Om en dum politiker

Visst finns det dumma moderater men till skillnad från sossarna har de i alla fall valt att inte företrädas av en sådan. Istället leds de och hela landet av vår för tillfället, enligt mig, bästa person för ändamålet.

Det är därför med en visst oförstående som jag ser hur det mycket väl genomförda ordförandeskapet vårt land haft i den europeiska unionen på något sätt medfört en opinionell belastning för ledaren och hans parti.

Ni som önskar en ny statsminister efter nästa val, föreställ er att vårt ordförandeskap letts av det socialdemokratiska alternativet. Tanken är så otäck att jag inte ens vågar föreställa mig dess konsekvenser.

Hycklande siffror

Enligt uppgifter som jag fått nu under den pågående musikhjälpen mot malaria så dör det ett barn i sjukdomen vart 30:e sekund och att kostnaden för att hindra detta skulle vara ynka fem kronor per unge. Således skulle minutpriset för att totalt utradera dödsstatistiken bli 10kr eller motsvarande 600kr för var timme. En summa som går att jämföra med kostnaden att betjänas av en medelmåttlig tjänsteman. För en jurist däremot ligger snarare kostnaden på det tredubbla vilket lite lämpligt för mitt räkneexempel medför att just en jurists arbetsdag á 14400kr täcker ett helt dygn förskonat från malariaoffer. Vill man försäkra sig om att hålla sjukdomen stången ett helt år behöver man således samla in drygt 5 miljoner. Nu har jag ingen aning om hur mycket musikhjälpens insamling kommer att sluta på men troligtvis blir det någonstans kring dessa fem miljoner. Så om deras egna siffror stämmer kommer vi snart att få se en rejäl förändring på statistiken över dödsfallen. Det kommer troligtvis inte att dö ett barn på grund av malaria under hela nästa år. Satsar vi bara lite till så har vi äntligen besegrat malarian för alltid.

Eller är det så att någon av siffrorna inte stämmer. Jag tänker främst på den där lilla femkronan. Är allt svinn på vägen medräknat. Alla korrupta mellanhänder. Frågan är om det över huvud taget blir en endaste liten krusning på dödskurvan. Men för all del, skänk ni pengar för huvudsaken är väl ändå inte de fattiga stackars barnen utan att vi här i vår trygga julpyntade västvärld med okunskap ska få rena våra samveten.

Småföretagare, F-skattesedlar och vänsteråsikter

Ni som läser texterna här inser nog att mina åsikter gör mig till en ganska genomsnittlig högerväljare. Men den senaste tiden har jag från och till, mest på skoj, blivit kallad för smygkommunist. Orsaken är kanske mitt medlemskap i ett fackförbud, oengagerat men ändå, samt det att jag från och till påvisar sunda solidariska åsikter. Även om detta inte är annat än vänskapligt menade pikar om än på ömma punkter så har jag börjat fundera en del kring min åsiktsplacering på höger vänster -skalan.

Känner ni till begreppet att om man inte är kommunist i sin ungdom, då saknar man hjärta. Men är man det som vuxen, ja då saknar man hjärna.

Om påståendet stämmer och om man överdriver så har jag alltså varken hjärta eller hjärna. Kan det vara så illa?

Jag får försöka upprätthålla någon form av blå stolthet genom en frågeställning från höger till vänster.

Det är ett tufft klimat nu för tiden mitt i den bistra arbetsmarknaden. Många är de som efter decennier av trygghet har tvingats att lämna de varma fabrikslokalerna. I snålblåsten är det ont om arbetstillfällen och tar man inte för sig av det som finns blir man utan. Med frusen märg är det ändå en och annan tapper själ som med mod och entreprenörskap skaffat sig en F-skattesedel. Med den i sin hand kliver de över sina arma bröder och systrar viftandes med lappen framför fabrikörernas portar.

I en politiskt korrekt värld åligger det nu de vänsterorienterade att förfasas över denna utveckling att enskilda människor ska stå för kostnaden när arbetsbehovet varierar. Denna åsikt är jag beredd att hålla med om. Vi är inte alla ämnade för att klara detta och en sådan förändring är på längre sikt skadig för samhället i stort.

Men varför, varför, måste man då som västermänniska så frenetiskt slåss för ett orealistiskt anställningsskydd och fackförbund med tvivelaktigt beteende vilket enbart resulterar i att mindre företag helt enkelt inte vågar anställa egen personal?

Så var man då äntligen tillbaka i det brittiska förarsätet.

På marken

I efterdyningarna av den sedan en tid avsvalnade MMA-debatten tänkte jag ge min syn på saken. Då en heltäckande genomgång skulle riskera att överbelasta bloggportalen väjer jag att fokusera på en av de saker som upprört de kritiska debattörerna. Nämligen att man i MMA tillåts att slå och sparka på en liggande motståndare. Viket utav någon outgrundlig anledning tycks strida mot god moral. Men vad kritikerna glömmer eller inte inser är att MMA är en reglerad sport och inte ett slagsmål. Personligen tycker jag att allt fysiskt våld i slagsmål är omoraliskt och dumt. Som insatt åskådare av MMA vet jag vilka regler som finns och hur de är anpassade för att på bästa sätt visa vem av de båda kombattanterna som är den bäste.

Det naturligaste sättet att inleda en match är med båda kämparna stående i var sin del av ringen eller buren. Inga lottade partärunderlägen eller andra osportsliga påhitt. Från detta boxningsliknande läge, men med betydligt färre slag mot huvudet, kan fighten fortsätta på en mängd olika sätt och med ena eller bägge utövarna liggandes på marken. Det kanske vanligaste är att den av de båda som känner att han eller hon är den sämre stående utövaren försöker sig på en så kallad nedtagning vilket i sin tur kan ske på en mängd olika sätt med brottargrepp och jiujitsutekniker. En annan orsak kan vara att den, troligtvis sämre ”boxarens” balanssinne för en sekund eller så satts ur spel. I detta läge har regelmakarna bakom sporten gjort bedömningen att domaren inte ska bryta matchen så länge den nedslagne kämpen aktivt kan försvara sig. Detta förutsätter naturligtvis att man är vid fullt medvetande och villig att fortsätta. En av anledningarna till att reglerna är sådana är att man i MMA inte ger deltagarna någon chans till återhämtning i form av en räkning för att sedan låta dem bli knockade om och om igen.

Med en kämpe, lite omtöcknad och liggandes kan det tyckas solklart vad som nu kommer att ske. Nämligen den brutala misshandel som alla kritiker har sett när de trots sitt ointresse bevittnat alla möjliga former av MMA. Eller så kan det också vara så att man nu får se en helt ny dimension av denna enligt mig så intressanta sport.

Hur misshandlar egentligen man bäst en rutinerad person som vet exakt på viket sätt man effektivast försvarar sig på från ryggläge mot en stående angripare? Det är viktigt att man inte går för nära då man lätt får en häl rakt upp på hakan, värre än den värsta uppercuten. Tävlar man utefter regler likt de i Sverige kan man våga sig fram lite längre då dessa sparkar inte är tillåtna men att nå fram med några slag är ändå inte lätt utan att själv lämna en blotta. Går inte båda kämparna till marken samtidigt är det därför vanligast så att den stående helt enkelt tar ett steg bakåt och låter motståndaren ställa sig upp. Nästan lite komiskt för den här debatten är det faktum att duktiga markkämpar som inte på annat sätt kan få ner sin motståndare ibland gör riktiga bakåtpassningar och i det närmaste självmant lägger sig på ryggen.

Den, vad jag antar, mest kritiserade positionen med en helt liggande mot en helt stående utövare är som ni förstår tämligen ointressant. Annat är det om båda går till marken samtidigt. En position som ofta nås via någon skickligt utförd nedtagning. Vanligtvis men inte alltid hamnar den övre utövaren i den undres gard viket betyder att kämparna ligger bröst mot bröst med den övres ben innanför den undres. Väl på marken fortsätter boxningsmatchen även om den undre kämpen allt som oftast fokuserar på att försöka få till ett så kallar lås. Med viga lemmar och god teknik finns det en stor mängd olika sätt. Samtidigt som detta sker kan den övre kämpen försöka förbättra sin position genom att få ut ena eller båda sina ben och därigenom förflytta sig till halvgard respektive sidokontroll vilka ger honom eller henne bättre möjlighet att… ja slå på sin motståndare. Allra helst kanske målet är att nå så kallad, mount, vilket på engelska betyder att befästa eller till och med att betäcka. I detta läge sitter den övre kämpen med benen på var sida om sin motståndare och hindras därmed inte av dennes ben. Ett bra läge för att utdela slag men se upp, för med hög position är det lätt att bli rullad och vipps är det ombytta roller.

Skulle ni nu vara sugna på fler åsikter kring denna fina idrott. Hur jag ser på en eventuell påverkan på unga åskådare och om det är bra att lära ut hur man bäst stryper någon så är ni varmt välkomna att ställa frågor i kommentatorsfältet. Apropå skaderisker och så fortsätter jag gärna med fler jämförelser, ”by the way” så var det en otäck grej det där med Niklas Lihagen och snacka om hjärnskadade Boforssupporters.

De Schweiziska minareterna

När förslaget om dess förbud nu i helgen blev genomröstat kan man undra om frågan numer ska kategoriseras inom imaterielrätten? Skämt åsido…

Med de i massmedia upprörda känslorna efter omröstningen i åtanke gör jag bedömningen att det är själva uppförandet av minarettornen man har förbjudit och inte den eventuella PA-förstärkta böneutropningen. Med min vaga wikipediagrundade kunskap i ämnet är ju en minaret mer är bara ett torn.

Men i strid med mitt första antagande måste ändå omröstningen ha gällt kompletta minareter och bruket av dem. Själva byggnationerna måste väl redan regleras genom bygglov? Att folkomrösta om huruvida befintliga moskéer ska få kompletteras med ett torn känns ju ganska löjligt, även i världens kanske mest direktdemokratiska nation.

Olyckligtvis gör medierna som de brukar, förfasas och påvisar egna åsikter istället för fakta vilket bara hindrar oss från att tänka själva.

Björn Ranelid

För en person som likt mig de senaste åren funnit glädjen och det roande i att umgås med ord är bevittnanden av Björn Ranelid inga som går omärkta förbi.

Själva författarskapet har jag tyvärr ännu inte bekantat mig med, bortsätt från reklamtröjan för ”Bär ditt barn som den sista droppen vatten” och därför är de åsikter jag här summerar framsprungna ur den påverkan herr Ranelid haft på mig utöver detta och något som troligtvis inte skiljer mig från många andra av tyckarna kring hans person.

Ett mycket underligt minne, har det visat sig, är det från någon av idrottsgalorna förra hösten där Björn hade tilldelats äran att få dela ut ett av de otaliga priserna. Företrädd av idrottsföredettingar och andra betydande personligheter vilka trots det högtidliga tillfäller inte memorerat sitt tal på ett bättre sätt än att de stakande tvingades läsa innantill så entrar också Björn scenen med en papperslapp i handen. Först blir jag lite konfunderad men inser snart det fantastiskt roliga och det tydliga budskapen när lappen demonstrativt knycklas ihop och slängs. Sedan blir det Ranelid show… många gånger bättre än någon löjlig sexanspelande humorakt. Vad som gör detta minne så underligt är att det faktiskt är skapat av mig själv. I samband med skrivandet av det här inlägget sökte jag runt på nätet efter ett klipp från den ovan nämnda händelsen. Jag sökte men fann inget. Lätt konfunderad såg jag ingen annan utväg än att helt enkelt fråga Ranelid själv som bekräftade att mitt undermedvetna spelat mig ett spratt.

Så arbetet med inlägget får nu fortsätta utan några starka minnen av mästaren inom spontan spokenword. Den talang vilken är främsta orsaken till att han fått plats på evenemang som idrottsgalan, det var nämligen bara hans entré jag fantiserade ihop. Dessa publika tillställningar har också medfört ett vidare kändisskap och en ökad möjlighet att påverka den av dumjournalistiken inskränkta allmänheten. Tänk att med fantasifulla metaforer om kärlek ges möjlighet att på bästa sändningstid roa en publik som annars gärna skrattar till program som Parlamentet och Wipe Out.

Men kan det bli för mycket av det goda? Själv har jag inga problem att erkänna bristande kunskaper och förstår inte alla gånger innebörden i det Ranelidska språket och att det då snarare är det oavbrutna flytet som ger förnöjsamhet. För mig är det ovidkommande huruvida de med expressionistisk stil målade aforismerna innehåller några djupare budskap och jag tror inte heller att det alla gånger är talarens mening, vilket bara gör det än mer onödigt för oss åhörare att försöka finna några.

