Överbefolkning och bistånd

Från olika obildade håll hör man ibland åsikter om att jorden är överbefolkad och att orsaken till svältkatastrofer ligger i att det finns för mycket människor helt enkelt. Att enskilda flyktingläger och dylikt måhända är överbefolkade kan jag hålla med om. Men jorden i sin helhet, den skulle klara många gånger av sin nuvarande världsbefolkningen, i alla fall om man tolkar statistiken på följande sätt.

Enligt FN är antalet människor på jorden snart om inte redan över 7.000.000.000, sju miljarder. Om vi rent hypotetiskt tar dessa individer och sprider dem jämt över vårt land skulle var och en tilldelas en yta om ca 60, sextio kvadratmeter. Kanske lite knapp att överleva på men med extremt välplanerad och effektivt bruk av jorden skulle det kanske gå. Lyckligtvis består jordens landyta inte enbart av landet Sverige utan vi har en något större area till vårt förfogande. Sprider vi befolkningen över denna skulle var och en då kunna förfoga över inte mindre än 22.000kvm. Alltså lite drygt två hektar. Detta visar att frågan om en eventuell överbefolkning inte handlar om huruvida jorden tillgångar och kapacitet räcker eller ej. Frågan handlar om någonting annat.

Enligt mig så handlar det helt enkelt om vad vi människor vill. Alltså vi som är så lyckligt lottade att vår vilja har betydelse. Är vårt mål att bli så många som möjligt eller har vi andra intentioner? Jag och uppenbarligen många med mig bibehåller gärna vår resursmässigt sätt något kostsammare livsstil även om vi vet att det pågår en fruktansvärd svältkatastrof på Afrikas horn. Jag ser hellre att vi människor är färre och istället har råd med förströelser som rymdfart, motorsport, rockkonserter och IT. Ska alla leva på det sättet är vi absolut för många.

Min förhoppning är att IT-utvecklingen vilken inte bara gjort folk medvetna om en värld utan diktatorer utan som också varit ett verktyg för själva revolutionen ska kunna bidra med samma positiva effekt söderut på kontinenten.

Utan folkbildning och utan slut på politiska motsättningar ser jag dagens bistånd som direkt skadligt och orsak till ökat mänskligt lidande. Hur hemskt det än kan låta medför varje räddat barn idag, om inget annan förändring sker, att kraven på de otillräckliga biståndsresurserna bara ökar för varje generation. Det vore en tämligen enkel sak för några enade nationer i de rikare delar av landet att för en tid helt förhindra svälten. Men vad skulle resultatet bli?

Nukleinsyra

Sagan om allt, avsnitt 11.

Minns ni avsnittet om kolväten och hur de kunde vara ordnade som ringar? Ni som gör det, tänk er en bensenmolekyl, men att en av dess kolvätepar ersatts med en ensam kväveatom. Det, kära läsare, som ni då tänkt fram kallas för pyridin.

Ersätts två kolvätepar kallas molekylen för pyrimidin. Tillför vi några fler atomer och grupper kan vi få fram följande tre mycket intressanta så kallade "pyrimidiner", cytosin, tymin och uracil.

Med sina tre respektive fyra bindningar är det inte konstigt att kväve och kol tillsammans gärna bildar ringformade molekyler. Men allt för stora ringar, med många länkar, blir dock sköra och får det svårt att existera i en kaotisk ursoppa. Däremot kan större molekyler bildas genom att mindre ringar sammanfogas med varandra. Exempel på sådana är purinerna adenin och guanin.

Purimidinerna och purinerna kallas gemensamt för kvävebaser. En kvävebas tillsammans med en kolhydrat och en fosfatgrupp kallas för en nukleotid. Fosfor(P) är ett grundämne med fem bindningsmöjligheter och därmed tämligen benäget att reagera med andra ämnen och bildar lätt funktionella grupper.

Likt aminosyror som kan attrahera varandra bildar även nukleotider kedjor. Dessa kallas då för nukleinsyror. Bindningarna sker mellan den ena nukleinens fosfatgrupp och den andres kolhydrat. För att bindningarna ska hålla krävs det att fosfatgrupperna respektive kolhydraterna är likadana.

Är kolhydraten i en nukleinsyra ribos kallas syran även för RNA och är kolhydraten en deoxiribos kallas den för DNA.