Om blod

Efter att min bloggarkompis tillika vardagshjälte presenterade en rörande berättelse om sitt blodgivande kommer här en lite torrare faktaspäckad fortsättning. Som kroppens speditör förser blodet kroppens organ med viktiga ämnen som syre, näring och hormoner men tar även hand om avfallstransporter till levern och njuren. Som om inte detta vore nog är blodet också en jourhavande hemvärnsman vid illvilliga bakterieangrepp och agerar kylmedel i klimatanläggningen. Med tanke på alla dessa uppgifter är det givet att blod är mer än en röd, i mitt fall blå, vätska utan består av flera olika delar. Enkelt uttryckt kan man säga att det är en samling blodkroppar, trombocyter, som flyter med i en blandning av vatten, salt, och proteiner viket kallas för plasma. Blodkropparna kan i sin tur delas in i röda, vilka sköter transporter av ämnen, och vita vilka tar hand om de illvilliga bacillerna. Som om inte detta vore tillräckligt finns det ytterligare en egenskap hos blodet. Naturligtvis många fler men det var just en specifik jag tänkte ta upp nu.

Det var en gång en påve som hette Innocentius VIII. Som katolsk höjdare på 1400:talet höll han på med allehanda traditionella företeelser vilket gav honom en numerärt stor avkomma. Kanske var livsstilen en bakomliggande faktor då han som sextioåring blev allvarligt sjuk och hamnade i koma. Troligtvis försökte man läka honom med alla tänkbara metoder men inga tycktes fungera. Då kom någon på en ide om att påven borde tillföras blod och att man troligtvis finner den bästa kvaliteten i unga pojkar. Jag måste erkänna att de hade och tyvärr har ett speciellt förhållande till småpojkar. Hur som helst så anlitades tre tioåringar som dränerades vilket resulterade i deras död. Men bekymren var inte över. Hur skulle man få in blodet i gode Innocentius? Intravenöst var ju uppenbarligen farligt. Det mest lämpliga ansågs vara den orala vägen och på något sätt lyckades man mata honom. Behandlingen visade sig tyvärr vara lika verkningslös som allt annat och påven dog.

Från och till gjordes fler misslyckade men ibland även lyckade transfusioner. Detta var något som intresserade österrikaren Karl Landsteiner som i sin forskning kom fram till att en egenskap i blodets trombocyter gjorde att visst blod inte kunde blandas med annat. Denna egenskap orsakas av något som kallas för antigener. Om blod med olika antigener blandas kan blodkropparna kollapsa och blodet funktion försvinna. Det visade sig finnas en mängd olika antigener med lyckligtvis bara, till en början, två vilka var kritiska. Dessa kom Karl att kalla för A och B vilket har gett namn åt AB0 systemet. Det är inte alltid så att en persons blod innehåller antigener. En dryg tredjedel av oss saknar A eller B antigener. I dessa fall kallas blodgruppen för 0, noll, och kan då ges till alla andra grupper men endast ersättas med annat 0-blod. Det motsatta förhållandet gäller för blod med båda antigenerna. Denna grupp betecknas AB och kan således endast ges till andra med samma blodgrupp men kan godta alla.

Forskningen fortsatte och 1937 hittades ytterligare en viktig antigen som fick namnet Rhesus efter den apart i vilken den först hittades. Finns antigenen i ett blod kallas detta för Rh+, saknas antigenen kallas blodet för Rh-. Kombinerar man beteckningarna med AB0 systemet använder man enbart + eller – tecknet, till exempel A- och AB+.