Kanske sitter Björn hemma på kammaren och ler när självutnämnda förståsigpåare analyserar de senaste uttalandena likt den nakne kejsarens tjänstefolk, eller varför inte som patetiska konstkritiker?

När allt kommer omkring är det ändå en författare jag skriver om och med min okunskap har jag därför nått slutet på inlägget. Det enda jag kan göra nu är att bryta mot mitt manifest om att min dyrbara tid enkom ska användas åt kunskapsbringande läsning. Den rätta inställningen är nog att varken försöka förstå och inte kräva några bestående minnen utan se det som en njutning just för stunden.

Varför har vi religionsfrihet?

Som medborgare i en rättstat är du skyldig att följa lagar och förordningar. Bland dessa finns förbud mott vissa göranden men också krav om andra. Du får inte stjäla men måste deklarera. En självklarhet för ett fungerande och säkert samhälle. Följer du bara dessa är du sedan fri att göra och tänka vad du vill.

Man kan tycka att det skulle vara bra så, att det i en demokratisk rättsstat skulle räcka med förbuden och kraven. Men för att krångla till det, eller för en bättre rättsäkerhet så finns det också lagar som ger oss lov till vissa saker. Lagar som tillåter det redan tillåtna.

Ett exempel är tryckfrihetsförordningen. Där kan man, i en inledande och väl kommauppdelad text, i bästa ”inlägg i debatten” – klass, läsa om hur det är tillåtet att skriva om vad som helst så länge man inte bryter mot någon annan lag. Må hända är detta en vacker text men för mig som medborgare i en fri demokrati är den tämligen betydelselös. Liknande betydelser går också att finna om yttrandefrihet, mötesfrihet och religionsfrihet. Vi får alltså säga vad vi vill, träffa vem vi vill samt tro och utföra ritualer hur vi vill, så länge vi inte bryter mot andra lagar.

Hade nu dessa skrifter bara varit några harmlösa bevis på vårt lands frihet så hade jag nog aldrig tagigt mig tiden för detta inlägg. Men…

Juridiken är inte så lätt alla gånger. Kanske är det en mänsklig egenskap att krångla till saker och ting, kanske är det ett krav för en stark rättssäkerhet men kanske, kanske, är det också ett sätt att i en värld med minskat behov av fysiska insatser skapa sysselsättning och ge känslan av att behövas. När det nu snart är dags för andra rundan, eller är det första om igen, med den långdragna piratebay-rättegången kan man ju undra.

Men nu var det religionsfriheten jag skulle skriva om.

I flera av de större finns en tradition och uppfattning om att den kropp vi föds i är lite felkonstruerad. Något man i religionens namn och med kirurgins hjälp kan ordna till. Men här ser jag dock en konflikt. Å ena sidan kan det verka självklart att kosmetisk kirurgi inte ska få utföras på fullt friska och dess utom värnlösa barn. Å andra sidan… personligen ser jag inget vettigt motargument men uppenbarligen är detta en viktig rättighet i religionens namn.

Den senaste tiden har det debatterats friskt om religiös beklädnad. Något jag inta kan tolka på annat sätt än som ren provokation. Likt nyfikna barn som utforskar världen och testar gränserna för det tillåtna hävdar de heltäckta individerna sina rättigheter i vår fria demokrati. Likt barnen saknar de tillräckliga erfarenheter och framstår som enfaldiga i en vuxenvärld samtidigt som dess representantskap för en viss folkgrupp endast bidrar med ökade fördomar och misstro.

Astrid Lindgren och Arnold Schwarzenegger

Då var det så dags för en ny parallelldragning. Tänk att vår folkkära och den i världen kanske mest namnkunniga författarinna återigen fått en plats i politiken. I de allt för barnsliga lekmannaleden anses Astrid varigt en person som borde ha fått utmärkelser som svenska akademiens pris till Alfred Nobels minne. Detta kom naturligtvis aldrig på tal inte bara med tanke på hennes litterära förmåga utan även med tanke på hennes folklighet och den tillhörande människosynen. Åsikter som de senaste dagarna lyfts fram av de i opinionskurvorna klättrande Sverigedemokraterna. Vilket resulterat i att Astrid lyfts upp från att inte vara mer värd än en suck till att få rollen som en barnälskande rättighetskämpe, utan några som helst föråldrade betänkligheter kring hudfärg och människovärde.

En spännande evolution vilken för mig in på tankarna kring Arnold. Den gamle kroppsbyggaren med skådespelarambitioner som med muskler större än talang aldrig blev riktigt accepterad i kritikerleden. I alla fall inte tills han gav sig in i politiken för helt plötsligt blev han en skådis men ingen riktig politiker. Så vad Sverigedemokraterna borde göra för att nå politikens finrum är att lägga ner och istället bilda filmbolag.

Lagrad rom

Tack vare den stora mängd kunskap som finns att lära kring allt som ingår i begreppet spritdryck så har jag utvecklat en stor förtjusning för ämnet. Inte så mycket i själva drickandet, med dess berusande biverkning, utan mer i möjligheten som ges till filosofiska funderingar. Likt teologi finns det i spritens värld inga förbestämda svar, inga rätt, inga fel.

Upptäcktsfärden genom de lagrade destillaten tog mig först till de brittiska öarna och dess whisky men följdes snart med sporadiska hopp över kanalen. Med tiden blev de franska besöken allt längre och botaniseringen bland druv- och fruktdestillaten allt djupare. Nyfikenheten förde mig vidare söderut, till Spanien, Italien och framför allt Portugal där jag upptäckte helt nya sätt att avnjuta drycken.

I andra syften och med andra mål har förhållande till rom växt sig starkt och gott. Med de ljusa, kryddade såväl som rena, har det nästan blivit omöjligt att misslyckas med drinkblandandet. Önskas mer karaktär tar man den som med sockerkulör blivit färgad och kryddad vilken i rätta proportioner med cola, is och citron kan ge en perfekt Cuba Libre.

Det är likväl ändå så att de lagrade dryckerna är de som passar bäst för djupa analyser. Så med stor förväntning i hopp om att bredda erfarenheterna till en ny kontinent kom så äntligen tillfället att korsa atlanten med hjälp av en butelj Bacardis 8 años. Flaskan öppnades och näsan fördes mot toppen av dess hals. En spännande och förvånansvärt kraftig doft stimulerade mitt luktsinne. Förväntningarna steg medan jag varsamt hällde upp några centiliter i kupan och inhalerade igen. Försiktigt förde jag glaset mot munnen och läppjade. Beredd på en intensiv smakupplevelse var den djupa tomheten det enda jag kände. Visst gick det att förnimma både rom och fat men ack så vagt. I besviken förundran gick tankarna till hur och varför. Minnet tog mig tillbaka till den gång då jag provsmakade olagrad whisky. En klar vätska med skarp doft och kraftig smak likt en blandning av dåligt hembränt och avskavda tändstickstoppar. Avsikten med denna upplevelse var att påvisa lagringens viktiga roll för att få fram ett angenämt maltdestillat. En erfarenhet som visade sig nyttig då jag en tid senare fick äran att provsmaka en på den tiden ofärdig och endast tvåårigt Mackmyra i vilken det gick att förnimma de ursprungliga otäckheterna.

Vad var det då som dessa erfarenheter fick mig att fundera kring i mötet med Bacardin? Jo en maltwhisky kräver en lagringstid på runt ett decennium medan rom blir klart på ett år. Vad händer när man låter den ligga kvar och utväxla smaker med virket under längre tid? Kan det vara så att rom inte alls lämpar sig för lagring eller fann jag bara en dålig representant. För säkerhets skull fick det bli en fortsättning på resan.

Nästa bekantskap blev en sjuårig Havana Club. Tillsammans alla tre satte vi oss ner framför brasan och började umgås. Utfallet från det förra mötet hade sänkt mina förväntningar. Men spänningen steg igen då dofterna skildes åt en aning. En skillnad som visade sig vara än större i smak. Med mer framträdande romtoner blev mötet lyckat. Den gav mig inte bara ett vidare perspektiv utan hjälpte även till att framhäva sin kollegas svaga men nu helt plötsligt ändå spännande fatkaraktär. En vända till, med några droppar vatten i denna gång, befäste smakvariationerna och lyte de båda dryckernas auktoritet bland de lagrade destillaten.

All Inclusive – Turkiet – Solresor – Hane Family

En klar och inspirerande lördagsmorgon i september var det så äntligen dags att påbörja den efterlängtade semesterresan. Efter att svärföräldrarna med dess ressällskap vilka mellanlandade hos oss på sin väg mot nordligare delar av Sverige vinkats av och bestyren med den kvarglömda necessären avklarade var det så vår tur att sätta oss i bilen och börja färden mot Skåne och Sturup. Ganska snart passerar vi avfarten mot Landvetter med vår näst närmaste och landets andra största flygplats. Då vår resa planerats tillsammans med blekingar valdes en som det skulle visa sig något mindre dito. Med lunchstoppet på Hallandsåsen bakom oss började barnens förväntningar successivt att förvandlas till otålighet och med flygplatsen allt närmare föreslog jag en lek där upptäckten av flest flygplan skulle ge vinst. Bortsett från ett avlägset sådant upptäckt av min dotter tog vi oss ända in i flygplatsbyggnaden innan vi fann fler.

Efter en god men dyr 33cl Guinness för 68kr var det dags att gå ombord på Primera Airs flight. Att en av de förbeställda leksakerna till barnen saknades i tax-freepåsen blev ingen stor sak och kreditnotan användes istället för inköp av dryck till den med extra avgift förbeställda och tvingande måltiden om man i förväg önskade boka plats i planet. En regel för vuxen såväl som tvååring.

Exemplariskt omhändertagna av kabinpersonalen promenerade vi så äntligen ut i den behagligt varma turkiska kvällen. På väg mot passkontrollen uppmärksammade vi en färgglad skylt med vad jag gissade skulle föreställde en bild tagen med värmekamera. Lite på skoj sa jag att – här stoppar de oss nog om vi har feber. Den uppsluppna stämningen avbröts dock abrupt när en stressad kvinna hoppade in i ledet av turister och började plocka barn ur kön och bland dem två i vårt sällskap. Barnen fick passera förbi kameran ytterligare en gång och detta tycktes vara tillräckligt för den ena, min dotter. Men för hennes kusin var situationen allvarligare. Med gester och i det närmaste obefintlig engelska förklarades att han hade feber vilket också bekräftades efter någon minut med en örontermometer. Föräldrarna instruerades att direkt under morgondagen besöka läkare och sedan var det bara att fortsätta fram mot passkontrollen.

Väl framme vid ”vår” transferbuss gjordes en sista koll med den lokala reseguiden om att bussen vi lagt vårt bagage i var rätt. –Hane Hotel? Nej något sådant finns inte. Det fick bli en ny koll med den svenska personalen och jodå vi var allt med på listan för aktuell buss men tyvärr inte hela sällskapet. Vad som hade missuppfattats var att Hane inte bara var ett hotell utan en hel kedja. Vi var på väg mot Hane Family medan ena tredjedelen av sällskapet på grund av en bokningsmiss skulle till grannhotellet Hane Garden.

Lite småslumrandes begyntes så den knappa timmens resa genom skiftande turkisk miljö som skulle ta oss till respektive hotell. Efter god hjälp med bagaget och guidning till rätt rum kände jag efter i fickorna om möjlighet fanns att lämna sedvanlig dricks. Då jag inledde handlandet redan på flygplatsen och inte blev avlurad mer än att jag i alla fall fick några mynt i växel på mitt livs dyraste vattenflaska tänkte jag att dessa kunde ges till den gode piccolon. Men med trasigt kassaskåp och luftkonditionering försvann denna intension. Istället lämnade jag fru och sovande barn för att utforska baren.

Med jungfruerlig nyfikenhet och förväntan beställdes en öl. En ljus lageröl serverat i glas med Tuborgemblem. Något frågande tittade jag och min dryckesvän på varandra och som fyllda av fördomar ställdes frågan. –Kan det vara Tuborg? Efter en smakupplevelse i likhet med en helt ordinär svensk livsmedelsbutiksinköpt ljus lager fanns det ingen som helst anledning att tvivla på ölmärket. Smaken, mycket lätt och helt utan annorlunda bismaker, var perfekt för dess uppgift som sällskap vid poolen. Samma sak gick att sägas om både det vita och det röda vinet. Den positiva känslan av dryckerna grumlades dock när vi genomsökte den utlovade nattamaten som utlovades. Med tomma bufféfat framför oss så när som på några brödskalkar och marmelad blev det istället en extra öl före läggdags.

