Jorden och månen

...tidigare...

I den skiva av materia som före vår jords existens kretsade kring solen började materian som jag tidigare skrivit sakta att formeras. Enstaka atomer kolliderade med varandra och bildade molekyler vilka med tiden kunde bilda dammkorn. Vissa korn växte och en del blev stora som gruskorn vilka då skulle kunna kallas för meteoroider. Några av dessa fortsatte växa och vissa blev stora som klippblock, betydligt färre blev ännu större, de kallas då för asteroider. På ett ungefärligt avstånd om 150 millioner kilometer från solen blev ett av dessa objekt den absolut mest dominerande himlakroppen. Ett sånt stort objekt kallas för planet.

Ett år kallar vi den tid det tar för en planet att kretsa ett varv runt sin stjärna. Vanligtvis är det vår egen planet jordens rotation som åsyftas. För att underlätta återgivningen av hur jorden utvecklats delar man upp tiden och åren i olika perioder. Störst eller längst av dessa är eonerna och den första av dem kallas för Hadeikum. Dess start och därmed också den tidpunkt då jorden först kunnat klassificeras som planet var för ungefär 4,5 miljarder år sedan. Planetens gravitation gjorde att den ständigt bombarderades av asteroider och meteoroider. Dessa nedslag skapade stora mängder värme vilket gjorde planeten till ett klot av flytande smält massa. Värmen möjliggjorde också kemiska reaktioner och bildandet av fler och mer komplexa ämnen.

Allt eftersom mer av materian i omgivningen attraherades så avtog nedslagen och ytan svalnade. Mycket har dock hänt sedan Hadeikum och inte mycket finns bevarat från den tiden så när som på den äldsta mineralen, Zirkon. Mineralen är en så kallad silikatmineral. Silikater är ämnen som består av kisel(Si), syre(O) och något mera. I fallet Zirkon är detta något mera ämnet zirkonium(Zr). Men med silikat kan man också mena kiseldioxid(SiO2), det vill säga en kiselatom tillsammans med två syreatomer.

Den mest omvälvande händelsen under Hadeikum var dock att jorden kolliderade med en stor asteroid. Kollisionen var så kraftig att mängder av materia slungades ut från jorden och bildade en skiva kring planeten. En viss del av denna materia spreds ut i universum en annan del föll med tiden återigen ner på jorden medan en tredje kom att bilda månen.

De kallas för white trash

Är det fel att på allvar anse människor vara olika värda? Att anse vissa vara mer betydelsefulla för ett fungerande samhälle? Att helt enkelt känna förakt för vissa individers ointresse och totala avsaknad av entusiasm för personlig förkovring.

Som läsare av denna blogg kan du känna dig lugn. Du har uppenbarligen visat prov på någon form av engagemang. Jag tänker på de som aldrig skulle hitta hit, de som är nöjda med livet som det är. De som kallas för white trash.

Något som till slut fick mig att skiva ett inlägg i ämnet vad den blogg jag av en vän blev tipsad om; white trash och the day, tack Tomas.

Jag var häromdagen på besök i en industri där säkerheten är av högsta prioritet. En arbetsplats man inte får tillträde till utan godkänd genomgången utbildning. Lika förbannat har ansvarsfulla vuxna individer här känt behovet av att utsmycka varningssymboler med fantasifulla fallossar och fekalieutsläpp. Jag vågar näst intill slå vad om att samma människor på fullaste allvar diskuterar det tarvliga i att systembolaget tillsätter kräkmedel i spriten. Så dumt.

Efter att under några dagar följt den ovan nämnda bloggen, gillat en del av inläggen och varit mer tveksam till andra*, så kom jag på en "white trash"-handling jag skulle kunna tipsa dem om. Nämligen den att använda ordet "dom" i skrift. Kanske är det lite väl hårt att anse majoriteten av alla svenskar och framför allt de unga att vara white trash, kanske borde jag förfina mitt resonemang. Jag vill absolut inte kritisera eventuella dyslektiker, jag tillhör själv de som stavar mycket illa utan hjälpmedel. Men… och detta är ett viktigt men. Själv vill jag inte framstå som någon med språkbekymmer och/eller någon slarver. Därför engagerar jag mig i att få allt korrekt. Jag utnyttjar den hjälp jag kan få. Tar till mig av andras kritik, osv. Vad som på allvar får mig att se ner på andra människor är när de struntar i att rätta till fel trots** att de blivit uppmärksammade. Samma sak gäller de omåttligt populära särskrivningarna. Jag har själv särkrivit och betett mig illa. Men numer vet jag och förstår varför man inte bör göra det. Det är så enkelt om man bara vill, om man vill.

*Ölprovning är enligt mig inte white trash. Oavsett hur så måste det vara bättre att provsmaka en Chimay och kanske något barley wine än att supa sig full på ljus lager varje veckoslut.

**trots. Ett ord jag tidigare gärna skrev med två "t" men som då fick en helt annan betydelse och som gärna gjorde min text till rappakalja. Tack vare att min kära livskamrat uppmärksammade mina felstavningar gör jag numer aldrig om dem, för jag vill inte förefalla imbecill.