Fantastiskt att det fungerar

Vad kostar en Parkinsonsjuk? Enligt en Internetpublikation kan man uppskatta det till ungefär 124.000kr per år. Det vill säga lika mycket som all inkomstskatt från en väl avlönad privatanställd tjänsteman eller arbetare. I rapportens slutsats, som är från 2002, kan man läsa att det på grund av den höga samhällskostnaden bör satsas mer på forskning för att ge patienterna bättre livssituation vilket i sin tur ger lägre kostnader långsiktigt. Nu sju år senare kan vi läsa om att Sahlgrenska Universitetssjukhuset stoppar nya mediciner för att de är för dyra. Behandlingen med Duodopa kostar nämligen ungefär 1000kr per patient och dag. Eller all inkomstskatt för tre väl avlönade privatanställda tjänstemän eller arbetare.

Enligt Pehr Olov Pehrson, Infektionskliniken Huddinge Universitetssjukhus, är årskostnaden för en HIV-patient med kombinationsbehandling ungefär 100.000kr. Eller inkomstskatten för en medelmåttligt avlönad privat tjänsteman eller arbetare.

Lyckligtvis är det inte alla i vårt samhälle som drabbas av dessa åkommor. Men något vi alla genomgår är skolan, så vad kostar en skolelev? Hur många privata tjänstemäns skatter går det åt? Sen har vi ju polisen, rättsväsendet och allt annat i den så kallade offentliga sektorn. Det går alltså åt en oerhörd mängd privatanställda skattebetalare för att upprätthålla vårt välfärdssamhälle. Även om staten och kommunernas inkomster kommer från många olika håll är det den privata omsättningen som utgör grunden och det är därför den jag fokuserar på i detta inlägg.

I vårt land har vi under otaliga generationer utvecklat ett demokratiskt välfärdssamhälle. Ett samhälle där man som svensk obligatoriskt ingår varse sig man vill eller inte. Som medborgare ges man en hel del rättigheter men också skyldigheter. Vissa handlingar är förbjudna och kan resultera i straff medan andra handlar om att vara lojal mot sina medmänniskor och att bidra med det man kan.

Jag undviker att kritisera skatteplanerande höginkomsttagare. Även om västervridna skattefifflare bör uppmärksammas minst lika mycket som Magnus Hedman. För att över huvud taget nå den nivån som gör avancerad akrobatik på regelverkets slaka lina möjlig krävs en sådan inkomst att tidigare inbetalda skattemedel ligger långt över gemene mans. Vår progressiva skatt är som gjord för fiffel och ärligt talat förstår jag inte vitsen över huvud taget. Jag stör mig inte heller på småföretagares momsfiffel då dessa gott och väl i andra sammanhang bidrar till välfärden. Kritiken denna gång riktar jag mot de som inte gör sitt bästa. De som inte bidrar med vad de kan. Jag pratar om den grupp i samhället som i den politiska korrektheten inte tycks finnas.

Som ett led av vår regerings något kärvare politik mot enskilda grupper kan vi ibland läsa om olyckliga människor med extremt påfrestad ekonomi. Vi kan läsa om sjukskrivna, pensionärer och ensamstående mödrar som tvingas till en ekonomisk överlevnadskonst utöver det begripliga. För att enkelt fylla journalistisk tid och plats kritiseras politiken i de etablerade medierna. Men är våra borgerliga politiker verkligen Robin Hoods motsats? Kanske det är dags att konfrontera den grupp som inte ser den ekonomiska överlevnadskonsten som besvärlig, inte om det tillförs lite bidragsfusk och svarta sidoinkomster. Kanske är det dessa individer som är ansvariga för de indragna Parkinsonbehandlingarna.

Låt oss vara stolta över vårt samhälle, tänk att det faktiskt fungerar, missbruka det inte.