Vägkameror

Återigen tänker jag anknyta till en tanke som uppkom under påsken. Denna gång var det bilresandet som fick igång funderingarna.

Vi vet, eller så har vi i alla fall exponerats för en statistik som pekar på att fartkameror sänker hastigheterna och därmed räddar liv. Trots denna vetskap har jag nog aldrig hört någon person uttala ett gillande. Kamerorna anses allmänt vara ett gissel och trots att man är en i regel laglydig och ansvarsfull bilist undviker man dem helst om det går.

Som ansvarsfull make och far vill jag självklart inte utsätta mina kära för större risk än nödvändigt. Det kan låta lite diskriminerade att jag som man automatiskt och utan motsättningar åläggs detta ansvar även då vi båda, jag och min fru, besitter tillräcklig kompetens. Hade vi stört oss på det skulle vi kanske kunna skylla på vår uppväxt i ett patriarkalt samhälle. Åter till ämnet. Hade jag fått välja mellan två identiska vägsträckor men med eller utan kameror hade jag valt den utan. Jag väljer alltså att utsätta mina passagerare för en hypotetiskt högre risk för att slippa obehaget med risken att bli av med pengar om uppmärksamheten sviker. En uppmärksamhet jag istället kan lägga på att avsöka reella händelser på och vid sidan av vägen. Detta är ett val jag troligtvis delar med majoriteten av landets trafikanter. Ändå fortsätter den odemokratiska utbredningen av övervakningen.

Självklart ska man fortsätta att beivra vårdslöshet i vilket överdriven fortkörning ingår. Men att jag som kört bil regelbundet i fjorton år bara fått göra utandningsprov en enda gång visar på en liten skev syn på problemet från de ansvariga.