Vid frukosten fick vi så se hur de fyllda bufféfaten såg ut vilket var bra mycket trevligare än minnet från gårdagskvällen. Att plocka åt sig mat och finna sina favoriter var till en början en svår konst och något som jag själv förbättrade under hela veckan. Det var först vid den sista middagen jag kände mig helt nöjd med planeringen vilket gav en liten olustig känsla av saknad då det var just på sista kvällen. Många av er som läser har kanske hittat hit via en googlesökning. Min egen erfarenhet av det är att åsikterna om maten tycks vara antingen mycket positiva eller väldigt negativa. Med egen erfarenhet i ämnet vill jag påstå att detta snarare speglar skribenternas personligheter än själva maten. Även om det ena dagen serverades kyckling, andra dagen fisk, tredje dagen kebab osv. fanns det inget hinder för de som envist ville välja samma. Bland inläggen hör man ofta om enformig pommes frites. Hos oss gick det också att hitta ris, pasta och stekt potatis.

Min första holmgång med de turkiska köpmännen kom att bli redan den första dagen då jag från början planerade att inhandla ett par sandaler under resan. Från hotellrummets balkong hade vi fin utsikt över den närliggande lokalkörbanan och på andra sidan kunde jag spana in några butiker. Som en riktig nybörjare på det här med prisförhandling gick jag så in och tittade till sortimentet hos den förste skohandlaren. Jag var ute efter någon billig variant att ha vid poolkanten och inga märkeskopior. I första rundan tänkte jag gå ut riktigt tufft, det vill säga lågt. Efter lite provande hittades så ett lämpligt par, lämpliga för att använda i en vecka och sedan aldrig mer. Efter det ursprungliga priset jag inte minns men som säkerligen var rena fantasier för de kvalitetsbefriade plastskorna föreslog jag själv 10tl, dvs 50skr. Utan att kunna enas om något i närheten av mitt anbud fick jag helt enkelt prova nästa butik. Där hittade jag ett par ”Ecco”. Dessa kändes inte riktigt lika bra på foten men med tanke på att de ändå var ett par ”äkta kopior” gav jag dem en chans. Lyckligtvis kunde vi inte heller här enas om något för mig fördelaktigt pris. Närmare 200kr för uppenbara plagiat var inget av intresse. Dagen efter var det med en aning desperation som jag gick in i den tredje och sista skobutiken. Där såg jag det perfekta paret, i plast. Med mina två föregående förluster i minnet var jag redo att dubbla mitt bud för dessa. Mest på skoj, antar jag, var utgångspriset för dessa 200tl. Mer än 1000skr alltså! Då jag nu var en rutinerad förhandlare räckte det med ett leende för att få ner priset till 100tl, vilket jag fortfarande tolkade som ett skämt. Efter att fått be om det riktiga priset var vi nere på 38tl. Fortfarande på tok för mycket men kanske hade den inledande cirkusen omedvetet påverkat mig för när jag själv hör mig säga, -how about 25. så inser jag mitt fatala misstag. Efter ännu mer teater och lite knappande på miniräknaren, ett underligt beteende då vi samtalade i den lokala valutan, tog han budet. Glad för ett par nya ”sol och bad” -sandaler kändes det ändå som om att det var jag som förlorade.

Med nya sandaler och med en ny inväxlad gigantisk femlirasedel var det dags att kolla in den lokala puben. Även om det inte var något fel på Tuborgen ville vi ju prova den inhemska Efes. Tre stycken beställdes och utan att känna någon saknad över min nyligen övervunna stora sedel räckte jag över den tillsammans med en tia. Men ajdå, dessa var inte längre giltiga, eller var de? Hade den gode skohandlaren lurat mig? Eller var det bartendern som föredrog större valörer? Det var kanske så han arbetade för någon växel fanns inte inom räckhåll. Lyckligtvis för oss men kanske snopet för bartendern lyckades vi skramla ihop lite småmynt. Så stärkta av den likt vilken nordeuropeisk ljus lager som helst smakande ölen var det dags att återvända och ifrågasätta skoförsäljaren. Efter min förklaring och hans, att det naturligtvis måste vara bartendern som lurade oss gick vi till grannbutiken och där byttes sedeln till en fysiskt sett mindre variant.

Jag tillhör den lilla kategorin av människor som associerar ordet spa med kurvkombinationer som Eau Rouge och Bus Stop. Detta tyder på att intresset för motorsport är större än det för massage och avkoppling vilket annars den belgiska orten mest är känd för. På hotellet fanns det dock ingen möjlighet till banracing så där fick jag ändå ge spalivet en chans. Framförallt då vi erbjöds en 90:minuters behandlig vi i en övervärderad svensk anläggning skulle behöva ge en förmögenhet för.

På rummet innan det var dags att gå ner till det turkiska badet funderade jag en stund över vilka shorts jag skulle välja. Då det skulle bli massage fick det bli de aningens kortare ÖIS, frid över fotbollslaget, -byxorna. Efter en inledande äppeltefika, totalrengöring med peeling och skumbad vilken utfördes med oss liggandes på en stor varm marmorhäll blev det ansiktsmask och den avslutande massagen. Från att i början blivit omhändertagna av yngre välsvarvade förmågor möttes vi nu av ett par representanter ur det tyngre turkiska massagebranschen. Lättad och lite road över att det bara var mina shorts som klarade kraven och fick behållas på var så behandlingen över. Totalt genomgången men med behandlingar jag gärna sparat till efter något långt träningspass istället för när man redan var totalt avslappnad i en totalt avslappnande miljö.

Nästa dag var det så återigen dags att förhandla med köpmännen. Denna gång var tanken att hyra en bil, eller snarare någon minibuss. Inga problem, elva personer, då är det denna som gäller, en Hyundai Starex. Bästa pris men säkert på exakt samma bil fick vi i av den andre uthyraren, 60euro för en heldag. Och elva skulle man ju få plats enligt broschyren. Men då bilen också fanns just utanför kunde vi också ta oss en titt. Tre plus två plus tre får jag till åtta. I Turkiet räknar man dock på ett annat inte lika trafiksäkert sätt. Hur som helt så hyrdes bilen med muntliga garantier om fungerande ac, nytvättad och helförsäkring.

Med hela gänget inne i den fortfarande lika dammiga bilen inleddes så dagens resa med att uppsöka närmaste bensinstation. Till skillnad från i västvärlden hyr man nämligen bilarna med ytterst lite bränsle och tankar först själv upp hur mycket man tror sig behöva. I en bil man inte känner och dessutom med ofungerande bränslemätare måste man ta till lite marginaler vilket blir en fin extrainkomst för uthyraren. Vi bad om diesel för 30euro, tackade och drog, inte. Såklart, att vi inte tänkte på det. Med varm motor förvärmdes inte bränslet. Detta var dock ett krav för att bilen skulle starta. En information säljaren uppenbarligen hellre lämnade per telefon när vi kommit en bit. En genuint turkisk kvart senare och med betydligt mindre laddning i batteriet kunde vi så äntligen fortsätta färden. Första målet blev vattenfallen i Duden och sedan tog vi oss in i de mer urbana delarna i Antalya. Tanken var att finna en uttagsautomat och när en sådan skådats tog vi första höger in på nästa gata. Mitt emellan två konkurrerande golvbutiker tog vi en paus. Ur den ena kom en glad och nästan övertrevlig herre och erbjöd oss all den hjälp vi eventuellt skulle kunna vara i behov av. Detta var inget vi vare sig ville eller var i behov av så på äkta svenskt maner nekade vi och nekade och nekade. Till slut, i nyfikenhet eller för att få slut på erbjudandena, följde två av mina vänner med mannen in i hans butik. En trappa upp visade det sig att det fanns en hyrbilsfirma och var vi inte en aning många? Behövde vi inte en bil till?

Nästa mål blev ett i dubbel bemärkelse. Vi behövde hitta ett ställe för att äta lunch. Bilen parkerades längs med en öde strandpromenad i höjd med ett i det närmaste lika öde matställe. Bord flyttades om och beställningar togs. Nu var det dags att prova en mörk Efes. Som kompanjon till den i Svensk prisläge och kvalitet helt normala tonfiskbaguetten fungerade ölen riktigt bra även om färgen inte återspeglade smakmängden.

I strid mot uthyrarens rekommendationer och påstående om att vi i bergen bara kommer köra vilse gav vi oss efter lunchen ändå upp på de slingriga bergsvägarna. Nu skulle den stackars minibussen få bekänna färg. Var det kanske detta som egentligen oroade uthyraren? Slingrande mellan fallfärdiga små hus och granatäppelodlingar tog vi oss högre och högre upp. Efter en paus ovanför den lokala soptippen, läs serpentinsväng med plats att ställa bilen på och tippa ut skräp över kanten, vände vi och tog oss till skillnad från den bromsdoftande melonleverantören lugnt och sakta ner igen utan att komma på avvägar.

På väg hemåt men ändå med flera mil kvar tändes så bränslenivålampan. Med maskulin tävlingsinstinkt fortsatte vi hemåt fast beslutna att återlämna bilen med så lite kvar i tanken som möjligt. Efter att alla utom vår förare hoppat av återlämnades bilen till firman på motsatt sida gatan. Men då föraren var en i sällskapet som bodde ytterligare ett hundratal meter bort blev han i god ordning erbjuden skjuts dit. Fordonet fick bli vår i nuläget välbekanta Hyundai. Som en lämplig avslutning på episoden lyckas den stackars skjutskarlen att i den enda korsningen mellan firman och hotellet få ett så kallat ”kärringstopp”, med sedvanlig paus.

Efter ytterligare ett par dagar i hotellets skyddade värld började man nästan komma in i en vardagslunk, kanske hade jag till om med trivts en vecka till. Men efter den avslutande kvällen i turkiskt tema med magdansös vid borden och läcker kebab var det så dags för resan hem. I bussen informerades om hur turkiska tullen regelmässigt lät alla resande öppna sitt bagage vid en särskild kontroll före incheckningen. Något sådant hände dock inte och allt förflöt inte sämre än man kan kräva av en samling charterresenärer.

Helhetsintrycket av resan är mycket gott och något jag verkligen kan rekommendera. Total avkoppling kryddad med lite småsaker att minnas och berätta.

Om att föräldrarna ska betala barnens vandalism.

I debattens båda läger tycks den enkla insikten saknas om att förslaget faktiskt kan hjälpa föräldrar i deras fostran. Ett barns som saknar respekt för andras egendom kommer kanske att avstå från förstörelsen i vetskapen om att påföljden drabbar sina föräldrar och i förlängningen även sig själv.

Målet måste ju vara att försöka förhindra skadegörelsen från första början.

Men oj vad längesedan det var nu.

Vad har hänt kanske ni undrar men det är i så fall helt i onödan för något vettigt svar kommer jag inte att ge er. Inte för att det har saknats ämnen att skriva om… Tänk att den där token som försöker få fram bröstmjölk ur sina oexisterande mjölkkörtlar lyckades komma ända fram till SVT. När jag först läste om honom på aftonbladets nätupplaga i nära anslutning till en artikel om att handspriten nu är slut på apoteken, en artikel som avslutades med en reklamlänk till någon som fortfarande hade fulla lager, ja då var det nära att det skulle bli ett nytt inlägg om dumjournalistiken. En ide som grusades när token uppenbarades i självaste public service. Min första tolkning av att detta var ren nonsens måste ju ha varit fel. För inte kan väl SVT ödsla med licenspengar på rena dumheter.

Sen har vi ju ett par norrmän som till viss det självförvållat hamnat i en småsnårig situation. Då det är en kongolesisk domstol där de åtalade placerats i vita plaststolar, sådana som man finner på förortsbalkonger och där man inte ser deras okunskap i det talade språket som något problem så vill jag inte här och nu själv ta ställning för själva domens korrekthet. Men att de handskats en aning ovarsamt med sin egen säkerhet och därför har sig själva att skylla är något jag står fast vid. Som friställda från den norska armen, kända av polisen och med förflutet som legosoldater och med skutvapen i sin ägo är det lite dumt att leende bli fotograferad när man rengör bilen från sin nyligen skjutne chaufförs blod. Tänk vilken chans den demokratiska republiken Kong hade att motbevisa alla fördomar om afrikanska länders rättväsen och illa fungerade styre. Men istället kräver man Norge på oseriösa fantasisummor i ersättning och dömer de båda till döden. Ett spektakel som väl motiverar en diplomatisk kris till skillnad från den artikel om illegal organhandel som publicerades i aftonbladen och kritiserade Israels inblandning. För tillfället tryter mitt engagemang för frågan som också sedan länge är passé. Är ni dock lite sugna på mellanösterndebatt kan ni kika in på Gröns blogg.

