För en tid sedan i finanskrisens begynnelse skrev jag om min omöjlighet att känna sorg för ett hårt drabbat Volvoanställt par. Jag uttryckte istället en egen lycka när vi i vårt hushåll äntligen efter en tids föräldraledigheter skulle uppnå motsvarande inkomstnivå de stackars förde detta biltillverkarna nu skulle inbringa med hjälp av diverse stöd.
Liknande tanker passerar mitt huvud nu i dess utförsäkringstider. Jag förnekar inte att vissa drabbas orättvist och hårt men förfasas ändå över hur sällan jag sympatiserar med de i media presenterade.
Det senaste exemplet läste jag om i fredags och blev riktigt upprörd. Denna gång handlade det om en trettioårig trebarnsmor som efter avslutad föräldraledighet, mitt antagande, besökte arbetsförmedlingen och där på något sätt lurades att erkänna sig som frisk. Väl hemma insåg hon misstaget och hennes psykiska status blev om möjligt då än värre. Kanske hade jag en viss inställning redan från börjar och kanske gjorde bilden på henne poserandes framför ett modernt kylskåp, ni vet sådant med ismaskin, i ett till synes riktigt schysst kök att jag inte förmådde känna sympatier. Istället valde jag att leta efter riktiga orsaker till situationen. Det är svårt att veta men jag gissar med min kännedom om människor att hon med sina tre barn som trettioåring troligtvis varit föräldraledig i det närmaste konstant de senaste sex åren, kanske ännu längre. Kanske var det i en skolmiljö som hon träffade fadern. Kanske har hon aldrig arbetat någon längre period i hela sitt liv. Kanske skrämmer denna tanke henne nu så till den grad att hon drabbats av psykisk ohälsa och ångest.
Min analys är naturligtvis generell och passar den inte in exakt så passar den kanske bättre in på någon annan för jag tror mig veta att det finns många i hennes situation. Så rent generellt, vad skulle dessa individer behöva? Kanske en arbetslivsintroduktion, en sådan som de just precis har erbjudits.
Låt det sunda förnuftet segra över vänsterlobbyns propaganda och lita inte blint på alla snyfthistorier.
This weeks gigs.
6 år sedan
Hon behöver inget jobb, hon behöver en stabil karl som kan försörja henne, som på den gamla goda tiden. Det var bättre förr :)
SvaraRaderaDet skulle troligtvis passa hennes psykiska status rätt bra. Kan vi lobba lite för dessa idéer kanske KD kan få de sista väljarna för att säkra sin och alliansens existens.
SvaraRaderaJag ombads skriva en kommentar på detta inlägg i egenskap av kristdemokratisk politiker. Jag tolkar det som att det är Niklas' teori om varför kvinnan är rädd för att bli utförsäkrad in i arbetsförmedlingens rehabiliteringskedja som ni vill ha en kommentar på. Som politiker bör jag inte ägna mig åt spekulationer i individärenden.
SvaraRaderaGenerellt (utan att gå in i detta specifika fall) kan jag säga att det är helt naturligt att vara rädd inför stora förändringar i livet. Oro i sig är aldrig bra, men förändringar när det sker brukar på sikt få människor att växa. Den generella politiska lösningen på denna typ av problem är inte att lösa eller möta problemen åt människorna, utan att stödja människor efter behov när de tvingas möta för dem svårhanterade problem. Det låter lite som det är precis det som arbetsförmedlingens rehabiliteringskedja sysslar med. Men jag är inte alls insatt.
Det bästa vore om vi fostrade samhällsmedborgare till att alltid vara initiativrika, att ta tag i saker. Men hur gör man det på ett humant sätt? Att lita på att folk klarar av saker, samtidigt som man inte lämnar dem i sticket, tror jag på. Ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter.
Tack för kommentaren även om min önskan faktiskt gällde förslaget om att låta henne fortsätta vara hemma i form av en så kallad hemmafru, en inte så politiskt accepterad familjeform i nuläget.
SvaraRadera