Fastighetsskatt

Det talades en del om fastighetsskatten igen häromdagen. Om ett nytt förslag där avgiften skulle baseras på boyta och vart i landet denna boyta var placerad.

Jag har alltid haft lite svårt för det här med fastighetsskatt. Min åsikt har varit som den gängse för oss villaägare. Varför ska man betala skatt för något man köpt eller byggt för beskattade pengar? Skulle man göra vinst vid en försäljning är det självklart att man ska betala skatt men varför en straffavgift på vägen dit? Men denna gång tänkte jag mig ändå försöka komma på ett moraliskt sätt för staten att få ur villaägare de pengar de behöver.

Sveriges landyta är drygt 528 kvadratkilometer. Av dessa äger stat och kommun en hel del men också privata bolag och privatpersoner. Mycket av marken får vem som helst av oss medborgare besöka. Vi får vandra, plocka bär, till och med tälta. Även om marken skulle ägans av en enskild privatperson. Detta regleras i den så kallade allemansrätten. Men vissa delar av ytan är lite hårdare tingad och dit har alla inte tillträde. Jag tänker på husnära tomtmark. Runt mitt hus, där jag klipper mitt gräs och odlar mina potatisar skulle jag kunna få sätta upp en skylt men orden. ”Pillutta dig, du får inte gå på min gräsmatta.” När jag och min fru köpte vår fastighet köpte vi inte bara själva huset utan också äganderätten till marken runt omkring, det vi kallar tomt. Här för vi göra nästan vad vi vill. Och den delen av landet får vi neka andra medborgare att beträda om vi vill.

I vårt land tror jag det är tänkt att alla som föds ska ha lika möjligheter att leva, frodas och vara sina egna lyckors smeder. Alla ska få ha rätten till en god allmän skola o.s.v. Detta är en ide som jag starkt stödjer samtidigt som jag anser det viktigt att föräldrar ska få påverka sina barn i en förhoppningsvis positiv riktning. Att det ska löna sig att anstränga sig, inte bara för en själv utan även för kommande generationer om man så vill.

Ägandet av mark ska således gå i arv som allt annat, ganska självklart. Men till skillnad från mycket annat är marken unik. Har jag köpt en vara i en butik finns det oftast fler om bara efterfrågan är tillräcklig. Man skulle kunna jämföra villatomtsägande med konstsamlare som köper unik konst som de gömmer för omvärlden. Här skulle man kunna vidga resonemanget med att blanda in debatten kring tillgängliggörandet av musik men det tror jag vi avstår från denna gång.

Har man köpte en tavla eller en tomtmark har man för evig tid rätt att bestämma över vad som ska hända med den. Det är alltså skillnad på tomtmark och fotbollspelare vilka vissa värderas till många hektar evigt ägd tomtmark. Trots att köparen, klubben, då bara förfogar över spelaren i en begränsad tid. Tillgång och efterfrågan styr förvisso priset även på privata tomter. Men mycket kan hända under generationernas gång. Därför kan jag tycka det vara riktigt att man som tomtägare faktiskt betalar en löpande avgift för den lilla mark man har just bara för sig själv. I statens försorg får sedan alla medborgare del av denna avgift. Kanske kan den betalas ut till de som för egna skattade pengar köpt skog men som inte kan hindra vem som helst ifrån att beträda den och njuta dess frukt.

Vad jag inte förstår i dagens system är varför själva byggnaden ska vara det viktiga. Vad spelar det för roll om man har två eller tre glas i fönsterrutorna? Eller som i det nya förslaget om huset är si eller så stort? Har man skurit av en del av marken för omvärden är det väl tämligen ointressant vad som finns på den. Självklart vill jag inte ta bort kravet på bygglov men hur påverkas samhället i övrigt av olika boytor om de står på samma tomt?

Delamaine, en perfekt avslutning

Förvisso var det väl länge sedan något nytt presenterades här på bloggen men nej, jag har inte tänkt avsluta mitt projekt här och rubriken syftar på något helt annat... Hur avslutar man bäst en kväll i trevlig samkväm med goda vänner?

 Som trogen P1-lyssanare är det legio att under fredagseftermiddagarna lite lätt och halvt om halvt passivt tillgodogöra sig spanarnas framtidsutsikter. Det senaste veckoslutet tedde sig likt de andra men med skillnaden att jag reagerade lite över ett av spanarnas konstaterande. Att valborgshelgen skulle vara tämligen kass. Dels för att den saknade koppling till specifik mat. Ingen har väl hört talas om valborgsmat. Men också för dess dåliga kronologiska läge i en inte sällan kylig, ruggig och av kung Bore sabbad vår. Min lyssning av programmet gjorde mig lite illa till mods. Skulle vår, min och min frus, planer nu gå om intet bara för att några intellektuella spanare ansett helgen vara dålig? Ash, låt det gå som det går... Helgen övergick till måndag och vipps så var det valborgskväll.