Själv tänker jag avsluta med att fråga er om hur lång tid ni tro att Zlatan orkar servera ”mackor” till sina landslagskamrater utan att de lyckas producera mer än ett å annat slumpmål.

2x kvicksilver

Ni känner kanske till det kommande glödlampsförbudet. Själv sökte jag lite sporadiskt efter några beslut och tidsplaner men hittade inget aktuellt. Tanken är i alla fall att de successivt ska fasas ut ur försäljningen med de kraftigaste 100W-lampora först nu i år. Detta för att ge plats åt de betydligt mer effektiva så kallade lågenergilamporna. Då dessa är tillverkade med en för några okänd teknologi har de skapat en viss oro. Trots att de inte skiljer sig särskilt mycket från vanliga lysrör har de orsakat obehag bland små spridda delar av befolkningen.

Mår man dåligt av en produkt är det ett naturligt beteende att motverka dess utbredning på marknaden. För att göra detta så effektivt så möjligt antar jag att man gärna framhäver produktens dåliga sidor. Tänk vilken fasa men ändå i kombination med viss lycka dessa personer kände då faktumet att lågenergilampor innehåller kvicksilver blev allmänt känt.

Enligt Världshälsoorganisationen får en genomsnittlig europé i sig 6,74 µg kvicksilverånga per dag. Det är i ångform som kvicksilver är som farligast. Har man dessutom amalgam i tänderna kan man addera upp till 21 µg per dag. Låt oss anta att alla med amalgamlagningar redan är döda och därför koncentrera oss på den lägre halten. Jämför vi den med mängden i en lågenergilampa vilken som mest innehåller 5mg så omsätter alltså kroppen den mängden på ungefär två år. Frågan är då hur mycket av kvicksilvret i en lampa man får i sig när man använder den? Svaret är troligtvis inte så mycket.

När det nu är allmänt känt att lamporna innehåller detta miljögift pågår en till och från ganska aktiv utbildningskampanj om hur lamporna ska hanteras och framförallt hu de ska tas om hand ifall de går sönder. Det är inte ovanligt med rekommendationer om att man ska gå ut ur rummet och stänga dörren i en halvtimma. Sopa upp delarna och lägg i en burk, absolut inte dammsuga. Torka de kontaminerade ytorna med en trasa och lägga den i burken vilken sedan lämnas som riskavfall. Inte konstigt att folk får oroskänslor när de hört dessa absurditeter. Vore det inte bättre att kort och gott gå ut med information om att man inte ska äta lamporna.

Något vissa av oss däremot frivilligt kommer att stoppa i sig är vaccinet för den nya influensan. Men den innehåller ju kvicksilver har man ju hört. Här hade jag tänkt presentera en faktisk siffra på mängden. Men att hitta någon sådan visade sig vara svårare än jag först trodde. Den enda och helt obekräftade uppgiften, förutom att det naturligtvis var en helt ofarlig nivå för gamla såväl som för foster, var >1 % av livskonsumtionen. Beräknat på föregående siffror och att vi lever ungefär åttio år skulle det bli närmare 200mg eller som att äta fyrtio lågenergilampor. Hoppas nu att jag inte gjorde Er allt för oroade. Jag ville nämligen bara först visa på hur tokigt det kan bli när man söker information allt för okritiskt på nätet.

Det vaccin som kommer att användas i Sverige, Pandemrix, innehåller nämligen bara 5µg tiomersal per dos. Ett ämne vilket i sin tur består till hälften av just kvicksilver. Alltså får man i sig lika mycket kvicksilver av vaccinet som när man genomlever en helt vanlig arbetsdag inklusive lunchrast.

Självklart ska behovet av en massvaccination ifrågasättas men att tillföra debatten osaklighet i form av oro för kvicksilvret är bara till skada för debatten.

Om damer

Häromkvällen var TV:n påslagen därhemma i ren slentrian. Av någon anledning valde jag att ha dess skval som bakgrundunderhållning istället för radion när jag sysslade med något annat i köket. Kanske hade det pågående friidrottsvärldsmästerskapet en viss påverkan. Plötsligt hör jag att det är damernas tur att springa 100-metersfinal. Jag släpper det jag har för händer och tänker att, visst en halvminut kan de ju ändå vara värda. Efter att ha sett Shelly-Ann Fraser springa loppet på 10.73 väcktes dock några funderingar. Kvällen innan hade jag och många med mig sett Usain Bolt sätta ett fantastiskt, sanslöst och makalöst världsrekord på 9:58. Ställ de båda löparna bredvid varandra och tänk att deras tider endast skiljer sig 12%

En helt annan tävling är Vasaloppet där herrsegraren i år, Daniel Tynell, åkte på 4:11 och damsegrarinnan, Sandra Hansson, på 4:43 vilket också motsvarar en skillnad på ungefär 12% Denna differens stämmer rätt bra för alla atletiska idrotter. Jämförelsen gjorde mig positivt överraskad av kvinnornas kapacitet. Även om jag till en början imponerades så slutar jag direkt när jag började tänka på sporter som fotboll och ishockey. För någon som tycker att de är tråkiga redan från början blir denne inte mer exalterad av damerna.

För en tid sedan fick tjejerna inom MMA ett riktigt uppsving av mediebevakning. Jag måste erkänna att mitt intresse för matchen var med ett litet drag av gubbsjuka. Sympatierna lutade mer åt Carano än Santos av någon, inte så värst, outgrundlig anledning. Men tankarna på annat än fighting försvann när de väl satte igång. Kanske var det inte världens bästa teknik alla gånger men underhållande med flera positionsbyten och försök till lås. En värdig vinnare korades och med en förlorare som inte alls behövde skämmas var tillställningen en riktig framgång för Strikeforce vilka säkert kommer att dra nytta av detta i sin kamp om marknadsandelarna. Jag ser med minst lika stor spänning fram emot näst gång Cyborg går in i buren som när Anderson Silva kommer att göra det. Eller kanske inte Anderson men i alla fall med fighters på 88% av hans nivå.

På samma sätt som Åsa Sandell gjorde proffsboxningen mer accepterad av den folkliga massan kanske en tjej som Elina Nilsson kan göra något för MMA.

För kommande generationer

Jorden, jordår 2009: Konstaterar att mänskligheten här sedan en tid skapat sig en civilisation med en sådan teknisk utveckling att medvetandet om sin egen undergång är total. För ett par sekler sedan började det oundvikliga slutet att tydliggöras för den akademiska eliten. En kunskap som sakta men säkert spreds ut bland folket. Det är inget som många dagligen går och grubblar på, tur är väl det, men lika fullt är det ett faktum. Även om mänskligheten överlever alla miljökriser, pandemier och religionsfanatiker kommer livet här förr eller senare bli omöjligt. Alla har vi nog hört om att solen växer och att den någon gång i framtiden kommer sluka jorden. Lång innan dess är liv här, så som det ser ut idag i alla fall, omöjligt. Detta är ett faktum grundat på bevisbar naturvetenskap till skillnad från de otaliga religionsbaserade domedagsprofetiorna. En annan skor skillnad är att den verkliga utrotningen kommer först om en för många ofattbart lång tid.

Som förälder känner jag tydligt av den mänskliga driften i att beskydda min avkomma. Dess produktion är avklarad och jag är fullt tillfreds med individantalet. Därför är allt fokus nu på deras uppväxt och att på bästa sätt låta dem överta reproduktionsansvaret. Skulle någon yttre omständighet hota detta tror jag mig göra allt jag kan för dess beskydd, en grundläggande evolutionär egenskap. Vad evolutionen däremot inte har gett var och varannan är vikten av att planera tusentals generationer i framtiden. Däremot har vi lärt oss att tänka på en relativt hög nivå och därmed indirekt fått möjligheten till denna långsiktighet.

Lyckligtvis åt Adam av äpplet och vi har sedan begynnelsen, utan att egentligen vara medvetna om det, förberett oss för mänsklighetens överlevnad. Som tur är har våra maskulina önskningar om världsherravälde gett oss ett antal krig och kapprustningar utan vilka vi skulle ha varit långt efter i den tekniska utvecklingen.

Spetsforskning och rymdindustrin kritiseras ibland med argument om att det kostar så ofantligt stora summor pengar. Pengar vi istället kunde ha lagt på bistånd och därmed möjliggjort en ännu större överbefolkning och lidande. Biståndsfrågan får behandlas i ett eget inlägg. Den enda kostnaden man bör tänka på är förbrukningen av naturtillgångarna. Så bra det då är att forskning mestadels bidrar till en effektivare användning av vår jord och att vi därför inte behöver känna någon oro. Tvärt om ser jag med stor entusiasm fram emot all den kunskap vi kommer att skapa oss.

Världsmästare i svindel

Ett av de första inläggen här på bloggen handlade om den ”sköna liraren” Mats O Sundkvist. En affärsgambler som numer kan titulera sig svensk mästare i personlig skuld. Något som i jämförelse med Bernard Madoffs svindlerier ändå är som nypotatis till midsommarpris. Vet någon föresten om det är en allmän tradition att butikerna i det närmaste skänker bort knölarna då?

Innan vi går vidare med funderingar kring Madoff vill jag bara förtydliga att Mats på intet sett gjort sig skyldig till något brottsligt utan bara investerat helt galet med lånade pengar. Bernard däremot är en riktig brottsling, som nyligen dömts till 150års fängelse. Men för att inte släppa likheterna med Mats kan jag berätta att även Bernard började sin karriär som småföretagare. Han var duktig på att sälja brandsläckningsutrustning och framtiden så ljus ut. Efter en snabb och brant klättring på karriärstegen togs så beslutat att leda investeringsverksamheten i en ohederlig riktning utan återvändo, ett regelrätt pyramidspel. För att bibehålla en god avkastning till sina kunder, en förutsättning för rollen som framgångsrik ekonomiskt geni, skrevs påhittade kontoutdrag till investerarna. Nytt kapital investerades aldrig utan betalades till dem som trots den ”goda” investeringen ändå ville göra uttag. Skillnaden mellan den påhittade och den reella ekonomin växte. När uttagen så började överstiga insättningarna blev situationen ohållbar och den 10 december 2008 fanns det inga pengar kvar. Eller fanns det? Frågan leder mig till några funderingar.

Madoff kommer alltså nu att tillbringa resten av sitt liv som fånge, från sina nuvarande 71år till döden. Låt oss anta att han blir 78år, vilket i så fall skulle vara ganska nära den svenska medelåldern för män, då kommer han att ha tillbringat minde än en tiondel i fängelset. Till skillnad från en del av de pensionssparare vars pengar han förskingrat är troligtvis behovet av resor och den guldkantade pensionstillvaron redan täckt. Kanske en god bok och tid till att skriva sina memoarer är det han hels av allt önskar. Att det finns pengar undangömda för frun och kommande generationer ser jag som en självklarhet.

Hur gick tankarna den där dagen för snart trettio år sedan då karusellen sattes igång? Var allt en räcka av olyckliga incidenter utan en egoistisk baktanke? Kan en människa göra valet att offra sina sista år i frihet mot ett lyxliv fram till dess och ekonomisk säkerhet till de efterlevande?

Fantastiskt att det fungerar

Vad kostar en Parkinsonsjuk? Enligt en Internetpublikation kan man uppskatta det till ungefär 124.000kr per år. Det vill säga lika mycket som all inkomstskatt från en väl avlönad privatanställd tjänsteman eller arbetare. I rapportens slutsats, som är från 2002, kan man läsa att det på grund av den höga samhällskostnaden bör satsas mer på forskning för att ge patienterna bättre livssituation vilket i sin tur ger lägre kostnader långsiktigt. Nu sju år senare kan vi läsa om att Sahlgrenska Universitetssjukhuset stoppar nya mediciner för att de är för dyra. Behandlingen med Duodopa kostar nämligen ungefär 1000kr per patient och dag. Eller all inkomstskatt för tre väl avlönade privatanställda tjänstemän eller arbetare.

Enligt Pehr Olov Pehrson, Infektionskliniken Huddinge Universitetssjukhus, är årskostnaden för en HIV-patient med kombinationsbehandling ungefär 100.000kr. Eller inkomstskatten för en medelmåttligt avlönad privat tjänsteman eller arbetare.

