Fastighetsskatt

Det talades en del om fastighetsskatten igen häromdagen. Om ett nytt förslag där avgiften skulle baseras på boyta och vart i landet denna boyta var placerad.

Jag har alltid haft lite svårt för det här med fastighetsskatt. Min åsikt har varit som den gängse för oss villaägare. Varför ska man betala skatt för något man köpt eller byggt för beskattade pengar? Skulle man göra vinst vid en försäljning är det självklart att man ska betala skatt men varför en straffavgift på vägen dit? Men denna gång tänkte jag mig ändå försöka komma på ett moraliskt sätt för staten att få ur villaägare de pengar de behöver.

Sveriges landyta är drygt 528 kvadratkilometer. Av dessa äger stat och kommun en hel del men också privata bolag och privatpersoner. Mycket av marken får vem som helst av oss medborgare besöka. Vi får vandra, plocka bär, till och med tälta. Även om marken skulle ägans av en enskild privatperson. Detta regleras i den så kallade allemansrätten. Men vissa delar av ytan är lite hårdare tingad och dit har alla inte tillträde. Jag tänker på husnära tomtmark. Runt mitt hus, där jag klipper mitt gräs och odlar mina potatisar skulle jag kunna få sätta upp en skylt men orden. ”Pillutta dig, du får inte gå på min gräsmatta.” När jag och min fru köpte vår fastighet köpte vi inte bara själva huset utan också äganderätten till marken runt omkring, det vi kallar tomt. Här för vi göra nästan vad vi vill. Och den delen av landet får vi neka andra medborgare att beträda om vi vill.

I vårt land tror jag det är tänkt att alla som föds ska ha lika möjligheter att leva, frodas och vara sina egna lyckors smeder. Alla ska få ha rätten till en god allmän skola o.s.v. Detta är en ide som jag starkt stödjer samtidigt som jag anser det viktigt att föräldrar ska få påverka sina barn i en förhoppningsvis positiv riktning. Att det ska löna sig att anstränga sig, inte bara för en själv utan även för kommande generationer om man så vill.

Ägandet av mark ska således gå i arv som allt annat, ganska självklart. Men till skillnad från mycket annat är marken unik. Har jag köpt en vara i en butik finns det oftast fler om bara efterfrågan är tillräcklig. Man skulle kunna jämföra villatomtsägande med konstsamlare som köper unik konst som de gömmer för omvärlden. Här skulle man kunna vidga resonemanget med att blanda in debatten kring tillgängliggörandet av musik men det tror jag vi avstår från denna gång.

Har man köpte en tavla eller en tomtmark har man för evig tid rätt att bestämma över vad som ska hända med den. Det är alltså skillnad på tomtmark och fotbollspelare vilka vissa värderas till många hektar evigt ägd tomtmark. Trots att köparen, klubben, då bara förfogar över spelaren i en begränsad tid. Tillgång och efterfrågan styr förvisso priset även på privata tomter. Men mycket kan hända under generationernas gång. Därför kan jag tycka det vara riktigt att man som tomtägare faktiskt betalar en löpande avgift för den lilla mark man har just bara för sig själv. I statens försorg får sedan alla medborgare del av denna avgift. Kanske kan den betalas ut till de som för egna skattade pengar köpt skog men som inte kan hindra vem som helst ifrån att beträda den och njuta dess frukt.

Vad jag inte förstår i dagens system är varför själva byggnaden ska vara det viktiga. Vad spelar det för roll om man har två eller tre glas i fönsterrutorna? Eller som i det nya förslaget om huset är si eller så stort? Har man skurit av en del av marken för omvärden är det väl tämligen ointressant vad som finns på den. Självklart vill jag inte ta bort kravet på bygglov men hur påverkas samhället i övrigt av olika boytor om de står på samma tomt?