Rudan – En överlevare

För att inte låta alkoholdebatten bli allt för seriös och tråkig tänker jag skriva ett par rader om några lite annorlunda brukare. De är seglivade tuffingar, duktiga på att yngla av sig. Som små har de bara ett par dagar på sig innan gulan i det nykläckta ägget är slut på näring och de tvingas ut i den hårda världen. Det blir att leta i dyn efter ruttna vattenväxter. Sakta och många gånger osäkert växer de små krabaterna och med tiden kan menyn utökas till små maskar och insekter. Efter tre fyra år har de, om födotillgången varit god, vuxit till sig en smula och kan stoltsera med en lekamen på upp till 15cm. Under vackra försommardagar är reproduktion deras favoritsysselsättning. Men alla dagar är inte vackra med försommarkaraktär. Tiden går och det blir snart höst och vinter igen. Livet i en dypöl blir återigen en kamp för överlevnad. När isen lägger kommer och sakta men säkert sänker sig mot botten är det skönt med en liten hjärna utan vetskap om sådant som klaustrofobi. Nu skulle man kunna tro att livet är kört för vår lille kämpe men så är lyckligtvis inte fallet. För är man en opretentiös firre kämpar man förbi även de värsta av lidelser. Lyckligtvis har rudan en förmåga att omvandla glukos till alkohol i sin kropp och kan därmed sänka sin egen fryspunkt. Nedgrävd i bottenslammet ligger den där, berusad men ändå med bevarad behärskning så pass att den lyckas meditera sig in i en djup dvala. I detta tillstånd har de stackars taggfeningarna väldigt liten syreförbrukning och som en extra bonus har de en för fiskar udda förmåga att andas luft viket gör att de kan överleva närmare ett halvår i en kvarglömd påse slängd i garaget efter säsongens sista fisketur. Får den bara lite vatten då och då, inte allt för salt, så hör man sällan någon klaga. Tyvärr kan tuffheten bli dess fall, för när den slarvige fiskaren ska ut på gäddfiske i vårsolen och upptäcker sin levande fjolårsfångst kanske han minns att rudan just på grund av sagda tuffhet är ett bra agn för gädda.