Lakrits javisst, men i kex?

Ikväll blev det ändrade planer. Tanken var att åka med dotterns skolklass på utflykt. Detta satte dock vädret stopp för. Så det blev att äta upp innehållet till den tänkta fikakorgen i köket istället. Först en sockerbulle med vaniljkräm och sedan en för mig ny bekantskap i form av ett singoallakex med lakritssmak. Tänk vad kexmakarna kan hitta på nu för tiden. Annat var det i begynnelsen då Robert Cruickshank recept fick munnen att vattnas på Carl Leopold Berggren eller var det bara affärssinnet som gjorde sig påmint. Då kex på den tiden gärna avnjöts enligt brittisk tradition till te, sherry eller portvin var smaken av lakritsrot otänkbar. Frågan är vad man egentligen kan kombinera med denna skapelse. Min första upplevelse blev i kombination med mjölk vilket tillsammans med saft troligtvis kommer att bli kexets vanligaste kompanjoner. För vilka vuxna är sugna på kex med lakrits? Men är inte lakritssmaken paradoxalt nog något som attraherar äldre smaklökar mer än yngre? Blir nyheten i sortimentet bara ett kortvarigt gästspel eller kommer trenden med underliga smakkombinationer bli allt vanligare?

Hur gick det för kaviaren med banansmak? Är den kvar? Åt någon den över huvud taget?

Vad jag tyckte om kexet? Jag tar hellre någon av de klassiska varianterna nästa gång. Oj vad sugen jag blev på en baddare. Inte så mycket för smaken men för alla trevliga minnen med farfars gamla favorit. Men då han sedan läge inte är med oss och varken jag eller så många andra har bibehållit traditionen är det förstås förståeligt att det nu är lite knepigare att finna dem.

I väntan på djupare analyser

Efter sex dagar utan något publicerat är det med en viss självförvållad hets som jag nu tagigt datorn i knäet. Efter att diskvalificera ämnen som placebo och kvacksalvare för kvällen då dessa kräver en grundligare genomgång kommer jag inte på något bättre än att återge valda tankar som passerat genom hjärnan under långhelgen. Ni som läser Annas blogg vet säkert att torsdagens mentala utmaning bestod till största delen av matlagning. Inte bara lyckads vi få ihop välsmakande rätter utan även ett spännande recept för framtida fiskfärsburgare. Vilken tur att grillen var så snabb och att Hoki i små delar tenderar att sönderfalla vid allt för ovarsam behandligt. Funderar ni ibland på om pinjenötter är så värst prisvärkt kan ni testa solrosfrön till nästa pesto.

Dagen efter for vi iväg till Stensjöstugan. Vår grundtanke var att stanna till vid A6 i Jönköping för lite shopping och lunch. Men då det tydligen var andra som hade liknande planer och vår rörelsefrihet var en aning begränsad, vi hade med oss en släpvagn, så valde vi att köra vidare och stanna vid första bästa tillfälle, vilket blev Sibyllan i Tenhult. Inte heller här var vi ensamma men liknande mindre gatukök brukar ju ha smidiga system för att hantera många kunder med varierande beställningar samtidigt. Ibland funderar jag på hur ironi ter sig i skrift. Oavsett, så gick vi och gjorde oss redo för vår beställning. Lite orutinerat hade jag ett mellanrum mellan mig och disken i vilket en besynnerlig herre från ingenstans tog plats. Min första bedömning var att detta var en stammis och då hans beteende inte var illa menat utan att ouppmärksamheten om min existens snarare berodde på kronisk berusning valde jag att passivt låta honom beställa. Lite glad över den enkla sådana, enbart stripps, blev jag lite trumpen då hans två lika besynnerliga kumpaner stövlade in. Nu blev beställningarna desto mer komplexa, vilket i sin tur gör att jag kan komma till episodens kärna. På andra sidan disken står två unga tjejer vilka utan bekymmer mottar de orent framsluddrande och med struntprat utblandade önskningarna. Med god simultanförmåga fortsätter de att ta mina. När detta är utfört väljer jag att i ögonvrån iaktta föreställningen som de besynnerliga karaktärerna ger. Efter en ändrad beställning, återbetalning, ändring på nytt och besvärlig insamling av nyss återbetalt betalmedel fick de äntligen all den mat de behövde och snart därpå kom vår.

