Efter att de dagsaktuella nyhetsmedierna ersatt den frenetiska rapporteringen om det nya sjukförsäkringssystemets biverkningar med vargar och SAAB så fick jag mig ikväll en glimt ur uppdrag gransknings reportage om en sextioettårig kvinna som begått självmord efter ett synnerligen klantigt skrivet brev från försäkringskassan. Jag hade inte tänkt fastna i just det specifika fallet även om jag måste ställa frågan varför inte en person i hennes ålder kunnat bli en helt vanlig pensionär. Jag känner flera som redan är det i den åldern och vad jag kan se fungerar det alldeles utmärkt.
Rent allmänt tycker jag debatten är som debatter är i dessa tider. Båda parter agerar ogenomtänkt och dumt. Är man kritiskt, vilket man måste få vara, tycker jag man naturligtvis också ska föreslå ett bättre alternativ. Det gamla systemet med sjukskrivning som livsstil är det ju ingen som vill kännas vid.
För mig är en sjuk människa i detta sammanhang någon som drabbats av en tillfällig åkomma eller skada. Om dennes tillstånd inte förbättras under rimlig tid bör begreppet sjukdom ersättas av handikapp och en handikappad människa ska naturligtvis inte konkurrera bland friska individer på den allmänna arbetsmarknaden.
Vilket lyft för den handikappsanpassade arbetsmarknaden detta skulle ge och vilka möjligheter att vidga sina verksamheter. Här är det ju nästan bara fantasin som sätter gränserna. Finns det någon samhällsvetare som kan förklara varför arbetsgaranti inte är något man verkar vilja införa här i landet?
This weeks gigs.
5 år sedan
Jag håller inte med dig i allt men för närvarande tänker jag nöja mig med att konstatera att jag tycker din definition av sjukdom är alldeles lysande, rent juridiskt alltså. Filosofiskt är det kanske mer komplicerat. En kronisk sjukdom bör enligt försäkringskassan räknas som ett handikapp.
SvaraRadera