Så var det sopåkarnas tur…

Mitt första inlägg blir om något så tråkigt som en sopåkarstrejk. Att sympatisera med strejkande har aldrig varit min grej vare sig de är vilda eller tama. Inte heller denna gång får de mig att förstå.

Vad jag vet avskaffades slaveriet för rätt så länge sedan. Det finns väl ingen i det här landet som tvingas utföra ett arbete mot deras vilja, inte ens sopåkare. Om de nu kommer att få så dåliga ersättningar under LLAB så är det väl ingen som tvingar dem att jobba kvar? Varför inte omskolas till vårdpersonal med obekväma arbetstider, samma tunga lyft men betydligt sämre lön? Är man inte nöjd och tror sig stå över all annan konkurrens, tack vare sina höga kvalifikationer, är ju en massuppsägning i god ordning ganska riskfri för den gemene åkaren. Då sätter man ju en verklig press på arbetsgivaren och sig själv i god förhandlingsposition.

Kanske är det så att vilda strejker utförs av dem som under en lång tid varit överbetalda, bortskämda med förmånliga avtal och som helt enkelt inte vill mista dessa. Sämre vill man naturligtvis aldrig få det. Men har man det i jämförelse med många andra det betydligt bättre kan det bli svårt med sympatierna.

Avslutningsvis ett litet PS till Er som tycker det är dumt att kritisera de som arbetar tungt med vår illaluktande skit. Vem tycker synd om de kvinnor som dagarna i ända tar hand om gamla gubbars fekalier? Själv kånkar jag hellre på en soppåse med matavfall än torkar aset på en åldring. Och hur var det nu med lönen och arbetstiderna?