Med kvällen ankom som sig bör en inversion. Det vill säga minskad solinstrålning och avkyld markyta vilket medför en avtagande vind. Under dessa omständigheter vet jag inget mer rogivande än att sitta på stugans terrass och titta ut på den spegelblanka sjön vars yta enbart distorderas av en och annan fisk som fångar sin kvällsmat. Själv satt jag och smuttade på lite bourbon. Som ni kanske vet är mitt intresse för destillat en aning insnöat och till stor del inriktat bortom själva njutningen. Så föga förvånande fanns det två sorter att tillgå. En jämförelse skulle ske mellan min Jack Daniels och min väns Border Shop -variant jag inte kommer ihåg namnet på. Med nyktra sinnen tog vi oss ann vår uppgift. Lite fundersamma frågade vi oss snart om det var så stor skillnad. Min Jack som vanligtvis är parfymerad vass och lite syrligt var inte sig själv den kvällen. Istället var det en likgiltig fatkaraktär som tog överhanden utan att ge plats för de spännande marsipantoner man annars kan finna. För dess eget bästa var den på tok för lik dess rival. Inte alls dåligt på något sätt men föga smickrande för the king.

Naturliga urvalet satt ur spel

”- Kommer ni ihåg gubben Darwin?” är en underlig motsägelsefull retorisk fråga. Då han dog år 1882 är svaret självklart nej men då han som historisk person bör vara välkänd för majoriteten av mina läsare så kunde svaret lika gärna vara ja. Hur som helst hade jag tänk att diskutera ett, för mig självklart, biologisk fenomen som just Darwin funderade en hel del på, det så kallade naturliga urvalet. För mig är hans idéer ganska självklara och står för så mycket mer än att vara hinder för eventuell kreationism. Ett exempel på detta är det allt vanligare HIV-viruset vilket med tiden blir allt skonsammare för bärarna. En aggressiv virusform får naturligtvis en mindre spridning ju fortare den tar död på värden. Enligt samma teorier kan inte infertilitet vara ärftligt. Men det är nu rubrikens innebörd får sin förklaring. Med dagens medicinteknik är frågan om infertiliteten inte längre lika självklar. Då jag har flera vänner som nyttjat denna kunskap och även fått äran att umgås med dess resultat är det en självklarhet för mig att vara positivt inställd till fortsatt forskning.

En gång i tiden var människans viktigaste egenskaper att springa fort, vara träffsäker med spjutet och charmera kvinnor. Det sista påståendet kanske man inte ska lägga allt för stor vikt vid, då man får förutsätta att dåtiden män våldtog minst lika frenetiskt som idag. Individer med anlag för benskörhet hade det svårare att överleva till puberteten och dess gener spreds således i betydligt mindre skala än de för hormonstinna atleter. Som tur är ärver en människa bara hälften av sitt genom från fadern. Så tack vare kvinnorna bibehölls emotionella färdigeter som medkänsla, vilket i sin tur resulterade i civilisationsbildande. Men då dessa allt som oftast var patriarkat var dess undergång oundviklig.

Som en outsider utvecklades till slut en civilisation vilken trots de idoga försöken att nå undergång klarade sig så pass att dess medlemmar nu utvecklat en hög vetenskaplig kännedom. För oss som lever i den är det politiskt korrekt att känna empati för varandra och broderligt dela vårt byte med dem som inte fått likadana förutsättningar för exempelvis jakt. Tanken är att alla medlemmar ska ges samma möjligheter att uppnå sina mål. Vill den bensköre jaga björn ska han eller hon också få det. Villkoren för fortplantning begränsas numer till karisman vare sig den är godartad eller psykopatisk. Valet av vilka gener som ska fortplantas avgörs till största delen av kvinnorna. Ironiskt nog är deras insikt om det bästa för civilisationen varierad och inte sällan lyckas de mindre begåvade få flest ungar, många gånger med olika om än lika obegåvade män. Denna utveckling kan visserligen tyckas gå under en form av naturligt urval. Likt deltagarna i TV-program som Robinson är det inte de bästa egenskaperna som premieras utan en gyllene, trots ädelmetallen ändå ganska ärgad, medelväg. Som om det inte vore nog väljer många av de mer intellektuella individerna, i korrekt solidarisk anda, att göra allt för vidareförandet av bräckligare gener med avancerad vård och läkemedel. Många gånger bekostat med sin egen fortplantning. Vi håller alltså som bäst på med att urholka mänskligheten både fysisk och mentalt. Snacka om dystopi. Inte konstigt att folk blir tokiga som Hitler eller mormonernas grundare, Joseph Smith.

