Lagrad rom

Tack vare den stora mängd kunskap som finns att lära kring allt som ingår i begreppet spritdryck så har jag utvecklat en stor förtjusning för ämnet. Inte så mycket i själva drickandet, med dess berusande biverkning, utan mer i möjligheten som ges till filosofiska funderingar. Likt teologi finns det i spritens värld inga förbestämda svar, inga rätt, inga fel.

Upptäcktsfärden genom de lagrade destillaten tog mig först till de brittiska öarna och dess whisky men följdes snart med sporadiska hopp över kanalen. Med tiden blev de franska besöken allt längre och botaniseringen bland druv- och fruktdestillaten allt djupare. Nyfikenheten förde mig vidare söderut, till Spanien, Italien och framför allt Portugal där jag upptäckte helt nya sätt att avnjuta drycken.

I andra syften och med andra mål har förhållande till rom växt sig starkt och gott. Med de ljusa, kryddade såväl som rena, har det nästan blivit omöjligt att misslyckas med drinkblandandet. Önskas mer karaktär tar man den som med sockerkulör blivit färgad och kryddad vilken i rätta proportioner med cola, is och citron kan ge en perfekt Cuba Libre.

Det är likväl ändå så att de lagrade dryckerna är de som passar bäst för djupa analyser. Så med stor förväntning i hopp om att bredda erfarenheterna till en ny kontinent kom så äntligen tillfället att korsa atlanten med hjälp av en butelj Bacardis 8 años. Flaskan öppnades och näsan fördes mot toppen av dess hals. En spännande och förvånansvärt kraftig doft stimulerade mitt luktsinne. Förväntningarna steg medan jag varsamt hällde upp några centiliter i kupan och inhalerade igen. Försiktigt förde jag glaset mot munnen och läppjade. Beredd på en intensiv smakupplevelse var den djupa tomheten det enda jag kände. Visst gick det att förnimma både rom och fat men ack så vagt. I besviken förundran gick tankarna till hur och varför. Minnet tog mig tillbaka till den gång då jag provsmakade olagrad whisky. En klar vätska med skarp doft och kraftig smak likt en blandning av dåligt hembränt och avskavda tändstickstoppar. Avsikten med denna upplevelse var att påvisa lagringens viktiga roll för att få fram ett angenämt maltdestillat. En erfarenhet som visade sig nyttig då jag en tid senare fick äran att provsmaka en på den tiden ofärdig och endast tvåårigt Mackmyra i vilken det gick att förnimma de ursprungliga otäckheterna.

Vad var det då som dessa erfarenheter fick mig att fundera kring i mötet med Bacardin? Jo en maltwhisky kräver en lagringstid på runt ett decennium medan rom blir klart på ett år. Vad händer när man låter den ligga kvar och utväxla smaker med virket under längre tid? Kan det vara så att rom inte alls lämpar sig för lagring eller fann jag bara en dålig representant. För säkerhets skull fick det bli en fortsättning på resan.

Nästa bekantskap blev en sjuårig Havana Club. Tillsammans alla tre satte vi oss ner framför brasan och började umgås. Utfallet från det förra mötet hade sänkt mina förväntningar. Men spänningen steg igen då dofterna skildes åt en aning. En skillnad som visade sig vara än större i smak. Med mer framträdande romtoner blev mötet lyckat. Den gav mig inte bara ett vidare perspektiv utan hjälpte även till att framhäva sin kollegas svaga men nu helt plötsligt ändå spännande fatkaraktär. En vända till, med några droppar vatten i denna gång, befäste smakvariationerna och lyte de båda dryckernas auktoritet bland de lagrade destillaten.