Problemet Gustafsson

Efter en tjugofem år lång och mycket lyckad komikerkarriär föreliggen en viss risk för problem när man drar ihop en jubileumsföreställning. Har man som Robert haft en mycket central roll i många personers och däribland min egen humor kan man anta att publiken som kommer till föreställningen har väldigt höga förväntningar. Har man som jag med förtjusning följt komikern sedan man såg på barn-TV och fullständigt älskat Killingängets skapelser fram till de fyra små filmerna i vilka en svårare form av humor gick att finna. I min oskyldiga ungdom misstänkte jag till och med komikerna för att virka kläder med osynlig tråd. Hur som helst, ska man överträffa sig själv framför en publik med min relation, ja då står man redan på förväg inför ett näst intill omöjligt uppdrag.

Till skillnad från kollegan Henrik som insett sin komiska begränsning och erkände detta i ett fantastiskt försvarstal har Robert gått vidare och lyckosamt vidgat sin publik. Bred var den måhända från början men kanske hade jag sluppit trängas med några av gubbarna och tanterna i publiken om det varit ett 20:års-kalas. Visserligen är köpkraft den största anledningen till att publiken var som den var även om Rolandz inte precis gjort det lättare för mig.

Det var alltså med en oerhörd förväntan, nästan omänsklig, men han får skylla sig själv, som jag tänkte att ikväll ska ni, gubbarna i publiken, få se på min Robert Gustafsson. Och så bar det iväg i en trevlig blandning av nya och gamla karaktärer samt med ett och annat spontant skratt från min sida.

Men redan efter en halvtimma eller kanske tre kvart insåg jag snopet att föreställningen höll på att ta slut. Den numer och framförallt utanför idrottsgalan inte längre lika roliga Tony Rickardsson -imitationen var visst det sista. Utan att veta riktigt vad jag skulle känna, eller vad han hade för bränsle i motorcykeln, tittade jag ner på mitt armbandsur vars visare indikerade att showen snart pågått i två hela timmar. Medan Robert sysselsatte sig tiden fram till dess med extranumret, dansbandsunderhållning, sjönk jag allt djupare ner i grubblerier om förnöjsamheten och tillfredställelsens påverkan på tidens hastighet. Utan att riktigt ha förstått det så måste jag haft det väldigt roligt.

Den enda orsaken jag kan komma fram till som gjorde att det blev som det blev var just den höga förväntan som jag hade. Som ett bortskämt barn på julafton var och är jag inte riktigt nöjd. Det är något jag saknar innan jag kan lägga Roberts komikerkvartssekel bakom mig. Jag är tveksam till att ännu en i raden av DVD-samlingar kommer att hjälpa utan det bästa vore nog att dyka ner i någon av de innersta flyttkartongerna i förrådet, leta fram VHS-banden och spela dem för tusenförsta, tusenandra och tusentredje gången. Är det någon som har kvar en spelare föresten?