Likt ett ljus i tunneln fick jag för en tid sedan kännedom om fenomenet epigenetik. Det har nämligen visat sig att ett barns gener inte bara är en mix av föräldrarnas DNA. Utan deras liv och sinnesintryck fram till befruktningen har en viss inverkan. Så ni som tänker skaffa barn i framtiden, gå ut och stimulera era sinnen. Läs några spännande bloggar istället för dum-TV. Spring en sväng. Ni som har barn, ja ni fattar nog vad er uppgift går ut på. Lycka till!

Därför anser jag ”En samhällsorienterad blogg” vara en av de bästa.

Tänk i vilken spännande tid vi lever. I en värld till viss del befolkad av kreativa människor har man alltid kunnat uttrycka sig så. Allt sedan pennan och tryckpressen utmanövrerade svärdet i kampen för makten har sätten att sprida nyheter och åsikter på utvecklats. En gång i tiden leddes den av pionjärer som Lars Johan Hierta och Rudolf Wall. I jämförelse med dagens publicister var resurserna små och all kraft lades på relevant information. Åren gick och att spotta ut tidningar, radio och TV-program blev lättare än att fylla dem. För att konkurrera i en djungel av medieflöde försökte och försöker många med häpnadsväckande rubriker, tillspetsning av sanningen och domedagsprofetior. Efter något decennium eller två med absurd nyhetsjournalistik är jag nog inte ensam och att tycka det börjar bli väl mycket. Tänk vilka fristäder vi medvetna nyhetssökare har funnit i små avkrokar av bloggosfären. Jag tänker alltså inte på dumbloggar, ni vet säkert vad jag menar, utan på de där vi finner intressanta reflektioner av händelser runt om på vår planet. Varför ska vi läsa om någon okänd människas meningslösa förehavanden då vi istället kan föra en utvecklande konversation med någon vi kanske till och med har en relation till.

Lite påpassligt nu när jag funderat kring dumjournalistik så har en vän till mig upprörts av ett synnerligen bra eller ska jag säga dåligt exempel. Artikeln hittar ni här. Den exceptionellt låga kvaliteten gjorde det omöjligt för honom att inte påpeka bristerna. Då jag anser hans brev inte bara vara välskrivet utan också att det ger läsaren en stunds förnöjelse bifogar jag det här.


Recension av en "recensent".

Jag är ingen recensent, det erkänner jag. Men när jag läser Per Hägreds recension av Jean-Michel Jarres konsert den 11 maj 2009 i Malmös Arena, blir jag upprörd.
Att uttrycka sig så nedvärderade och oengagerat ger en känsla av fel man på fel plats.
Är det inte så att man som recensent ska känna till musiken i fråga, vara musikalisk och kunna uttala sig i området, utan att såga musiken bara för att man personligen inte tycker om den?

Betydelsen av ordet recensent, finns att läsa på wikipedia.org:
”Recensent, en person vars arbete är att recensera, d.v.s. göra en grundlig analys och bedömning av ofta ett konstnärligt verk i ett djupare perspektiv, och därefter vanligen göra en betygsättning.
För att kunna göra bra recensioner krävs att man är väl insatt i ämnet och har en djup och bred kunskap inom området, för att kunna värdera det konstnärliga värdet i verket. ”

Varför går man på konsert och sedan skriver: "Synd bara att de var tvungna att spela också" om man redan har en bestämd och negativ uppfattning om den aktuella musikstilen?
Det är en förnekelse av en hel musikgenre.
Borde inte Expressen ha skickat en kvalificerad och objektiv recensent för uppgiften?
Det är förståeligt att man inte kan vara objektiv på en konsert med elektronisk musik när man har "New Orleans-musik inspelad före 1960" som favoritmusik.

Jag var själv på Jean-Michel Jarres konsert i Scandinavium, tisdagen den 12 maj, och upplevde något helt underbart. En mäktig och superb upplevelse som jag länge kommer att minnas med glädje.

Det är intressant att dra parallellen med recensionen som skrevs i Göteborgs-Posten den 13 maj 2009. En rättvis recension, där flertalet låtar namngavs, vilket ger ett påläst och kunnigt intryck.
Både positiv och negativ kritik kom fram, på ett engagerat sätt.

Till sist vill jag också gärna påpeka, att om man ska publicera en text, är det bra om man kör stavningskontrollen. Jag räknade till hela sju stavfel och två grammatikfel.

Bäst: Lite humor i vardagen - dagens skratt.
Sämst: Uselt skrivet och recensentens ointresse av elektronisk musik.

