Hundägare och hundägare

Jag skulle lika gärna kunnat rubriksätta inlägget med ”bilförare och bilförare”, ”föräldrar och föräldrar” eller kort och gott ”människor och människor” men då jag tänker använda en specifik upplevelse för att beskriva mina funderingar så blev det den det blev.

Igår kom jag efter att ha samlat på mig en lätt joggarabstinens iväg på en löptur. Min plan var att låta rutten gå förbi ett hus med ett par i mina trakter relativt välkända hundar. En renommé främst orsakad av deras ihärdiga skällande på alla förbipasserade. För mig som är relativt hundvan är detta inget som påverkar mina vägval.

När jag närmade mig huset blev jag en aning förvånad då jag såg den av hundarna som jag utan kunskap i ämnet skulle beskriva som en kraftigt överviktig Jack Russel-terrier var utanför den i normalfallet väl inhägnande tomten. Mest road över att någon annan begått ett misstag mötte jag intet ont anande den som alltid vilt skällande hunden. Han mötte mig och vi sprang sida vid sida några tiotal meter. Då jag fått min hundvana genom att ha umgåtts med väluppfostrade individer tänkte jag inte på att analysera jyckens kroppsspråk och blev än mer förvånad då hunden började nafsa mig på benet. Inte med mening att skada mig men ändå så pass att byxan revs sönder. I det här läget valde jag att låta träningspasset bli en aning spolierat och slutade springa. I tätt sällskap närmade vi oss sakta grinden. Vridandes på huvudet utan att se någon skymt av en eventuell ägare blev jag tillslut glad över att husets ytterdörr öppnades och en man klev ut. Butter och med några bannor till hunden tog han hand om den.

Ibland är jag en liten retsticka. Inte sällan är det min stackars fru som får lida för detta. Många är de gånger då vi sett på tv-reportage om inte allt för begåvade personer som på grund av deras naiva förtroende för okända människor råkat illa ut. Naivitet är kanske inte det uttrycket jag oftast använder utan snarare dumhet. Min kära fru ogillar även allt för tät upprepning vilket inte gör saken bättre då jag för oräkneliga gången säger att man bör tro det värsta om folk för att man då oftast har rätt. Efter detta vilseledande sidospår återgår jag till huvudsaken.

Jag lydde inte mitt egna råd denna gång utan tänkte att han som seriös hundägare skulle uppskatta att jag meddelade honom om hundens tvivelaktiga beteende. På ett vänligt sätt nämnde jag så detta och avslutade meningen med att påpeka att jag inte kände någon direkt aggressivitet men att det var lite trist med byxorna. Mannen levererade då ett kort och koncist svar. ”–Ge fan i å spring här då.” Lite häpen replikerade jag bara med ”-Nej. Det kan jag nog inte sluta att göra.” Efter en kort återhämtning från chocken av att helt oförbered samtala med en obegåvad talare försökte jag desperat få ner hans irritation för att förhoppningsvis möjliggöra en fortsatt konversation genom att återigen påpeka att hunden inte var särskilt aggressiv. Denna gång fick jag inget svar över huvud taget utan han gick bara in och stängde dörren. Lätt snopen och med trasigt byxben fortsatte jag min löpning.

Nu tänkte jag fortsätta det redan väl långa inlägget med att återgå till utläggningen i första stycket. Från och till har jag funderat på att skriva om människors dumhet. Något som mannen med hunden blev ett bra exempel på. Med dumhet menar jag det ointresse att använda sin mentala kapacitet. En likgiltighet till att man som människa har en fantastisk förmåga att dra egna slutsatser och utvecklas. Är man nöjd med att inte kunna samtala med främmande människor, ja då är man dum. Alla har vi våra brister men de dumma bryr sig inte och alla kan vi ibland få total kortslutning, detta hände exempelvis mig så sent som ikväll. Efter middagen var det dags att plocka in disken i maskinen. När jag såg en för mig ny sked blev hjärnan överbelastad. Skedens skaft var på tok för smalt i jämförelse med bestickkorgens maskor. Den skulle falla igenom. Efter en analys av problemet insåg jag att enda lösningen var handdisk. Med uppgiven min tog min kära fru skeden ur handen, vände på den, och satte ner den i korgen. Många kanske hade kallat mitt beteende för dumt och visst det kan jag inte förneka.