Lyckligtvis är det inte alla i vårt samhälle som drabbas av dessa åkommor. Men något vi alla genomgår är skolan, så vad kostar en skolelev? Hur många privata tjänstemäns skatter går det åt? Sen har vi ju polisen, rättsväsendet och allt annat i den så kallade offentliga sektorn. Det går alltså åt en oerhörd mängd privatanställda skattebetalare för att upprätthålla vårt välfärdssamhälle. Även om staten och kommunernas inkomster kommer från många olika håll är det den privata omsättningen som utgör grunden och det är därför den jag fokuserar på i detta inlägg.

I vårt land har vi under otaliga generationer utvecklat ett demokratiskt välfärdssamhälle. Ett samhälle där man som svensk obligatoriskt ingår varse sig man vill eller inte. Som medborgare ges man en hel del rättigheter men också skyldigheter. Vissa handlingar är förbjudna och kan resultera i straff medan andra handlar om att vara lojal mot sina medmänniskor och att bidra med det man kan.

Jag undviker att kritisera skatteplanerande höginkomsttagare. Även om västervridna skattefifflare bör uppmärksammas minst lika mycket som Magnus Hedman. För att över huvud taget nå den nivån som gör avancerad akrobatik på regelverkets slaka lina möjlig krävs en sådan inkomst att tidigare inbetalda skattemedel ligger långt över gemene mans. Vår progressiva skatt är som gjord för fiffel och ärligt talat förstår jag inte vitsen över huvud taget. Jag stör mig inte heller på småföretagares momsfiffel då dessa gott och väl i andra sammanhang bidrar till välfärden. Kritiken denna gång riktar jag mot de som inte gör sitt bästa. De som inte bidrar med vad de kan. Jag pratar om den grupp i samhället som i den politiska korrektheten inte tycks finnas.

Som ett led av vår regerings något kärvare politik mot enskilda grupper kan vi ibland läsa om olyckliga människor med extremt påfrestad ekonomi. Vi kan läsa om sjukskrivna, pensionärer och ensamstående mödrar som tvingas till en ekonomisk överlevnadskonst utöver det begripliga. För att enkelt fylla journalistisk tid och plats kritiseras politiken i de etablerade medierna. Men är våra borgerliga politiker verkligen Robin Hoods motsats? Kanske det är dags att konfrontera den grupp som inte ser den ekonomiska överlevnadskonsten som besvärlig, inte om det tillförs lite bidragsfusk och svarta sidoinkomster. Kanske är det dessa individer som är ansvariga för de indragna Parkinsonbehandlingarna.

Låt oss vara stolta över vårt samhälle, tänk att det faktiskt fungerar, missbruka det inte.

Det är för Er skull

Som ni märkt är det glest med inlägg nuförtiden. De långa ljusa kvällarna inbjuder till så mycket annat än att sitta framför datorn. Först och främst är det ni läsare jag tänker på och vill inte överbelasta er med tung samhällskritik.

Förhoppningsvis har ni nu återhämtat er från bedriften att utföra den demokratiska plikten och kanske känner ni ett visst tomrum nu när mediernas bevakning av dess resultat ebbat ut. Tillåt mig då ge er lite fortsättningsinformation.

Är ni nyfikna på vilka nya ledamöter som invaldes så finner ni dem här: http://www.europarl.se/view/sv/svenska_ledamoter.html

Även om det är högst anmärkningsvärt att piratpartiet lyckades få in en kandidat och det också borde vara värt att nämna Alf Svenssons lyckade personvalskampanj avstår jag från att ge synpunkter kring detta och fokuserar istället på funderingar kring ett vidare perspektiv.

Även om mandatfördelningen länderna emellan är degressiv, där små länder får en proportionellt större tilldelning, kan det kännas fjuttigt och meningslöst att engagera sig i 18 av 736 kandidater. Upplever ni det så får ni finna tröst i vetskapen att vårt lilla lands ekonomiska bidrag till den gemensamma budgeten är en ännu mindre del. Vi bestämmer alltså för mer än vad vi betalar och ändå är vi en av de största nettobetalarna, det vill säga länder som betalar mer än de får tillbaka. Denna så kallade EU-avgift bestäms utefter andra beräkningsmetoder med inriktning på landets handel och ekonomiska styrka. Uppenbarligen anses vi då tillhöra ett av unionens rikaste. Smickrande på ett sätt men stämmer det med verkligheten? Min kunskap om unionen är allt för skral för att jag över huvud taget ska uttala mig men kan det vara så att våra svenska representanter i den europeiska konkurrensen varit tafatta och för att dölja detta istället självutnämnt sig till oegoistiska biståndsgivare. Kanske har de likt mindre socialt bevandrade ungdomar tvingats att köpa sig vänner.

I väntan på en eftervalsanalys

Då var det återigen ett bra tag sedan senaste inlägget. Min tanke är att snart slutföra arbetet om EP-valet med en eftervalsanalys. Då detta tycks dra ut på tiden går jag bjuder jag under tiden på en äldre liten skrift. Något som speglar ett av mina andra intressen och kan förnöja de av er som inte är så intresserade av europaparlamentet.


Pilsnerresan

Pripps Blå

Pripps Blå är kanske inte den pilsnern i värden som fått mest berömmelse och uppskattning och kanske är det till dess nackdel att resan begynner med just en Pripps Blå. Nu har vi alla våra smaklökar på helspänn och är förväntansfulla, redo att med kritiska sinnen dyka ner i pilsnerns underbara värld. Vad kommer vi då att finna när vi ger oss hän denna genuint svenska och inte minst göteborgska pilsner. Att Pripps numer är danskt ger vi för tillfället fullständigt fanken i.

Det första som slår en när man häller upp en aning överkyld butelj Pripps Blå är des rena friska doft. Som ett underbart källvatten kryddat med ett uns kornmalt och citrus. Efter några djupa andetag är det så dags att låta gommen genomsköljas av den klara ljust gula färgen. Doften blir då väl kompletterad av en frisk fruktig smak med lätt maltkaraktär.

Tuborg Grön

Nästa anhalt på resan blir ett av Danmarks mest välkända bryggeri, Tuborg. Deras fantastiska pilsner är den gröna. Våra smaklökar är fortfarande på helspänn i väntan på att få analysera lite, i pilsnersammanhang, tyngre karaktärer. Vad kan då passa bättre än en av världens mest uppskattade dito?

Vi häller upp den ljusgula ölen och känner aromer som påminner och frukt och bröd. Den inte allt för kalla pilsnern ger betraktaren en nästan oemotståndlig längtan till de första klunkarna. Vilka ger en behaglig smak av ren perfektion, något brödig med en viss maltighet och en väl anpassad beska.

Warsteiner

Vi lämnar broderlandet i söder för att finna nya utmaningar. Den första finner vi i ölet Warsteiner. Efter att fått oss till livs två vitt skilda pilsnerupplevelser är vi nu mycket spända av förväntan.

Den guldgula färgen gör oss på intet sätt mindre entusiastiska. En undrbar ensemble av dofter når oss när vi försiktigt häller upp pilsnern i våra glas. Vi upptäcker här aromer vi inte tidigare upplevt på vår resa som exempelvis doften av jäst. Det kraftigare smakrika ölet får våra sinnen att fortsätta arbeta för högtryck.

Staropramen

Mot slutet av resan är vi tveksamma om det är möjligt att överträffa de sinnesupplevelser vi genomnjutit. Vi känner oss på gränsen till nöjda och har därför inga enorma förväntningar samtidigt som vi mycket nyfiket häller upp en glav av pilsnerns historiska ursprung.

Doften av Staropramen är härligt matlig, knäckig med doft av smör och apelsin. När vi dricker känner vi den maltiga smaken men inslag av smörkola, en markerad humlebeska och små toner av citrus.

EP-valet steg 2

Aj aj. Tiden rusar. Bara sex dagar kvar och jag har fortfarande en lång lista. Arbetet med EP-kandidaterna är något som lite oturligt för Er läsare tar mycket tid med liten och ounderhållande läsning som resultat. Vad skön det ska bli när valet är över och vi medborgare åter kan lägga ned det tunga demokratiska oket. För ni bär väl det ännu, stolta och raka i ryggarna. Tänk vad givmilda statsmakterna ändå är, att de låter oss vanliga få väja ut vilka vi ska ge en månatlig ersättning på sisådär 80Kkr. Jag valde här att ersätta tre nollor med det förträffliga SI-prefixet K om i kilo, en förhoppning om att glädja en specifik och trogen läsare. Nej jag är inte kommunist utan försöker bara vara lite komiskt ironisk och låter er själva tolka texten. Vad fantastiskt att vi har så många duktiga människor här i landet som anser sitt engagemang vara väl värt dessa slantar. Ju mer man läser om de näst intill omänskligt begåvade tänkarna få man en känsla av att de är vanliga människor, lika dumma o obildade som Marit till exempel, hon är lite unik som en ur den sista generationen vilken upplevt krig i Europa. Just det, dumma och obildade.

Nedan kan ni se vilka som går vidare till en slutgiltig djupanalys.


Moderaterna
- Gunnar Hökmark
Kunde ha varit något men han tycks inte tala till mig.
+ Christoffer Fjellner
Med ett klassiskt moderatutseende och spännande tankar går han vidare.
- Christoffer Järkeborn
Räcker inte riktigt till konkurrensen.
- Anna Maria Corazza Bildt
Det kunde ha gått bra om det inte var för att ”alla svenskar äter varmkorv till lunch”.


Folkpartiet
- Marit Paulsen
Med hennes engagemang så hade hon gått vidare. Men tyvärr visade hon sig vara korkad.
- Olle Schmidt
Sticker inte ut tillräckligt mycket.
+ Cecilia Wikström
Många spännande synpunkter håller henne kvar.
- Anders Ekberg
Räcker inte riktigt till
- Mae Liz Orrego
- Roland Utbult
Tiden går för fort och jag hinner tyvärr inte med alla på listan

Centerpartiet
+ Lena Ek
Klarar sig en stund till
- Kent Johansson
En hederlig bondecenter men inget för mig
- Abir Al-Sahlani
Inte mina frågor.
- Marie Wickberg
Tiden går för fort och jag hinner tyvärr inte med alla på listan

Kristdemokraterna
- Ella Bohlin
Trosfrågorna har tyvärr fått för mycket fokus utan att Ella varken kunnat eller velat gå förbi dem.
- Sofia Modigh
Men jag gillar ju rusdryck.
+ Christina Doctare
En spännande person, väl värd en djupare analys.

Miljöpartiet
+ Carl Schlyter
Carl får bli MP:s kandidat.
- Isabella Lövin
- Max Andresson
Tiden går för fort och jag hinner tyvärr inte med alla på listan

Socialdemokraterna
- Marita Ulvskog
- Åsa Westlund
- Göran Färm
- Anna Hedh
Tiden går för fort och som sossar får jag anta att de inte delar mina åsikter.

Junilistan
- Sören Wibe
Skulle gärna vilja undersöka en ur listan men tyvärr.

Piratpartiet
- Christian Engström
Som politiker bör man vara god retoriker. T.o.m. jag skulle kunna propagera bättre för denna enda fråga.

Sverigedemokraterna
- Sven-Olof Sällström
- Margareta Sandstedt
EP är fel flats för SD. Deras politik och hjärtefrågor bör först behandlas inrikes.

sist och kanske minst.

- Miguel Angel Sosa Vásquez
Återigen, Vad är detta för en tok?

Lakrits javisst, men i kex?

Ikväll blev det ändrade planer. Tanken var att åka med dotterns skolklass på utflykt. Detta satte dock vädret stopp för. Så det blev att äta upp innehållet till den tänkta fikakorgen i köket istället. Först en sockerbulle med vaniljkräm och sedan en för mig ny bekantskap i form av ett singoallakex med lakritssmak. Tänk vad kexmakarna kan hitta på nu för tiden. Annat var det i begynnelsen då Robert Cruickshank recept fick munnen att vattnas på Carl Leopold Berggren eller var det bara affärssinnet som gjorde sig påmint. Då kex på den tiden gärna avnjöts enligt brittisk tradition till te, sherry eller portvin var smaken av lakritsrot otänkbar. Frågan är vad man egentligen kan kombinera med denna skapelse. Min första upplevelse blev i kombination med mjölk vilket tillsammans med saft troligtvis kommer att bli kexets vanligaste kompanjoner. För vilka vuxna är sugna på kex med lakrits? Men är inte lakritssmaken paradoxalt nog något som attraherar äldre smaklökar mer än yngre? Blir nyheten i sortimentet bara ett kortvarigt gästspel eller kommer trenden med underliga smakkombinationer bli allt vanligare?