Mvh
Marcus

Dawit Isaak

Då var det dags att bli lite seriös igen. Har ni hört om Dawit Isaak? Ni vet svenskeritreanen som suttit fängslad i så många dagar, ja nästan hela 2000-talet och detta utan rättegång. Sakta men säkert börjar allt större medier ta upp fallet. För mig som trogen P1-lyssnare har jag dock fått leva med nästan identiska små meddelanden om hans frihetsberövelse i stort sett sedan starten. Jag har fram tills nu låtit de gå mig oberört förbi. Med min ytliga människosyn krävs det i regel betydligt mer för att jag ska reagera. Men vad som ändå gör mig lite fundersam är när personer, efter att ha flytt för sitt liv, återvänder till sitt forna hemland strax efter att de fått ett nytt medborgarskap.

Sverige har vad jag vet ett gott anseende ute i världen. Kanske något vi kan tacka personer som Raul Wallenberg och Olof Palme för. Kan det vara så att ett svenskt medborgarskap ses som värdefullt för den som vill kämpa för något kontroversiellt? Var det så Dawit tänkte när han lämnade Sverige året efter han blivit svensk? Vad var hanns förhållande till Sverige när han i Eritrea bildade familj med fru och barn? Jag har full förståelse för att han bibehöll sitt svenska medborgarskap, som en sorts säkerhet ifall oroligheterna skulle blossa upp, vilket de också gjorde 1998. Dawit flyttade då hem igen till sitt andra hemland och två år senare fick han även med sig familjen. Tänk om allt hade kunnat sluta här. Tänk om familjen kunde få levt ett behagligt liv i ett fritt land. Jag bidrar gärna, via skattsedeln, till en nystart för familjen.

Men det är nu jag börjar tvivla på hans och andras handlande. Med familjen på säker mark åker han själv ner igen, bara ett år senare, för att arbeta som reporter för tidningen Setit. Trots det svenska medborgarskapet blir han arresterad och är det allt jämt. Jag som till stor del har svenskt ursprung och levt hela mitt liv i landet har det svårt att sätta mig i dessa personers situation. Likväl som för de flesta är familjen det viktigaste för mig. Frågan är om jag hade riskerat att göra frun till änka och barnen faderlösa? Även om det varit för en god sak.

Hundägare och hundägare

Jag skulle lika gärna kunnat rubriksätta inlägget med ”bilförare och bilförare”, ”föräldrar och föräldrar” eller kort och gott ”människor och människor” men då jag tänker använda en specifik upplevelse för att beskriva mina funderingar så blev det den det blev.

Igår kom jag efter att ha samlat på mig en lätt joggarabstinens iväg på en löptur. Min plan var att låta rutten gå förbi ett hus med ett par i mina trakter relativt välkända hundar. En renommé främst orsakad av deras ihärdiga skällande på alla förbipasserade. För mig som är relativt hundvan är detta inget som påverkar mina vägval.

När jag närmade mig huset blev jag en aning förvånad då jag såg den av hundarna som jag utan kunskap i ämnet skulle beskriva som en kraftigt överviktig Jack Russel-terrier var utanför den i normalfallet väl inhägnande tomten. Mest road över att någon annan begått ett misstag mötte jag intet ont anande den som alltid vilt skällande hunden. Han mötte mig och vi sprang sida vid sida några tiotal meter. Då jag fått min hundvana genom att ha umgåtts med väluppfostrade individer tänkte jag inte på att analysera jyckens kroppsspråk och blev än mer förvånad då hunden började nafsa mig på benet. Inte med mening att skada mig men ändå så pass att byxan revs sönder. I det här läget valde jag att låta träningspasset bli en aning spolierat och slutade springa. I tätt sällskap närmade vi oss sakta grinden. Vridandes på huvudet utan att se någon skymt av en eventuell ägare blev jag tillslut glad över att husets ytterdörr öppnades och en man klev ut. Butter och med några bannor till hunden tog han hand om den.

Ibland är jag en liten retsticka. Inte sällan är det min stackars fru som får lida för detta. Många är de gånger då vi sett på tv-reportage om inte allt för begåvade personer som på grund av deras naiva förtroende för okända människor råkat illa ut. Naivitet är kanske inte det uttrycket jag oftast använder utan snarare dumhet. Min kära fru ogillar även allt för tät upprepning vilket inte gör saken bättre då jag för oräkneliga gången säger att man bör tro det värsta om folk för att man då oftast har rätt. Efter detta vilseledande sidospår återgår jag till huvudsaken.

