamilj men tidigare försörjningssvårigheter behövde stor plats. Kommunen stod som garant för hyran. Vilken dock visade sig ganska onödig då familjen inofficiellt inte alls hade brist på betalningsmedel. Att det fanns gott om pengar blev tydligt då familjen efter det att barnen åldrats krympte och det enligt kommunen inte längre fanns behov för en så stor villa. I detta läge önskar hyresgästen köpa villan men naturligtvis inte med officiella medel, dessa fanns ju inte. Istället föreslås en liten köpeskilling med ett tillskott vid sidan. Något som naturligtvis nekas av hyresvärden. För att höja budet erbjuder nu den boende även en bil. En importvara som visade sig vara viktig i familjens ”sidan om” ekonomi. Inte heller nu blev det någon affär och familjen fick helt sonika inse verkligheten att deras nya boende kunde bli en av de lägenheter som nyligen filmats av nyhetstorra tv-stationer. Efter att familjen flyttat fick jag möjlighet att se mig om i huset. Det var något helt sanslöst, att det bara är möjligt att slita så på en inredning är för mig helt ofattbart. Slitage som aldrig går att skylla på värden. Köksluckor och lådor är i alla fall för mig något som bör hålla i några år. Tror ni det var tal om någon flyttstädning? Det blev snarare tal om sanering, allt på värdens bekostnad.

Nästa fall gäller en villa på landet. Denna gång uthyrd till lite olika personer, alla med samma brist på respekt för andra människors egendom. Jag har visserligen aldrig varit hundägare men jag antar att det är dumt att ha dem inlåsta längre perioder. Att detta kan orsaka repor på fönsterrutor och totalförstörda dörrar är något jag numer vet, för att inte tala om fläckarna på parketten. Färgval på väggarna är en annan sak som kan förbrylla mig. Inte för att detta är till skada för hyresvärden, så vida man inte kladdar på listerna, men det visar i alla fall på dålig smak.

Mats O Sundqvist – En skön lirare

Det var en gång en ung man som när hans far, till lika bussbolagsdirektör, blev sjuk fick chansen att visa sina företagarförmågor. Det blev en fin expansion och konkurrenter köptes upp. Efter en tid såldes hela paketet och mannen fick sig en rejäl slant, närmare åtta miljoner. Dessa investerades i bland annat lite fastigheter. Fastigheterna såldes med rejäl vinst efter en tid och möjliggjorde investeringar i fler företag och ett slott. Affärerna fortsatte, huruvida de var bra eller dåliga vet jag inte man att de till stor del finansierats med lånade pengar är det idag ingen tvekan om. Mot slutet, om man nu får använda sig av det ordet, lyckades Mats med konststycket att av Carnegie låna drygt en miljard, just det ard på slutet. Lån som till stor del användes till aktieaffärer. Någon som vet hur kursutvecklingen varit det senaste året? Den lilla miljarden är tyvärr bara en del. Genom sitt holdingbolag, Skrindan AB, har Mats lyckats få till en bankskuld på dryga tio.

Som ni kanske vet har nu Carnegie gått åt skogen och ägs numera av Riksgälden. Under höstens finanskris tog pengarna slut. Dags att kräva tillbaka utlånade pengar kanske någon tänkte. Men det är tydligen svårare än att låna ut. Är dessutom majoriteten av företagets utlåning till en och samma person kan man nog börja ifrågasätta företagets strategi. Men alla i finansbranschen kanske inte är genier.

Kraven mot Sundqvist fortsätter naturligtvis men förhandlingarna går minst sagt trögt. Enligt Mats finns pengarna, han har fortfarande mer tillgångar än skulder.

"Det är uppenbart så att Carnegie helt krasst räknar med att på detta sätt kunna lägga beslag på de övervärden som finns i koncernen. Enligt externa och professionella värderingar överskrider tillgångarna minus skulderna vida den skuld som jag har till Carnegie. Genom auktionsförfarandet hoppas Carnegie inte bara täcka sin skuld – de hoppas komma över betydligt mer", skriver han i ett pressmeddelande.

Vad tror ni? Är det fortfarande så även efter det år av kris vi bevittnat? Jag hoppas, både för Mats med familj, att så är fallet. Annars är ju sötebrödsdagarna räknade. När jag skriver detta börjar ett annat namn att göra sig påmint i min allmänbildade hjärna. Namnet är Erik Penser. Kommer ni ihåg? För den som önskar sig en uppdatering går det bra att söka i Wikipedia.

