Ni som läser texterna här inser nog att mina åsikter gör mig till en ganska genomsnittlig högerväljare. Men den senaste tiden har jag från och till, mest på skoj, blivit kallad för smygkommunist. Orsaken är kanske mitt medlemskap i ett fackförbud, oengagerat men ändå, samt det att jag från och till påvisar sunda solidariska åsikter. Även om detta inte är annat än vänskapligt menade pikar om än på ömma punkter så har jag börjat fundera en del kring min åsiktsplacering på höger vänster -skalan.
Känner ni till begreppet att om man inte är kommunist i sin ungdom, då saknar man hjärta. Men är man det som vuxen, ja då saknar man hjärna.
Om påståendet stämmer och om man överdriver så har jag alltså varken hjärta eller hjärna. Kan det vara så illa?
Jag får försöka upprätthålla någon form av blå stolthet genom en frågeställning från höger till vänster.
Det är ett tufft klimat nu för tiden mitt i den bistra arbetsmarknaden. Många är de som efter decennier av trygghet har tvingats att lämna de varma fabrikslokalerna. I snålblåsten är det ont om arbetstillfällen och tar man inte för sig av det som finns blir man utan. Med frusen märg är det ändå en och annan tapper själ som med mod och entreprenörskap skaffat sig en F-skattesedel. Med den i sin hand kliver de över sina arma bröder och systrar viftandes med lappen framför fabrikörernas portar.
I en politiskt korrekt värld åligger det nu de vänsterorienterade att förfasas över denna utveckling att enskilda människor ska stå för kostnaden när arbetsbehovet varierar. Denna åsikt är jag beredd att hålla med om. Vi är inte alla ämnade för att klara detta och en sådan förändring är på längre sikt skadig för samhället i stort.
Men varför, varför, måste man då som västermänniska så frenetiskt slåss för ett orealistiskt anställningsskydd och fackförbund med tvivelaktigt beteende vilket enbart resulterar i att mindre företag helt enkelt inte vågar anställa egen personal?
Så var man då äntligen tillbaka i det brittiska förarsätet.
This weeks gigs.
5 år sedan
Det är ju tragiskt om man blir kallad för kommunist för att man är med i facket. Skämtsamt men ändå, det är ju det som är den svenska modellen vilket den blå regeringen säger sig omfamna.
SvaraRaderaI övrigt har du en del poänger men jag tror att jag drar dem lite längre än dig. Solidaritet har alltid varit vänsterns paradgren där högern är motsatsen. Å andra sidan är problemet med iaf den svenska vänstern att de lever kvar i något slags 30-tal med fabrikörer och patroner. De blå är å andra sidan kvar i ett 1800tal där det är naturligt med tiggare, utslagna och en elit som lever på befolkningen.
Det var väl churshil som sa det där om hjärta och hjärna och enligt den teorin har jag aldrig haft och kommer väl antagligen aldrig att få nån tankemuskel.