En brasa tändes och vännerna kom. Det grillades korv och dracks öl... Jo för som rubriken kanske avslöjar så är detta inlägg trots allt tänkt att handla om det så viktiga i våra liv vi kallar rusdryck. Efter en pilsner Urquell för dess goda maltkaraktär , en Pistonhead för dess humlebeska och en Risingsbo 2.8 för dess… ja för dess… ja hellre en sådan än mineralvatten till grillkorv.

Hur som helst blev det snart dags för kaffet. Vid aktuell tidpunkt hade tankarna på fin cognac ännu inte väckts i mitt medvetande. Men en lämplig avec tänkte jag ändå hämta från källaren. Väl där, överblickandes av vad som fanns att tillgå blev valet tämligen enkelt. St-Rémy (374). En halvtaskig brandy men för priset på bolaget ändå helt fantastisk och så mycket bättre än de bottennapp man kan finna på diverse bordershoppar .

Efter korv, kaffe och avec fortsatte kvällen med lite gött rött. Ett glas av Koopmanskloof (20020) styrkte min tes om att "gött vin" kräver en alkoholstyrka om 14 - 14.5%.

När kvällen så sakta började övergå till natt kan det setts som en dålig idé att försöka sig på en dryckesprovning. Dels var deltagarantalet decimerat och för oss tappra själar som var kvar var smaklökarna till viss, läs stor, del bedövade. Men samtidigt, varför dricker vi rusdryck? Hur gärna man än vill proklamera att det är för smaken vi dricker så gör de oss berusade. Så varför inte provsmaka dem i lite lagom påverkat tillstånd. Sagt och gjort, glas ställdes fram och jag sprang ännu en gång ner i källaren. Min första tanke var att återigen genomföra en beprövad whiskyresa. Från Old Pulteny i Wick till Springbank i Campbeltown via Ardbeg på Islay. En resa som får alla whiskyälskare att med min hjälp förstå hur bra Springbank egentligen är. Detta är förvisso en annan historia för väl nere i källaren kom jag på en helt annan idé. Varför inte fortsätta på druvdestillat men av olika kvalitet och slänga in en representant för destillerad äpplemust.

Alltså, först ut. Boulard Calvados Grande Solage (58). Ett trevligt friskt och syrligt äppeldestillat. Enkelt och utan fatkaraktärer som om det vill sig illa skulle kunna  förstöra dess smak. Ett ypperligt komplement till cognacen i barskåpet. Köp hellre en Boulard istället för ytterligare en VS-cognac.

Följd av Jeanneau Grand Armagnac, som när man just smaka den ovan nämnda drycken mest får illustrera hur fatkaraktär kan vara negativt för ett destillat. Jeanneau känns förvisso inte riktigt lika simpelt som St-Rémy men nära på. Dess VSOP klassning tyder på en viss lagring vilket inte känns som en fördel. Så tycker du inte den vackra flaskan i sig är värd 349kr föreslår jag om du såklart redan har en Boulard i såpet en cognac i motsvarande prisklass.

Sist men så långt det över huvud taget går att komma sist. Delamaine Pale & Dry (137). Ganska fort inser man, även om man nått en viss "salongs", att här har vi å göra med något utöver det vanliga. Doften är intensiv, av cognac som vi är vana vid men också av angenämt avrundade fatkaraktärer. Delamaine lyckas med vad de tidigare druvdestillaten inta klarat, att kombinera druvspritens fräschör med fatens avrundande egenskaper. Att i ord beskriva en drycks karaktär är inte lätt, därför nöjer jag mig med att påstå att Delamaine Pale & Dry är en ypperligt god XO.

St. Peters Cream Stout

Ibland händer det att ens smakminnen ganska bryskt blir reviderade. Nyligen var jag med om detta när jag efter ett par år återtog bekantskapen med St. Peters Cream Stout. Min ursprungliga uppfattning om ölet härstammade från en skidresortlounge. Kall, efter en dag i backen, med en god vän, i glatt humör och utan det kritiska ölprovarsinnet aktiverat så gjorde sig ölet med råge värt namnet. Den ölnördiga sidovetskapen om att det tämligen höga priset på bolaget, idag 28:90, gav ett i procent och förhållande till resterande sortiment lågt påslag gjorde inte samtalet kring brygden kortare, snarare tvärt om. Sammantaget resulterade detta i en mycket god hågkomst vilken jag oförstörd fram till igår burit med mig och ibland till och med haft som grund bakom påståenden om att St. Peters Cream Stout minsann är bland de bästa av stoutar.

Tänk dig en helt vanlig Guinness. För att fullt ut kunna godgöra sig det här inläggets innehåll är förmågan att med sina sinnen förnimma smaken av en sådan nödvändig. Tänk dig sedan en brygd något starkare och något kryddigare, lite mer av det goda helt enkelt. Då tänker du troligtvis fortfarande på en Guinness men denna gång en Extra Stout. "-Guinness är väl Guinness" kanske någon av er undrar nu. Det är dock fel och en förklaring kan ni läsa om här. Om ni samtidigt som ni har de mustiga rostade maltaromerna föreställda i ert sinne tänker på vad som skulle hända om man ackompanjerade dessa med humlebeska, känner ni då som jag att det där inte var någon bra ide och känner ni som jag logiken i varför en stout gärna gör sig bra tillsammans med något sött som i en snakebite eller varför inte med en kula vaniljglass?