Slutligen, låt Mats toksatsande ge honom en rejäl näsbränna, men att plundra Skrindan är kanske inte den rätta vägen. Vet ni vad, jag hejar på Mats. Tänk vad gott han gjort för alla som älskar att vältra sig i framgångsrika personers bekymmer. Personer som själva aldrig skulle tänkas ta de risker det krävs för att nå denna framgång.

Jag träffade en gång en neger.

Till Er som upprörs av mitt ordval i slutat av rubriken vill jag säga att det var enda gången och användes mest för att skapa lite uppmärksamhet. Då jag vet att personer kan ta illa upp använder jag mig vanligtvis aldrig av ordet offentligt.

Hur som helst så besökte jag Öland med min familj och goda vänner för några år sedan. En kväll satt vi ute på vandrarhemmets innegård och umgicks. I en annan del av gården befann sig också ett annat par med två barn. De höll på med lite matlagning och efter en tid kom mannen fram till oss och frågade om vi var sugna på lite lamm. Jag måste erkänna att vi blev lite överrumplade. Inte bara är det ovanligt att man i Sverige bjuder in helt främmande personer till en måltid. När man oförberedd blir tilltalad på engelska kan det ju också ta några sekunder innan man hinner ställa om. Jag var tyvärr den enda i sällskapet som vågade gå över och smaka. De andra skyllde, vad jag mins, på att de var ganska mätta vilket också var fallet. Lite mättnad kunde dock inte hindra mig från att smaka. Vi fortsatte att samtala lite och mannen berättade att han var på semester med sin fru. Vidare framgick det att han nu bodde i USA men var född i något afrikanskt land jag tyvärr inte kommer ihåg. Han hade flyttat till släktingar i USA i samband med högre studier. Vad som gör att jag troligtvis aldrig glömmer detta möte är hans berättelse från djurparken. De hade besökt den tidigare på dagen och efter en tid var det dags att besöka aporna. Han beskriver hur de båda döttrarna glatt springer fram till och ställer sig vid muren. Runt omkring dem står en mängd ljushudade barn men när mannens båda krulliga charmtroll dyker upp springer aporna genast fram till just dem, ”- som om de hade något gemensamt”. Jag måste erkänna att jag blev rätt ställd, vågade inte riktigt skratta åt historien. Hade mannen drivit med oss som medborgare i ett fördomsfullt samhälle? Eller hade han själv en så naturlig relation till sin hudfärg samt stolthet i vetskapen av att sin mentala kapacitet vida översteg den gemene svensken och att det han sa var tänkt att tolkas som humor. Kanske kände han inte till att det i Sverige är tabu och politiskt inkorrekt. För honom kanske det inte var större än om jag som halvpolack skulle skoja om någon öststatarföreteelse i god svensk humoranda. Visserligen är fördomarna mot polacker som att de alla är svartarbetande vodkadrickande samhällsutnyttjare inte lika allvariga som de mot mörkhyade vilka alla ju har rytmen i blodet. Tycker du jag missade fördomar som kvinnohat och terrorverksammet ja då tänker du nog snarare på ett annat ord som används för att beskriva arabiskt folk.

Avslutningsvis, ska jag sänka nivån och bjuda på en kommentar om den så omdiskuterade konditoribollen? Eftersom någon mörkhyad person knappast längre kan ta illa upp av diskussionen, utan det snarare är obildade åldringar som på något sätt måste hävda sin rätt till benämningen som påvisar sin dumhet, gör jag ett försök. Vill du framstå som en obildad idiot kallar du den för negerboll. Vill du framstå som något annat kallar du den något annat. Är ditt vokabulär för litet, ja då passar ju faktiskt det första alternativet rätt bra. Ajdå, nu har jag visst dumförklarat många av mina närmaste och kanske även mig själv. Det är inte lätt av vara en politiskt korrekt svensk alla gånger, tur att jag bara är en till hälften. För Er som påstår att namnet bara syftar på färgen, det vill säga svart. Just det svart, inte brun.