Hur gick det för kaviaren med banansmak? Är den kvar? Åt någon den över huvud taget?

Vad jag tyckte om kexet? Jag tar hellre någon av de klassiska varianterna nästa gång. Oj vad sugen jag blev på en baddare. Inte så mycket för smaken men för alla trevliga minnen med farfars gamla favorit. Men då han sedan läge inte är med oss och varken jag eller så många andra har bibehållit traditionen är det förstås förståeligt att det nu är lite knepigare att finna dem.

I väntan på djupare analyser

Efter sex dagar utan något publicerat är det med en viss självförvållad hets som jag nu tagigt datorn i knäet. Efter att diskvalificera ämnen som placebo och kvacksalvare för kvällen då dessa kräver en grundligare genomgång kommer jag inte på något bättre än att återge valda tankar som passerat genom hjärnan under långhelgen. Ni som läser Annas blogg vet säkert att torsdagens mentala utmaning bestod till största delen av matlagning. Inte bara lyckads vi få ihop välsmakande rätter utan även ett spännande recept för framtida fiskfärsburgare. Vilken tur att grillen var så snabb och att Hoki i små delar tenderar att sönderfalla vid allt för ovarsam behandligt. Funderar ni ibland på om pinjenötter är så värst prisvärkt kan ni testa solrosfrön till nästa pesto.

Dagen efter for vi iväg till Stensjöstugan. Vår grundtanke var att stanna till vid A6 i Jönköping för lite shopping och lunch. Men då det tydligen var andra som hade liknande planer och vår rörelsefrihet var en aning begränsad, vi hade med oss en släpvagn, så valde vi att köra vidare och stanna vid första bästa tillfälle, vilket blev Sibyllan i Tenhult. Inte heller här var vi ensamma men liknande mindre gatukök brukar ju ha smidiga system för att hantera många kunder med varierande beställningar samtidigt. Ibland funderar jag på hur ironi ter sig i skrift. Oavsett, så gick vi och gjorde oss redo för vår beställning. Lite orutinerat hade jag ett mellanrum mellan mig och disken i vilket en besynnerlig herre från ingenstans tog plats. Min första bedömning var att detta var en stammis och då hans beteende inte var illa menat utan att ouppmärksamheten om min existens snarare berodde på kronisk berusning valde jag att passivt låta honom beställa. Lite glad över den enkla sådana, enbart stripps, blev jag lite trumpen då hans två lika besynnerliga kumpaner stövlade in. Nu blev beställningarna desto mer komplexa, vilket i sin tur gör att jag kan komma till episodens kärna. På andra sidan disken står två unga tjejer vilka utan bekymmer mottar de orent framsluddrande och med struntprat utblandade önskningarna. Med god simultanförmåga fortsätter de att ta mina. När detta är utfört väljer jag att i ögonvrån iaktta föreställningen som de besynnerliga karaktärerna ger. Efter en ändrad beställning, återbetalning, ändring på nytt och besvärlig insamling av nyss återbetalt betalmedel fick de äntligen all den mat de behövde och snart därpå kom vår.

Med kvällen ankom som sig bör en inversion. Det vill säga minskad solinstrålning och avkyld markyta vilket medför en avtagande vind. Under dessa omständigheter vet jag inget mer rogivande än att sitta på stugans terrass och titta ut på den spegelblanka sjön vars yta enbart distorderas av en och annan fisk som fångar sin kvällsmat. Själv satt jag och smuttade på lite bourbon. Som ni kanske vet är mitt intresse för destillat en aning insnöat och till stor del inriktat bortom själva njutningen. Så föga förvånande fanns det två sorter att tillgå. En jämförelse skulle ske mellan min Jack Daniels och min väns Border Shop -variant jag inte kommer ihåg namnet på. Med nyktra sinnen tog vi oss ann vår uppgift. Lite fundersamma frågade vi oss snart om det var så stor skillnad. Min Jack som vanligtvis är parfymerad vass och lite syrligt var inte sig själv den kvällen. Istället var det en likgiltig fatkaraktär som tog överhanden utan att ge plats för de spännande marsipantoner man annars kan finna. För dess eget bästa var den på tok för lik dess rival. Inte alls dåligt på något sätt men föga smickrande för the king.

Naturliga urvalet satt ur spel

”- Kommer ni ihåg gubben Darwin?” är en underlig motsägelsefull retorisk fråga. Då han dog år 1882 är svaret självklart nej men då han som historisk person bör vara välkänd för majoriteten av mina läsare så kunde svaret lika gärna vara ja. Hur som helst hade jag tänk att diskutera ett, för mig självklart, biologisk fenomen som just Darwin funderade en hel del på, det så kallade naturliga urvalet. För mig är hans idéer ganska självklara och står för så mycket mer än att vara hinder för eventuell kreationism. Ett exempel på detta är det allt vanligare HIV-viruset vilket med tiden blir allt skonsammare för bärarna. En aggressiv virusform får naturligtvis en mindre spridning ju fortare den tar död på värden. Enligt samma teorier kan inte infertilitet vara ärftligt. Men det är nu rubrikens innebörd får sin förklaring. Med dagens medicinteknik är frågan om infertiliteten inte längre lika självklar. Då jag har flera vänner som nyttjat denna kunskap och även fått äran att umgås med dess resultat är det en självklarhet för mig att vara positivt inställd till fortsatt forskning.

En gång i tiden var människans viktigaste egenskaper att springa fort, vara träffsäker med spjutet och charmera kvinnor. Det sista påståendet kanske man inte ska lägga allt för stor vikt vid, då man får förutsätta att dåtiden män våldtog minst lika frenetiskt som idag. Individer med anlag för benskörhet hade det svårare att överleva till puberteten och dess gener spreds således i betydligt mindre skala än de för hormonstinna atleter. Som tur är ärver en människa bara hälften av sitt genom från fadern. Så tack vare kvinnorna bibehölls emotionella färdigeter som medkänsla, vilket i sin tur resulterade i civilisationsbildande. Men då dessa allt som oftast var patriarkat var dess undergång oundviklig.

Som en outsider utvecklades till slut en civilisation vilken trots de idoga försöken att nå undergång klarade sig så pass att dess medlemmar nu utvecklat en hög vetenskaplig kännedom. För oss som lever i den är det politiskt korrekt att känna empati för varandra och broderligt dela vårt byte med dem som inte fått likadana förutsättningar för exempelvis jakt. Tanken är att alla medlemmar ska ges samma möjligheter att uppnå sina mål. Vill den bensköre jaga björn ska han eller hon också få det. Villkoren för fortplantning begränsas numer till karisman vare sig den är godartad eller psykopatisk. Valet av vilka gener som ska fortplantas avgörs till största delen av kvinnorna. Ironiskt nog är deras insikt om det bästa för civilisationen varierad och inte sällan lyckas de mindre begåvade få flest ungar, många gånger med olika om än lika obegåvade män. Denna utveckling kan visserligen tyckas gå under en form av naturligt urval. Likt deltagarna i TV-program som Robinson är det inte de bästa egenskaperna som premieras utan en gyllene, trots ädelmetallen ändå ganska ärgad, medelväg. Som om det inte vore nog väljer många av de mer intellektuella individerna, i korrekt solidarisk anda, att göra allt för vidareförandet av bräckligare gener med avancerad vård och läkemedel. Många gånger bekostat med sin egen fortplantning. Vi håller alltså som bäst på med att urholka mänskligheten både fysisk och mentalt. Snacka om dystopi. Inte konstigt att folk blir tokiga som Hitler eller mormonernas grundare, Joseph Smith.

Likt ett ljus i tunneln fick jag för en tid sedan kännedom om fenomenet epigenetik. Det har nämligen visat sig att ett barns gener inte bara är en mix av föräldrarnas DNA. Utan deras liv och sinnesintryck fram till befruktningen har en viss inverkan. Så ni som tänker skaffa barn i framtiden, gå ut och stimulera era sinnen. Läs några spännande bloggar istället för dum-TV. Spring en sväng. Ni som har barn, ja ni fattar nog vad er uppgift går ut på. Lycka till!

Därför anser jag ”En samhällsorienterad blogg” vara en av de bästa.

Tänk i vilken spännande tid vi lever. I en värld till viss del befolkad av kreativa människor har man alltid kunnat uttrycka sig så. Allt sedan pennan och tryckpressen utmanövrerade svärdet i kampen för makten har sätten att sprida nyheter och åsikter på utvecklats. En gång i tiden leddes den av pionjärer som Lars Johan Hierta och Rudolf Wall. I jämförelse med dagens publicister var resurserna små och all kraft lades på relevant information. Åren gick och att spotta ut tidningar, radio och TV-program blev lättare än att fylla dem. För att konkurrera i en djungel av medieflöde försökte och försöker många med häpnadsväckande rubriker, tillspetsning av sanningen och domedagsprofetior. Efter något decennium eller två med absurd nyhetsjournalistik är jag nog inte ensam och att tycka det börjar bli väl mycket. Tänk vilka fristäder vi medvetna nyhetssökare har funnit i små avkrokar av bloggosfären. Jag tänker alltså inte på dumbloggar, ni vet säkert vad jag menar, utan på de där vi finner intressanta reflektioner av händelser runt om på vår planet. Varför ska vi läsa om någon okänd människas meningslösa förehavanden då vi istället kan föra en utvecklande konversation med någon vi kanske till och med har en relation till.

Lite påpassligt nu när jag funderat kring dumjournalistik så har en vän till mig upprörts av ett synnerligen bra eller ska jag säga dåligt exempel. Artikeln hittar ni här. Den exceptionellt låga kvaliteten gjorde det omöjligt för honom att inte påpeka bristerna. Då jag anser hans brev inte bara vara välskrivet utan också att det ger läsaren en stunds förnöjelse bifogar jag det här.


Recension av en "recensent".

Jag är ingen recensent, det erkänner jag. Men när jag läser Per Hägreds recension av Jean-Michel Jarres konsert den 11 maj 2009 i Malmös Arena, blir jag upprörd.
Att uttrycka sig så nedvärderade och oengagerat ger en känsla av fel man på fel plats.
Är det inte så att man som recensent ska känna till musiken i fråga, vara musikalisk och kunna uttala sig i området, utan att såga musiken bara för att man personligen inte tycker om den?

Betydelsen av ordet recensent, finns att läsa på wikipedia.org:
”Recensent, en person vars arbete är att recensera, d.v.s. göra en grundlig analys och bedömning av ofta ett konstnärligt verk i ett djupare perspektiv, och därefter vanligen göra en betygsättning.
För att kunna göra bra recensioner krävs att man är väl insatt i ämnet och har en djup och bred kunskap inom området, för att kunna värdera det konstnärliga värdet i verket. ”

Varför går man på konsert och sedan skriver: "Synd bara att de var tvungna att spela också" om man redan har en bestämd och negativ uppfattning om den aktuella musikstilen?
Det är en förnekelse av en hel musikgenre.
Borde inte Expressen ha skickat en kvalificerad och objektiv recensent för uppgiften?
Det är förståeligt att man inte kan vara objektiv på en konsert med elektronisk musik när man har "New Orleans-musik inspelad före 1960" som favoritmusik.

Jag var själv på Jean-Michel Jarres konsert i Scandinavium, tisdagen den 12 maj, och upplevde något helt underbart. En mäktig och superb upplevelse som jag länge kommer att minnas med glädje.

Det är intressant att dra parallellen med recensionen som skrevs i Göteborgs-Posten den 13 maj 2009. En rättvis recension, där flertalet låtar namngavs, vilket ger ett påläst och kunnigt intryck.
Både positiv och negativ kritik kom fram, på ett engagerat sätt.

Till sist vill jag också gärna påpeka, att om man ska publicera en text, är det bra om man kör stavningskontrollen. Jag räknade till hela sju stavfel och två grammatikfel.

Bäst: Lite humor i vardagen - dagens skratt.
Sämst: Uselt skrivet och recensentens ointresse av elektronisk musik.

Mvh
Marcus

Dawit Isaak

Då var det dags att bli lite seriös igen. Har ni hört om Dawit Isaak? Ni vet svenskeritreanen som suttit fängslad i så många dagar, ja nästan hela 2000-talet och detta utan rättegång. Sakta men säkert börjar allt större medier ta upp fallet. För mig som trogen P1-lyssnare har jag dock fått leva med nästan identiska små meddelanden om hans frihetsberövelse i stort sett sedan starten. Jag har fram tills nu låtit de gå mig oberört förbi. Med min ytliga människosyn krävs det i regel betydligt mer för att jag ska reagera. Men vad som ändå gör mig lite fundersam är när personer, efter att ha flytt för sitt liv, återvänder till sitt forna hemland strax efter att de fått ett nytt medborgarskap.

