Det är för Er skull

Som ni märkt är det glest med inlägg nuförtiden. De långa ljusa kvällarna inbjuder till så mycket annat än att sitta framför datorn. Först och främst är det ni läsare jag tänker på och vill inte överbelasta er med tung samhällskritik.

Förhoppningsvis har ni nu återhämtat er från bedriften att utföra den demokratiska plikten och kanske känner ni ett visst tomrum nu när mediernas bevakning av dess resultat ebbat ut. Tillåt mig då ge er lite fortsättningsinformation.

Är ni nyfikna på vilka nya ledamöter som invaldes så finner ni dem här: http://www.europarl.se/view/sv/svenska_ledamoter.html

Även om det är högst anmärkningsvärt att piratpartiet lyckades få in en kandidat och det också borde vara värt att nämna Alf Svenssons lyckade personvalskampanj avstår jag från att ge synpunkter kring detta och fokuserar istället på funderingar kring ett vidare perspektiv.

Även om mandatfördelningen länderna emellan är degressiv, där små länder får en proportionellt större tilldelning, kan det kännas fjuttigt och meningslöst att engagera sig i 18 av 736 kandidater. Upplever ni det så får ni finna tröst i vetskapen att vårt lilla lands ekonomiska bidrag till den gemensamma budgeten är en ännu mindre del. Vi bestämmer alltså för mer än vad vi betalar och ändå är vi en av de största nettobetalarna, det vill säga länder som betalar mer än de får tillbaka. Denna så kallade EU-avgift bestäms utefter andra beräkningsmetoder med inriktning på landets handel och ekonomiska styrka. Uppenbarligen anses vi då tillhöra ett av unionens rikaste. Smickrande på ett sätt men stämmer det med verkligheten? Min kunskap om unionen är allt för skral för att jag över huvud taget ska uttala mig men kan det vara så att våra svenska representanter i den europeiska konkurrensen varit tafatta och för att dölja detta istället självutnämnt sig till oegoistiska biståndsgivare. Kanske har de likt mindre socialt bevandrade ungdomar tvingats att köpa sig vänner.