Min favoritbilbesiktning

Den finner man i Stenungsund. I förrgår, 06.40, var det dags för årets första besiktning, vilket betyder att det är mondeon. En Ford från -97, behöver jag säga att rosten kommit? Men allt gick bra, lite småskit och så spindelleden. Tack vare det trevliga bemötandet samt ett å annat tipps känns det nästan roligt att fixa leden och det där vattenröret som var bra rötet. Annat var det innan de la ner i Kungälv. Jag glömmer nog aldrig då jag fick en ombesiktning på firmabilen för att det saknades en antenn på antennfästet. Lite dumt av mig att inte tänka på det i förväg då det var just firmabilen med bagaget fullt av…, bilantenner.

Tagene då? –Nja, nu när det varit konsekvent bra i Stenungsund under ett par år så åker jag nog dit upp även fortsättningsvis.

Äntligen, grattis SKF med anställda

I morse hörde jag ett inslag i Ekot om att SKF och facket enats om en kortare arbetsvecka, utbildning och lediga dagar. Detta som ett led i att undvika uppsägningar. Något som fick mig att minnas ett brev jag skickade till mitt eget fackförbund, Unionen, för en tid sedan.

För den läsesugne bifogar jag brevet...

Funderingar i varseltider

Hej Unionen,

Fick iden till att skriva detta e-brev efter att ha lyssnat på ett radioreportage den sjätte november. I inslaget intervjuades ett par där båda arbetade på Volvo i Torslanda. Efter att de blivit varslade kände de nu en oro för framtiden. De var ännu inte säkra på hur varslen skulle påverkan just dem men det troligaste var att mannen skulle bli avskedad och att kvinnan skulle få stanna kvar. Detta skulle medföra en halverad nettoinkomst för mannen viket skulle bli ungefär 10.000kr. Då den skulle bli halverad kan anta att hans nuvarande nettolön är ca 20.000kr Vilket ju låter helt normalt för en industriarbetare/tränsteman. Då kvinnan hade arbetat längre tid kan man anta att hennes lön åtminstone inte är lägre. Det blir naturligtvis ett generellt antagande men en bra grund för mitt kommande förslag. Deras gemensamma nettoinkomst efter en eventuell uppsägning kommer således att bli ca 30.000kr.
Efter att jämföra med min egna ekonomiska situation fick jag det svårt att känna någon sorg eller ledsamhet för paret. Min egen känsla är att det ska bli skönt, rent ekonomiskt, att efter en tid av föräldraledighet och procentersättning av procentersättning få in just de ca 30.000kr netto som Jag och min fru kommer få nu i framtiden. Som unionsmedlem och anställd på ett mellanstort familjeföretag är min bruttolön inte högre än 25300kr. Min fru arbetar 80% som förskollärare med en grundlön(100%) på 23001kr. Men vår levnadstandrad är fullt tillräcklig med två barn, egen villa och två bilar, dock har vi ännu inte köpt någon platt-tv.

Nu till mitt förslag,

Skulle man inte kunna tänka sig att fackförbunden på Volvo och industrier i liknande situationer gemensamt föreslår en lösning på varselkrisen genom en gemensam arbetstidsförkortning. Borde inte det gynna både företaget och personalen? Det handlar ju trotts allt om välbetald personal som rent ekonomiskt inte borde ha problem med en 25% sänkning.
Detta förslag borde vara omtyckt av de som blir uppsagda men kanske ogillas av de som skulle få bibehålla sin anställning. Kan man tänka att det kan bli en konflikt mellan uppsagda och kvarvarande? I så fall, på vems sida står facket?

PS!
Jag tycker argumentet om att industrianställda i regel ska ha en högre lön jämfört med privatanställd då de är utsatta för en mycket större risk för uppsägningar, konjunkturer mm är bra. Men då tycker jag också att det är viktigt att man tar del av motgångarna. Kanske gemensamt på företaget enligt mitt förslag. Jag tror säkerligen barnen till de anställda skulle tycka det var en bra ide i alla fall.

Med vänliga hälsningar,
Niklas Claesson

... och svaret ...