Det jag förknippar med ordet cream är något näst intill motsatt mot humlebeska och det sista jag var beredd på när jag förde glaset med St. Peters till munnen. Förvisso reagerade jag redan vid upphällningen på den för ölkategorin svaga svärtan men inte trodde jag mig bli mött av humlebeska inte. Djupt förvånad lyfte jag flaskan och förde dess baksidan mot synorganen. Nämen, se där. Humlets roll i den här brygden spelar tydligen så stor roll att makarna bemödats nämna de två sorterna som använts. Chockad över sättet att brygga stout på och hur de vilseledande använt ordet "cream" känner jag mig i behov av att grundligt undersöka existensen av välhumlad stout. Dock är det med liten tro på att finna godsaker i min väg som jag ger mig av. Hoppas jag har fel.

Rusdryck

När jag först la till rubrikbilden i spalten till höger var det inte min intension att detta inlägg skulle dröja fullt så här länge. Men som ni kanske märkt är bloggen inte det jag gett mest av min tid på sistone. Hursomhelst så är tanken med rubriken "Rusdryck och lite mat" att jag under den ska samla de inlägg som handlar om just det ämnet. Resonemanget tror jag kallas logik.

Så håll till godo av äldre och förhoppningsvis även nya inlägg om rusdryckernas, från och till, underbara värld.

Oktober-2009
Lagrad rom.
http://n-claesson.blogspot.se/2009/10/lagrad-rom.html

April-2009

Några år gamla tankar kring alkohol och våldsbrott.
http://n-claesson.blogspot.se/2009/04/en-kort-kommentar-i-alkoholdebatten.html?showComment=1336339067403#c6570691769126023984

Kort om champagne.

http://n-claesson.blogspot.se/2009/04/jeanmaire.html

Mars-2009

Inaktuellt, framförallt när det gäller valutan, men ändå mitt första inlägg i ämne.

http://n-claesson.blogspot.com/2009/03/lika-bra-att-bli-nykterist-eller-inte.html

Från cell till art

Tidigare har jag skrivit om hur celler spontant skulle kunna bildas i ursoppan. Betydelsen av ordet "cell" var då inte riktigt den samma som det naturvetenskapliga. Medan mina celler bara hade som krav att innesluta och på så sätt avgränsa en liten del av ursoppan från resten behöver de naturvetenskapliga cellerna bestå av en mängd olika delar vilka tillsammans ger dem den fantastiska egenskapen att bland annat kunna föröka sig.

En överväldigande majoritet av mina celler var inte kapabla till detta. Lite då och då emellan att ett antal miljarder celler bildats, trasats sönder, bildats igen och… ni förstår säkert vart jag vill komma, så hände det att lagom stora delar av ursoppan inneslöts. I vissa av dessa lagom stora celler flöt det bland en massa annat runt DNA-kedjor, lite blandade aminosyror och några primitiva ribosomer. Membranen i de här cellerna var långt ifrån jämna dubbellager av lipider utan i dem satt det fast en mängd olika klumpar av proteiner och annat. Dessa gjorde membranen otäta och mindre molekyler kunde därför transporteras in till cellerna som därmed växte. I några få av cellerna var DNA-kedjan sådan att den resulterade i att nya, om än mycket primitiva, ribosomer bildades. Andra delar av DNA i cellerna bildade proteiner vilka medförde en process som kallas för DNA-replikation. Under denna delas en befintlig DNA-sträng på längden och till varje halva binds det nya nukleotider.

Dessa komplexa proteinstrukturer kräver tämligen långa DNA-kedjor. Ofta var dessa de största molekylerna i cellen och när de replikerades växte således cellen med de båda nya DNA-kedjorna i var sin halva. Att växa på det här sättet inuti ett tunt och skört lipidmembran var ofta ödestiget för cellen som trasades sönder. Men ibland hände det att membranet mellan DNA-kedjorna sjönk samman och attraherades med det på andra sidan. På så sätt kunde cellen dela sig och fortsätta att existera. Med en någorlunda intakt DNA-molekyl kunde processen återupprepas och jordens första art av organism var bildad

Nej 2.0

Det socialdemokratiskt politiskt korrekta svaret på frågan om huruvida någon skulle vara intresserad av partiledarposten har i dagarna reviderats från nej till ett ja med tillägget om att det dock finns många fler som skulle passa bättre.

Vem blir förste sosse att säga ja, jag vill och jag är bäst?

Just nu pågår det en valkampanj för att utse motsvarande post i de förenade amerikanska staterna, USA. Tänk om dessa kandidater, vilka alla i grunden står för samma politik och är varandras partikollegor skulle gå runt och säga -jag vill bara om jag måste. Välj hellre min kollega för själv är jag inte lika bra.

Vad hände med självförtroendet socialdemokrater?