Matdebatten

Ska det någonsin bli ett inlägg i den här frågan får jag göra som Sinatra. Med risk för att ni med intresse för ett seriöst inlägg med denna rubrik inte kommer att orka med allt ovidkommande sätter jag nu igång.

Jag är själv en person som njuter av att få hjärnan stimulerad av dopamin. Jag tycker om mat och dryck, kan ta ut mig fysiskt utan att för den delen tycka det är fruktansvärt. Jag roas även av tankenötter, strategispel med mera. Lyckligtvis har jag hållit mig inom ramen för det tillåtna i min jakt att tillgodogöra mig detta behov. Annars hade du nog inte läst denna blogg just nu.

Jag tror på evolutionen. Vilket betyder att vi, Homo Sapiens, är en art utvecklad från någon annan hominoid varelse och att våra gener därför till största delen är anpassade för det liv dessa levde. Ett liv där effekten av dopaminstimulansen var en viktig egenskap för en lyckad uppväxt och i sinom tid, reproduktion. Anlag för hetsätning kunde på denna tid vara skillnaden mellan släktlinjens blomstring eller förfall. Att effektivt i kroppen kunna lagra energi, det vill säga fett, var naturligtvis en fördel. Utan mat överlever en tjock människa längre än en smal dito. Under årtusendena fram till vår civilisation effektiviserades dessa egenskaper genom så kallat selektivt urval. Men i takt med vår industrialisering försvann svältperioderna för en del av befolkningen och bland dem som inte behövde utsätta sina kroppar för fysiskt arbete började något hända. Kropparna lagrade upp en massa energi och fettreserverna växte, ett tecken på status och välgång i livet. Industrialiseringen gjorde även transport av varor lättare och de välbärgade började i allt högre grad att njuta av det vita guldet.

Något som förändras fortare än våra gener är mode och kroppsideal. Nuförtiden associeras bukfetma knappast med lycka och välgång utan snarare med bristande självdisciplin och kanske rent av dumhet. Det faktum att fetma till och med kan vara farlig har säkerligen en påverkan i dagens upplysta tid.

Så vad gör man då när förhållandet till ens gener inte är det man önskar? För mig som har ett i det närmaste narcissistiskt förhållande till mina gener är det svårt att sätta mig in i en sådan situation. Hade jag därtill haft ett svagt intellekt kunde jag ogenomtänkt ha hävt ur mig påståenden i stil med att om inkomsten är högre än utgiften så…

Nu är förvisso påståendet ovan sant men samtidigt ett sätt att dumförklara personer. Jag väljer därför istället att ha fel och tänker nu kritisera en bevisligen fungerande metod.

GI, det är inget för mig. Visst stämmer påståendet om att det ju är det goda man får ha kvar, såsen, kryddorna och köttet bland annat. Men ser man inte på problemet ur ett felaktigt perspektiv? Mitt intresse i att utsätta min kropp för långvarigt fysiskt arbete har gjort att jag söker efter sätt där jag så effektivt som möjligt kan fylla kroppen med kolhydrater, roten till det onda enligt GI-metoden. Eftersom jag tydligen förbränner dem och att de, tack vare placeboeffekten eller inte, faktiskt har förbättrat mina resultat så tänker jag inte sluta.

Mat består i huvudsak av tre näringsämnen, fett, kolhydrater och proteiner. Jag hoppar över vitaminerna och mineralerna. Undrar ni vart fibrerna tog vägen så är det inget annat än kolhydrater som inte kroppen kan ta upp och därför inte direkt påverkan näringsupptaget. Men glöm inte att äta dem. Framförallt inte om ni är på GI-diet. Proteiner har en mängd olika funktioner men förknippas kanske mest med att de är kroppens byggstenar medan fettet och kolhydrater kan ses som bränslet. Att förbränna fett är en för kroppen besvärlig process som kan ge olustkänslor. Kanske en urtida signal om att man börjar tära på reserven. Kolhydraterna däremot förbränns mycket enklare. En av de allra snabbaste är glukos, även kallat dextros och som namnet antyder, en viktig ingrediens i varumärket Dextrosol. En långsammare variant är stärkelse som man finner i potatis och säd. Kolhydraterna ger alltså kroppen energi på ett lätt och behagligt sätt. Men problemet är bara att det inte kan lagras i kroppen och om det inte förbrukas med tiden omvandlas till fett. Pasta till lunch är alltså inte att rekommendera till kontorsarbetare. Att nu förespråka GI kan ju ses som en paradox då fettet tydligen är arbetsamt att hantera för kroppen. Men jag ska försöka göra detta genom att jämföra personer vars GI-dieter visat sig lyckosamma med motionärer. Kanske kommer jag till och med att blanda in vegetarianer på slutet. Jag börjar med motionären, en individ som ofta utsätter sin kropp för fysiskt arbete. Med tiden har motionären vant kroppen vid detta och den reagerar därför inte längre chockartat med att enbart förbränna den kolhydrat som finns tillgänglig utan kombinerar detta med fettförbränning. Vilket medför att kolhydratförrådet inte tar slut lika fort och gränsen för när den plågsamma rena fettförbränningen vidtar förskjuts. Föregående mening kan också förklaras med termen uthållighet. Kanske är det en liknande process som gör GI till ett lyckat koncept. Obehaget av fettförbränning är säkert lättare att bemästra i TV-soffan än i motionsspåret. Men att kombinera GI med för kroppen och själen sund motion kanske inte är så lätt för gemene man. Sist var det vegetarianerna vilka i normalfallet har en allt annat än GI-anpassad kost. Hur kan de klara sig utan att svälla upp likt 1800:talets godsägare? Jag antar att de har ett intresse för vad de äter och sällan köper halvfabrikat och snabbmat. Något man som flyende från kolhydrater också måste göra, vilket gör mig redo för en slutsats.

Önskar du förbättra ditt förhållande till generna så prova på insnöandets konst. Ät all möjlig mat men dyk också ner i lite näringslära och grubbla fram en åsikt om vad som är bäst för dig. Testa att motionera mer än du trodde dig kunna. Läs alla mina inlägg. Anmäl dig till kungälvsloppet.