Jag lydde inte mitt egna råd denna gång utan tänkte att han som seriös hundägare skulle uppskatta att jag meddelade honom om hundens tvivelaktiga beteende. På ett vänligt sätt nämnde jag så detta och avslutade meningen med att påpeka att jag inte kände någon direkt aggressivitet men att det var lite trist med byxorna. Mannen levererade då ett kort och koncist svar. ”–Ge fan i å spring här då.” Lite häpen replikerade jag bara med ”-Nej. Det kan jag nog inte sluta att göra.” Efter en kort återhämtning från chocken av att helt oförbered samtala med en obegåvad talare försökte jag desperat få ner hans irritation för att förhoppningsvis möjliggöra en fortsatt konversation genom att återigen påpeka att hunden inte var särskilt aggressiv. Denna gång fick jag inget svar över huvud taget utan han gick bara in och stängde dörren. Lätt snopen och med trasigt byxben fortsatte jag min löpning.

Nu tänkte jag fortsätta det redan väl långa inlägget med att återgå till utläggningen i första stycket. Från och till har jag funderat på att skriva om människors dumhet. Något som mannen med hunden blev ett bra exempel på. Med dumhet menar jag det ointresse att använda sin mentala kapacitet. En likgiltighet till att man som människa har en fantastisk förmåga att dra egna slutsatser och utvecklas. Är man nöjd med att inte kunna samtala med främmande människor, ja då är man dum. Alla har vi våra brister men de dumma bryr sig inte och alla kan vi ibland få total kortslutning, detta hände exempelvis mig så sent som ikväll. Efter middagen var det dags att plocka in disken i maskinen. När jag såg en för mig ny sked blev hjärnan överbelastad. Skedens skaft var på tok för smalt i jämförelse med bestickkorgens maskor. Den skulle falla igenom. Efter en analys av problemet insåg jag att enda lösningen var handdisk. Med uppgiven min tog min kära fru skeden ur handen, vände på den, och satte ner den i korgen. Många kanske hade kallat mitt beteende för dumt och visst det kan jag inte förneka.

Jag måste erkänna att jag roas av satir.

Det är en svår balanskonst att få till just de rätta överdrifterna i ämnet man vill kritisera. Bäst effekt får satiren på mig om den utförs i ett forum där det från början inte behöver vara en självklarhet. Att man alltså tvingas tänka själv. En syssla jag gärna ägnar mig år. Förhoppningsvis förstörde jag nu inte nöjet ni kan finna på en för mig nyupptäckt blogg.

Rudan – En överlevare

För att inte låta alkoholdebatten bli allt för seriös och tråkig tänker jag skriva ett par rader om några lite annorlunda brukare. De är seglivade tuffingar, duktiga på att yngla av sig. Som små har de bara ett par dagar på sig innan gulan i det nykläckta ägget är slut på näring och de tvingas ut i den hårda världen. Det blir att leta i dyn efter ruttna vattenväxter. Sakta och många gånger osäkert växer de små krabaterna och med tiden kan menyn utökas till små maskar och insekter. Efter tre fyra år har de, om födotillgången varit god, vuxit till sig en smula och kan stoltsera med en lekamen på upp till 15cm. Under vackra försommardagar är reproduktion deras favoritsysselsättning. Men alla dagar är inte vackra med försommarkaraktär. Tiden går och det blir snart höst och vinter igen. Livet i en dypöl blir återigen en kamp för överlevnad. När isen lägger kommer och sakta men säkert sänker sig mot botten är det skönt med en liten hjärna utan vetskap om sådant som klaustrofobi. Nu skulle man kunna tro att livet är kört för vår lille kämpe men så är lyckligtvis inte fallet. För är man en opretentiös firre kämpar man förbi även de värsta av lidelser. Lyckligtvis har rudan en förmåga att omvandla glukos till alkohol i sin kropp och kan därmed sänka sin egen fryspunkt. Nedgrävd i bottenslammet ligger den där, berusad men ändå med bevarad behärskning så pass att den lyckas meditera sig in i en djup dvala. I detta tillstånd har de stackars taggfeningarna väldigt liten syreförbrukning och som en extra bonus har de en för fiskar udda förmåga att andas luft viket gör att de kan överleva närmare ett halvår i en kvarglömd påse slängd i garaget efter säsongens sista fisketur. Får den bara lite vatten då och då, inte allt för salt, så hör man sällan någon klaga. Tyvärr kan tuffheten bli dess fall, för när den slarvige fiskaren ska ut på gäddfiske i vårsolen och upptäcker sin levande fjolårsfångst kanske han minns att rudan just på grund av sagda tuffhet är ett bra agn för gädda.