Sverige har vad jag vet ett gott anseende ute i världen. Kanske något vi kan tacka personer som Raul Wallenberg och Olof Palme för. Kan det vara så att ett svenskt medborgarskap ses som värdefullt för den som vill kämpa för något kontroversiellt? Var det så Dawit tänkte när han lämnade Sverige året efter han blivit svensk? Vad var hanns förhållande till Sverige när han i Eritrea bildade familj med fru och barn? Jag har full förståelse för att han bibehöll sitt svenska medborgarskap, som en sorts säkerhet ifall oroligheterna skulle blossa upp, vilket de också gjorde 1998. Dawit flyttade då hem igen till sitt andra hemland och två år senare fick han även med sig familjen. Tänk om allt hade kunnat sluta här. Tänk om familjen kunde få levt ett behagligt liv i ett fritt land. Jag bidrar gärna, via skattsedeln, till en nystart för familjen.

Men det är nu jag börjar tvivla på hans och andras handlande. Med familjen på säker mark åker han själv ner igen, bara ett år senare, för att arbeta som reporter för tidningen Setit. Trots det svenska medborgarskapet blir han arresterad och är det allt jämt. Jag som till stor del har svenskt ursprung och levt hela mitt liv i landet har det svårt att sätta mig i dessa personers situation. Likväl som för de flesta är familjen det viktigaste för mig. Frågan är om jag hade riskerat att göra frun till änka och barnen faderlösa? Även om det varit för en god sak.

Hundägare och hundägare

Jag skulle lika gärna kunnat rubriksätta inlägget med ”bilförare och bilförare”, ”föräldrar och föräldrar” eller kort och gott ”människor och människor” men då jag tänker använda en specifik upplevelse för att beskriva mina funderingar så blev det den det blev.

Igår kom jag efter att ha samlat på mig en lätt joggarabstinens iväg på en löptur. Min plan var att låta rutten gå förbi ett hus med ett par i mina trakter relativt välkända hundar. En renommé främst orsakad av deras ihärdiga skällande på alla förbipasserade. För mig som är relativt hundvan är detta inget som påverkar mina vägval.

När jag närmade mig huset blev jag en aning förvånad då jag såg den av hundarna som jag utan kunskap i ämnet skulle beskriva som en kraftigt överviktig Jack Russel-terrier var utanför den i normalfallet väl inhägnande tomten. Mest road över att någon annan begått ett misstag mötte jag intet ont anande den som alltid vilt skällande hunden. Han mötte mig och vi sprang sida vid sida några tiotal meter. Då jag fått min hundvana genom att ha umgåtts med väluppfostrade individer tänkte jag inte på att analysera jyckens kroppsspråk och blev än mer förvånad då hunden började nafsa mig på benet. Inte med mening att skada mig men ändå så pass att byxan revs sönder. I det här läget valde jag att låta träningspasset bli en aning spolierat och slutade springa. I tätt sällskap närmade vi oss sakta grinden. Vridandes på huvudet utan att se någon skymt av en eventuell ägare blev jag tillslut glad över att husets ytterdörr öppnades och en man klev ut. Butter och med några bannor till hunden tog han hand om den.

Ibland är jag en liten retsticka. Inte sällan är det min stackars fru som får lida för detta. Många är de gånger då vi sett på tv-reportage om inte allt för begåvade personer som på grund av deras naiva förtroende för okända människor råkat illa ut. Naivitet är kanske inte det uttrycket jag oftast använder utan snarare dumhet. Min kära fru ogillar även allt för tät upprepning vilket inte gör saken bättre då jag för oräkneliga gången säger att man bör tro det värsta om folk för att man då oftast har rätt. Efter detta vilseledande sidospår återgår jag till huvudsaken.

Jag lydde inte mitt egna råd denna gång utan tänkte att han som seriös hundägare skulle uppskatta att jag meddelade honom om hundens tvivelaktiga beteende. På ett vänligt sätt nämnde jag så detta och avslutade meningen med att påpeka att jag inte kände någon direkt aggressivitet men att det var lite trist med byxorna. Mannen levererade då ett kort och koncist svar. ”–Ge fan i å spring här då.” Lite häpen replikerade jag bara med ”-Nej. Det kan jag nog inte sluta att göra.” Efter en kort återhämtning från chocken av att helt oförbered samtala med en obegåvad talare försökte jag desperat få ner hans irritation för att förhoppningsvis möjliggöra en fortsatt konversation genom att återigen påpeka att hunden inte var särskilt aggressiv. Denna gång fick jag inget svar över huvud taget utan han gick bara in och stängde dörren. Lätt snopen och med trasigt byxben fortsatte jag min löpning.

Nu tänkte jag fortsätta det redan väl långa inlägget med att återgå till utläggningen i första stycket. Från och till har jag funderat på att skriva om människors dumhet. Något som mannen med hunden blev ett bra exempel på. Med dumhet menar jag det ointresse att använda sin mentala kapacitet. En likgiltighet till att man som människa har en fantastisk förmåga att dra egna slutsatser och utvecklas. Är man nöjd med att inte kunna samtala med främmande människor, ja då är man dum. Alla har vi våra brister men de dumma bryr sig inte och alla kan vi ibland få total kortslutning, detta hände exempelvis mig så sent som ikväll. Efter middagen var det dags att plocka in disken i maskinen. När jag såg en för mig ny sked blev hjärnan överbelastad. Skedens skaft var på tok för smalt i jämförelse med bestickkorgens maskor. Den skulle falla igenom. Efter en analys av problemet insåg jag att enda lösningen var handdisk. Med uppgiven min tog min kära fru skeden ur handen, vände på den, och satte ner den i korgen. Många kanske hade kallat mitt beteende för dumt och visst det kan jag inte förneka.

Jag måste erkänna att jag roas av satir.

Det är en svår balanskonst att få till just de rätta överdrifterna i ämnet man vill kritisera. Bäst effekt får satiren på mig om den utförs i ett forum där det från början inte behöver vara en självklarhet. Att man alltså tvingas tänka själv. En syssla jag gärna ägnar mig år. Förhoppningsvis förstörde jag nu inte nöjet ni kan finna på en för mig nyupptäckt blogg.

Rudan – En överlevare

För att inte låta alkoholdebatten bli allt för seriös och tråkig tänker jag skriva ett par rader om några lite annorlunda brukare. De är seglivade tuffingar, duktiga på att yngla av sig. Som små har de bara ett par dagar på sig innan gulan i det nykläckta ägget är slut på näring och de tvingas ut i den hårda världen. Det blir att leta i dyn efter ruttna vattenväxter. Sakta och många gånger osäkert växer de små krabaterna och med tiden kan menyn utökas till små maskar och insekter. Efter tre fyra år har de, om födotillgången varit god, vuxit till sig en smula och kan stoltsera med en lekamen på upp till 15cm. Under vackra försommardagar är reproduktion deras favoritsysselsättning. Men alla dagar är inte vackra med försommarkaraktär. Tiden går och det blir snart höst och vinter igen. Livet i en dypöl blir återigen en kamp för överlevnad. När isen lägger kommer och sakta men säkert sänker sig mot botten är det skönt med en liten hjärna utan vetskap om sådant som klaustrofobi. Nu skulle man kunna tro att livet är kört för vår lille kämpe men så är lyckligtvis inte fallet. För är man en opretentiös firre kämpar man förbi även de värsta av lidelser. Lyckligtvis har rudan en förmåga att omvandla glukos till alkohol i sin kropp och kan därmed sänka sin egen fryspunkt. Nedgrävd i bottenslammet ligger den där, berusad men ändå med bevarad behärskning så pass att den lyckas meditera sig in i en djup dvala. I detta tillstånd har de stackars taggfeningarna väldigt liten syreförbrukning och som en extra bonus har de en för fiskar udda förmåga att andas luft viket gör att de kan överleva närmare ett halvår i en kvarglömd påse slängd i garaget efter säsongens sista fisketur. Får den bara lite vatten då och då, inte allt för salt, så hör man sällan någon klaga. Tyvärr kan tuffheten bli dess fall, för när den slarvige fiskaren ska ut på gäddfiske i vårsolen och upptäcker sin levande fjolårsfångst kanske han minns att rudan just på grund av sagda tuffhet är ett bra agn för gädda.

Om blod

Efter att min bloggarkompis tillika vardagshjälte presenterade en rörande berättelse om sitt blodgivande kommer här en lite torrare faktaspäckad fortsättning. Som kroppens speditör förser blodet kroppens organ med viktiga ämnen som syre, näring och hormoner men tar även hand om avfallstransporter till levern och njuren. Som om inte detta vore nog är blodet också en jourhavande hemvärnsman vid illvilliga bakterieangrepp och agerar kylmedel i klimatanläggningen. Med tanke på alla dessa uppgifter är det givet att blod är mer än en röd, i mitt fall blå, vätska utan består av flera olika delar. Enkelt uttryckt kan man säga att det är en samling blodkroppar, trombocyter, som flyter med i en blandning av vatten, salt, och proteiner viket kallas för plasma. Blodkropparna kan i sin tur delas in i röda, vilka sköter transporter av ämnen, och vita vilka tar hand om de illvilliga bacillerna. Som om inte detta vore tillräckligt finns det ytterligare en egenskap hos blodet. Naturligtvis många fler men det var just en specifik jag tänkte ta upp nu.

Det var en gång en påve som hette Innocentius VIII. Som katolsk höjdare på 1400:talet höll han på med allehanda traditionella företeelser vilket gav honom en numerärt stor avkomma. Kanske var livsstilen en bakomliggande faktor då han som sextioåring blev allvarligt sjuk och hamnade i koma. Troligtvis försökte man läka honom med alla tänkbara metoder men inga tycktes fungera. Då kom någon på en ide om att påven borde tillföras blod och att man troligtvis finner den bästa kvaliteten i unga pojkar. Jag måste erkänna att de hade och tyvärr har ett speciellt förhållande till småpojkar. Hur som helst så anlitades tre tioåringar som dränerades vilket resulterade i deras död. Men bekymren var inte över. Hur skulle man få in blodet i gode Innocentius? Intravenöst var ju uppenbarligen farligt. Det mest lämpliga ansågs vara den orala vägen och på något sätt lyckades man mata honom. Behandlingen visade sig tyvärr vara lika verkningslös som allt annat och påven dog.

Från och till gjordes fler misslyckade men ibland även lyckade transfusioner. Detta var något som intresserade österrikaren Karl Landsteiner som i sin forskning kom fram till att en egenskap i blodets trombocyter gjorde att visst blod inte kunde blandas med annat. Denna egenskap orsakas av något som kallas för antigener. Om blod med olika antigener blandas kan blodkropparna kollapsa och blodet funktion försvinna. Det visade sig finnas en mängd olika antigener med lyckligtvis bara, till en början, två vilka var kritiska. Dessa kom Karl att kalla för A och B vilket har gett namn åt AB0 systemet. Det är inte alltid så att en persons blod innehåller antigener. En dryg tredjedel av oss saknar A eller B antigener. I dessa fall kallas blodgruppen för 0, noll, och kan då ges till alla andra grupper men endast ersättas med annat 0-blod. Det motsatta förhållandet gäller för blod med båda antigenerna. Denna grupp betecknas AB och kan således endast ges till andra med samma blodgrupp men kan godta alla.

Forskningen fortsatte och 1937 hittades ytterligare en viktig antigen som fick namnet Rhesus efter den apart i vilken den först hittades. Finns antigenen i ett blod kallas detta för Rh+, saknas antigenen kallas blodet för Rh-. Kombinerar man beteckningarna med AB0 systemet använder man enbart + eller – tecknet, till exempel A- och AB+.

P-pillret

Ett i media och kanske i bloggosvären redan genomgånget och nu återigen avsvalnat ämne är p-pillerutskrivningen till barn under femton år som för några veckor sedan fick en rejäl upphettning efter Mikael Hammarstrands offentligjorda funderingar. Den efterföljande debatten fördes först med löjeväckande paragrafrytteri. Efter att dagarna gick hörde jag allt fler sunda synpunkter som att hormonbehandlingar av barn i yngre tonåren kanske inte är att rekommendera och då ordet kondom började nämnas tänkte jag att debatten äntligen skulle föras mot problematikens kärna men på vägen dit försvann den helt. Kanske kan jag här med mina, dussinet, läsare få ingång den igen.

