Lakrits javisst, men i kex?

Ikväll blev det ändrade planer. Tanken var att åka med dotterns skolklass på utflykt. Detta satte dock vädret stopp för. Så det blev att äta upp innehållet till den tänkta fikakorgen i köket istället. Först en sockerbulle med vaniljkräm och sedan en för mig ny bekantskap i form av ett singoallakex med lakritssmak. Tänk vad kexmakarna kan hitta på nu för tiden. Annat var det i begynnelsen då Robert Cruickshank recept fick munnen att vattnas på Carl Leopold Berggren eller var det bara affärssinnet som gjorde sig påmint. Då kex på den tiden gärna avnjöts enligt brittisk tradition till te, sherry eller portvin var smaken av lakritsrot otänkbar. Frågan är vad man egentligen kan kombinera med denna skapelse. Min första upplevelse blev i kombination med mjölk vilket tillsammans med saft troligtvis kommer att bli kexets vanligaste kompanjoner. För vilka vuxna är sugna på kex med lakrits? Men är inte lakritssmaken paradoxalt nog något som attraherar äldre smaklökar mer än yngre? Blir nyheten i sortimentet bara ett kortvarigt gästspel eller kommer trenden med underliga smakkombinationer bli allt vanligare?

Hur gick det för kaviaren med banansmak? Är den kvar? Åt någon den över huvud taget?

Vad jag tyckte om kexet? Jag tar hellre någon av de klassiska varianterna nästa gång. Oj vad sugen jag blev på en baddare. Inte så mycket för smaken men för alla trevliga minnen med farfars gamla favorit. Men då han sedan läge inte är med oss och varken jag eller så många andra har bibehållit traditionen är det förstås förståeligt att det nu är lite knepigare att finna dem.