Hej Niklas!
Ja, det är verkligen sorgligt det som händer i Sverige och världen just nu. Vi märker här på Unionen Direkt att det är många olika branscher och människor som just nu drabbas. Inte bara i verkstadsindustrin.
Problemet när man går ner i sysselsättningsgrad är att om man sedan blir uppsagd så baseras a-kassan och försäkringskassan på inkomsten från den nedsatta sysselsättningsgraden. Även ITP och den vanliga pensionsinbetalningen blir ju lägre när man tjänar mindre. Man kanske kunde önska att alla skulle vara så solidariska och gå med på detta, men så fungerar det tyvärr inte. Unionen har cirka 500 000 medlemmar, men det är också många som står utanför facket. Skulle de som inte är med då tillåtas att undantas från ditt förslag?
Ja, det finns mycket att fundera på, och det är bra att det kommer tips och ideer. Jag skickar ditt mail vidare till vår förbundsordförande Cecilia Fahlberg.

Med vänlig hälsning
... signaturen är medvetet utesluten.

Kärnkraftsdebatten

Med ny energi fortsätter den lika osaklig och imbecill som vanligt, enbart som ett verktyg i den eviga partipolitiska pajkastningen. Denna gång inleddes allt genom att Centerpartiet med Maud i spetsen bestämt att ett av partiets viktigaste åsikt inte är viktigare än att den kan ändras för att nå en enighet med de andra allianspartierna. Självklart kan man ändra åsikt men då bör det rimligtvis vara till följd av att man nått bättre insikt i frågan. Det blir så mycket enklare att motivera sitt beslut då. Tänk om man kunde höra Maud uttala meningar som ”- Genom att satsa på forskning kommer vi få en effektivare användning av kärnbränslet och även en avsevärt kortare slutförvaring. Även det avfall vi hittills producerat kan återanvändas vilket medför en betydligt mindre brytning av uran i naturen.” Så mycket svårare det skulle bli för Mona att som nu per automatik kritisera allt som alliansen tycker och säger.

Debatten fortsätter nu med att Mona kritiserar regeringens planer på att utöka vår elexport. Som argument används påståendet att detta skulle höja priset inrikes. Det är för visso sant om man fortsätter avveckla vår energitillverkning. Men jag tror knappast att detta är regeringens tanke. Deras mål ligger snarare i linje med att ge landet ökade inkomster. Något som kan användas till vård, skola och så vidare. Tänk att man nästa alltid hör politiker i debatterar avsluta på just detta sätt. Det ger bättre vård, skola, bla bla bla.

Så var det sopåkarnas tur…

Mitt första inlägg blir om något så tråkigt som en sopåkarstrejk. Att sympatisera med strejkande har aldrig varit min grej vare sig de är vilda eller tama. Inte heller denna gång får de mig att förstå.

Vad jag vet avskaffades slaveriet för rätt så länge sedan. Det finns väl ingen i det här landet som tvingas utföra ett arbete mot deras vilja, inte ens sopåkare. Om de nu kommer att få så dåliga ersättningar under LLAB så är det väl ingen som tvingar dem att jobba kvar? Varför inte omskolas till vårdpersonal med obekväma arbetstider, samma tunga lyft men betydligt sämre lön? Är man inte nöjd och tror sig stå över all annan konkurrens, tack vare sina höga kvalifikationer, är ju en massuppsägning i god ordning ganska riskfri för den gemene åkaren. Då sätter man ju en verklig press på arbetsgivaren och sig själv i god förhandlingsposition.

Kanske är det så att vilda strejker utförs av dem som under en lång tid varit överbetalda, bortskämda med förmånliga avtal och som helt enkelt inte vill mista dessa. Sämre vill man naturligtvis aldrig få det. Men har man det i jämförelse med många andra det betydligt bättre kan det bli svårt med sympatierna.

Avslutningsvis ett litet PS till Er som tycker det är dumt att kritisera de som arbetar tungt med vår illaluktande skit. Vem tycker synd om de kvinnor som dagarna i ända tar hand om gamla gubbars fekalier? Själv kånkar jag hellre på en soppåse med matavfall än torkar aset på en åldring. Och hur var det nu med lönen och arbetstiderna?

Till en början

Låt mig böja mitt bloggprojekt med ett lämpligt citat…

”En beprövad strategi för att få grepp om ett förbryllande
ämne är att skriva en bok om det.” David Wick

…som på ett bra sätt förklarar varför denna blogg skapats. Mina ambitioner är dock att rent textmängdsmässigt hålla mig inom ramen för en blogg snarare än en bok och jag tänker inte heller begränsa mig till ett ämne utan fritt sväva ut i allsköns grubblerier.