Enligt mig borde det inte finnas någon åldersgräns för p-pillerutskrivning men är de till omyndiga ungdomar bör det naturligtvis ske i föräldrarnas vetskap. Att låta barnmorskor ansvara över barns hormoner är oacceptabelt. Är inte tanken med p-piller att de ska användas av kvinnor som känner sina sexpartners väl och är förvissade om att de är sjukdomsfria? Vilka barn har sådana relationer? De tack och lov sällan förekomna utskrivningarna motiverades med påståenden som att då barnens partners inte kunde tänka sig använda annat skydd och att de ibland även känna sig pressade att tillfredställa dem var utskrivningen bättre än att inte göra något. Men de som enbart kommer på dessa alternativ att välja bland kan knappast vara engagerade. Kanske hoten om åtal inte var så ogenomtänkt ändå.

En kort kommentar i alkoholdebatten

De senaste dagarna har en ny våg av alkoholdebatt sköljt in över oss nyhetsmediekonsumenter. Denna gång med fokus på det våld som överkonsumtionen för med sig. Svallet beror främst på det granskande radioprogrammet Kaliber där man lyfter upp den fördolda men ack så tydliga kopplingen mellan missbruk och våldsbrott. Man ger en rejäl känga till morgonsoffornas vinprovningar och den romantiserade bilden som skapats de senaste åren. Men jag tycker dock att man missar en poäng. Jag motsätter mig jämförelsen av rusdrycker och andra droger med argumentet att smakens viktiga roll för drycken skiljer dem åt. Jag skulle kunna tänka mig att avstå allt intag av Sort Guld, Absolut Vodka och liknande produkter om det skulle medföra ett slut på det meningslösa våldet. Men absolutist? Nej, då får vi försöka lösa problematiken på ett annat sätt. Jag tror knappast att de alkoholiserade våldsverkarna berusar sig på portvin eller Islaywhisky.

Jag skyller inte heller på Steffo Törnkvist när den notoriska hustrumisshandlaren öppnar en burk privatimporterad ”fulöl” i nykter vishet om vad som kan komma att ske några timmar senare. Människors åsikter förändras inte av alkoholen de finns där hela tiden.

Ärligt talat så förstår jag inte problemet. Bryter du tillräckligt grovt mot reglerna som bilist förlorar du körkortet. Kan man inte hantera alkoholdryck är det väl bara att bli tvångsordinerad Antabus. Kanske är det lättare sagt än gjort, eller inte.

MMA

Hur propagerar man för något man gillar även om man vet att det kommer ses som väldigt kontroversiellt och ens värderingar riskerar att bli feltolkade? Jag är inte nöjd med antalet ”man” i början av den förra meningen men låter det passera då budskapet ändå är det viktigaste.

Just nu sitter jag och småtittar på tv4sports sändning av UFC97. Småtittar därför att jag tack vare mitt intresse redan tillgodogjort mig materialet sedan tidigare. En del av er undrar kanske vad detta nu är för något. UFC är en förkortning för Ultimate Fighting Championship och är den största organisationen inom en kraftigt ökande sport som kallas MMA. Ännu en förkortning som denna gång står för Mixed Martial Arts, alltså kombinerad kampsport. Kort och gott kan man förklara det som en sport där två rivaler möts i kamp där tekniker från de flesta kampsporter som thaiboxning, brottning, med mera är tillåtna.

Det kan tyckas konstigt att jag som är något av det otuffaste man kan tänka sig kunnat falla så för denna idrott. Men förklaringen kan ligga i att jag alltid fascinerats av extremer av olika slag. Vara sig det är uthållighet, styrka eller teknik på ett eller annat sätt. Kamp man mot man känns på något sätt som den optimala utmaningen.

Från att i början varit något av ett experiment där utövare från olika discipliner ställdes mot varandra för att se vilken som var den mest effektivaste har sporten nu utvecklats till en helt egen form där en utövare måste behärska allt från boxning och brottarklinch till liggande kamp med strypningar och lås. För att kunna kombinera både boxning och brottning används betydligt mindre handskar. Detta och det faktum att slag med armbågen inte bara är tillåtet utan många gånger ett effektivt sätt att besegra motståndaren på gör att det från och till kan bli en del blodspillan vilket inte precis gör det lättare för mig att få ut en positiv bild av sporten. Till råga på allt är den vanligaste platsen för matcherna inne i en bur. Då kamperna ofta utspelar sig på marken är burens täta nät betydligt bättre och säkrare än en gles boxarring.

Trots det för den oinsatte brutala beskrivningen vill jag mena att mma till skillnad från proffsboxning och annan stående kamp många gånger är betydligt skonsammare för utövarna. En stor skillnad är att det i mma inte förekommer så kallade räkningar där en knockad kämpe tillåts återhämta sig för att en stund senare återigen bli knockad. I mma är matchen slut i samma sekund som domaren går emellan. Korta slag med armbågar och liggande boxning ger mindre kraft. Då brottning är en mycket viktig del i kampen kan det gå långa stunder och ibland hela matcher utan ett enda utdelat slag. Historien har visat att grepptagande teknik många gånger varit effektivare än slag och sparkar. Utövarnas ömsesidiga respekt för varandra med kramar och en å annan puss efter matcherna gör att stämningen oftast är vänskaplig. Jag förundras ibland över hur de kan vara så avslappande efter en intensiv kamp. Något för ishockeybusarna att fundera över då de skyller slagsmålen på spelets höga intensitet.

EP-valet Shootout

Den 7:e juni är det alltså tänkt att vi svenska medborgare ska välja in 18 ledamöter av 736 till det europeiska parlamentet. Vilka dessa blir är upp till dig och mig. Vem eller vilka kommer du att rösta på? Själv har jag ännu inte bestämt mig. Senast det begav sig, 2004, röstade jag med en ”okryssad” valsedel från junilistan. Men sedan dess har jag utvecklats så nu blir det istället någon, för ett kryss kommer det att bli, vars personliga åsikter passar mig bäst. För att bilda mig, och kanske er, en uppfattning tänker jag nu inleda ett projekt för att finna min kandidat.

Jag ska försöka att lägga partitillhörigheten åt sidan och enbart fokusera på personen för denna gång blir det som sagt ett kryss. Först ut blir ett grovt urval av de kandidater jag över huvud taget skulle kunna tänka mig. Men visst kan jag ha missat någon. Saknar ni Er favorit tar jag gärna emot fler förslag.


Moderaterna
Gunnar Hökmark
Christofer Fjellner
Christoffer Järkeborn
Anna Maria Corazza Bildt

Folkpartiet
Marit Paulsen
Olle Schmidt
Cecilia Wikström
Anders Ekberg
Mae Liz Orrego
Roland Utbult

Centerpartiet
Lena Ek
Kent Johansson
Abir Al-Shlani
Marie Wickberg

Kristdemokraterna
Ella Bohlin
Sofia Modigh
Christina Doctare

Miljöpartiet
Carl Schlyter
Isabella Lövin
Max Andresson

Socialdemokraterna
Marita Ulvskog
Åsa Westlund
Göran Färm
Anna Hedh

Junilistan
Sören Wibe

Piratpartiet
Christian Engström

Sverigedemokraterna
Sven-Olof Sällström, butikschef, Jämtland
Margareta Sandstedt, alkohol- & drogbeh, Gästrikland

sist och kanske minst.

Miguel Angel Sosa Vásquez
Vad är detta för en tok?


Hela listan hittar ni här

Exklusiv materia

Utan att göra en allt för djup dykning ner i det spirituella träsket, kanske ett azurblått djuphav skulle vara en trevligare metafor, så ger jag er nu ett naturvetenskapligt inlägg. Men med goda möjligheter att spinna vidare på för den som så önskar.

Jag börjar bokstavligt talat från början. Vid Big Bang bildades all materia i vårt synliga universum, först som kvarkar och leptoner vilka i sin tur bildade vätgas. Exakt hur detta gick till är det ingen som vet, själklart har jag en egen logisk förklaring med den får vänta till ett annat inlägg. Men att resultatet var en massa vätgas och inget annat är tämligen vedertaget.

Vad som följde var att gasen började forma sig på grund av sin gravitation. Vissa områden blev glesare medan andra tätare, tätare och tätare. Tillslut var tätheten och trycket så stort att fusion uppstod. Med andra ord tändes en stjärna. Fusion är en process då två lättare atomkärnor slås samman och bildar tyngre. Fusionen orsakade också en utvidgande kraft som motverkade gravitationen vilket bibehöll en stabilitet medan allt mer vätet ombildades till helium. När mängden väte avtog ökade trycket och till slut började även heliumkärnorna att fusioneras osv. osv. Ni fattar vart jag vill komma.

Enda platsen i universum där materia tyngre än väte bildas, i större skala får jag tillägga, är således i mitten av stjärnor. Nästan alla atomer i din dator och en hel del av de i din kropp har alltså någon gång varit mitt inne i en sol. Tycker du det låter absurt är det bara att läsa om sista stycket en gång till men lite långsammare.

Vägkameror

Återigen tänker jag anknyta till en tanke som uppkom under påsken. Denna gång var det bilresandet som fick igång funderingarna.

Vi vet, eller så har vi i alla fall exponerats för en statistik som pekar på att fartkameror sänker hastigheterna och därmed räddar liv. Trots denna vetskap har jag nog aldrig hört någon person uttala ett gillande. Kamerorna anses allmänt vara ett gissel och trots att man är en i regel laglydig och ansvarsfull bilist undviker man dem helst om det går.

Som ansvarsfull make och far vill jag självklart inte utsätta mina kära för större risk än nödvändigt. Det kan låta lite diskriminerade att jag som man automatiskt och utan motsättningar åläggs detta ansvar även då vi båda, jag och min fru, besitter tillräcklig kompetens. Hade vi stört oss på det skulle vi kanske kunna skylla på vår uppväxt i ett patriarkalt samhälle. Åter till ämnet. Hade jag fått välja mellan två identiska vägsträckor men med eller utan kameror hade jag valt den utan. Jag väljer alltså att utsätta mina passagerare för en hypotetiskt högre risk för att slippa obehaget med risken att bli av med pengar om uppmärksamheten sviker. En uppmärksamhet jag istället kan lägga på att avsöka reella händelser på och vid sidan av vägen. Detta är ett val jag troligtvis delar med majoriteten av landets trafikanter. Ändå fortsätter den odemokratiska utbredningen av övervakningen.

Självklart ska man fortsätta att beivra vårdslöshet i vilket överdriven fortkörning ingår. Men att jag som kört bil regelbundet i fjorton år bara fått göra utandningsprov en enda gång visar på en liten skev syn på problemet från de ansvariga.

Löpartankar

Som en del av min läsekrets säkert listat ut befann jag mig i blekinge under påsken. Vid dessa resor och framförallt nu när våren gjort entré så brukar jag ta med mig mina löparskor. Denna helg var inget undantag och det blev ett par fina turer runt Salsjön. Att lunka på i behagligt tempo, 5:30 för den nyfikne, är bra man vill koppla av mentalt och låta tankarna spela fritt. Kanske kan det liknas vid någon form av meditation. Hur som helst så dök Israel- och Palestinakonflikten upp. Jag har ju tidigare nämnt att det skulle kunna komma ett inlägg i frågan och nu blir det alltså av.

Innan jag berättar om de utopiska tankarna jag fick i stil med Cornelis Vreeswijks drömmar så stannar jag först kvar en stund i verkligheten och skyller den kontinuerliga tragedin på gubbarna i Knesset. På samma sätt som bonden är ansvarig för att inte vansköta sin djurbesättning har de ansvaret för deras. När man vansköter människor på det sätt som gjorts, även om de anses värdelösa, så är det naturligt att motståndsrörelser bildas. Ogillar man dessa och deras raketangrepp borde man med någorlunda vettig människosyn inte svara med övervåld och dödandet av oskyldiga barn som följd. En markoffensiv med stora förluster för ockupationsmakten är det enda rimliga. Bedriver man människoskötsel på Israeliskt vis måste man räkna med kostnader i soldater. Anser man som medborgare att sina unga pojkar inte bör utsättas för denna risk påvisar man åsikten i de demokratiska valen. I en demokrati är folket ansvariga för styret.

Nu till min önskedröm, tänk om man hade kunnat åka ner till Knesset, lyfta en dammig Likudgubbe i nackfläsket, tagit med honom hit, släppt ned honom på en stubbe i skogen, kanske vid en sjö och låtit den oförstående stackaren ta några djupa friska andetag ackompanjerad av fågelsång, tittat honom djupt i ögonen och frågat, -fattar du något, eller?