Vilka vill man ha som väljare?

I kampen om makten över en demokrati går ibland kvantitet före kvalitet. När allas röster väger lika är det lätt att släppa på moralen och i strid med sunt förnuft locka väljare med billig populism. Under den pågående politikerveckan har bevis för detta säkerligen kommit farande från alla håll, men idag kom ett jag inte kunde motstå att ta upp här. Ni som läser bloggen vet att jag har lite svårt för den kvinna vi riskerar att få som statsminister i höst. Dagens uttalande gjorde inte vårt förhållande bättre. Så vad var det då hon sa.

Jo att de inom barnomsorgen så välbekanta femton timmarna kommer att bli trettio vid ett eventuellt regeringsbyte. För er utan barn i förskoleåldern behövs kanske en förklaring.

När förvärvsarbetande medborgare i det här landet får barn finns möjligheten att på olika sätt få hjälp med omsorgen för att klara fortsatt arbete. Tiden för denna omsorg är dock begränsad till arbets- och restid. Det är alltså inte tänkt att man efter jobbet vare sig ska passa på att handla eller hinna med ett träningspass. Då vistelsen inom barnomsorgen innefattar lärorik pedagogik ges barn vars föräldrar är lediga med syskon eller helt sonika arbetslösa möjlighet till femton timmar i veckan inom verksamheten. På detta sätt bibehåller barnen kontakten och man kan upprätthålla vad som står i läroplanen. "Förskolan skall komplettera hemmet genom att skapa bästa möjliga förutsättningar för att varje barn skall kunna utvecklas rikt och mångsidigt."

Tyvärr skiljer sig inte barnomsorgen ifrån andra delar av vår välfärd, även den blir utnyttjad. Bland allt för många ses den som ett sätt att "bli av" med barnen när andra sysslor prioriteras. Ofattbart nog lämnas barn bort när båda föräldrarna är hemma och gör, vad vet jag. Till och med under semesterperioden.

Vad dessa föräldrar behöver är inte tillgång till mer bortlämning utan hjälp på ett annat plan.

Jag anser att de femton timmarna i flesta fall är fullt tillräckligt för att täcka barnens behov och ökar man dem kommer de till största delen utnyttjas av de som redan missbrukar systemet.

Min fru och jag har två barn tillsammans. Vi arbetar hundra respektive åttiofem procent. Ändå lyckas vi för det mesta begränsa våra bars "arbetsveckor" till ett trettiotal timmar. Vi är tacksamma för den pedagogik de får och vår möjlighet att arbeta. Men utöver det vill vi förståss umgås med dem så mycket det går. Det är nämligen därför vi skaffat dem.

Vad betyder ordet socialdemokrati? Betyder det att vi alla, den stora massan, vanligt folk som det numer heter, alla ska bidra med vad vi kan för att upprätthålla en god välfärd eller betyder det att man gör som man vill. Hur ser framtiden ut för ett land om regeringen röstats fram av de som hellre nyttjar systemen än bidrar till dem? Vilket ansvar tar man om man sätter makten främst, framför allt annat.

Något ur inget

Nu har det blivit dags för ett fysikfilosofiskt inlägg. Dessa har jag hittills medvetet utelämnat av rädsla för att framstå som en oseriös flummare. Vi får väl se hur jag lyckas.

Föst ska jag försöka definiera inget, eller intet om ni så vill.

Inget är något som inte existerar. Ett tillstånd som för oss människor är omöjligt att observera. Men vi kan ju alltid filosofera. Försök för en stund att inte tänka på något, det vill säga tänka på inget.

Förhoppningsvis klarar du det inte utan påverkas hela tiden av egna tankar och sinnesintryck. Efter en stund gav du troligtvis upp och fortsatte läsa. Jag skrev förhoppningsvis för att om du lyckades skulle du troligtvis sluta att existera. Om din tankeverksamhet helt skulle upphöra vad skulle då få dig tillbaka?

Att uppnå absolut vakuum i en behållare kräver inte bara oändligt starka väggar utan också en oändligt stark sugapparat för att få ut de sista partiklarna. Det är alltså väldigt, om inte omöjligt, svårt att få till ett sådant tillstånd. Skulle vi mot förmodan klara det skulle inget ersättas med något så fort vi inte tillförde vår maskin oändligt med energi. Som ni förstår är inget inte något vi kan hantera här på jorden i någon större skala. Men tänk om inget någon gång varit det enda som funnits, hur hade det då betett sig?

Vi får nöja oss med antaganden, observera gick ju inte. Då vårt nu välbekanta inget knappast kan ha någon form existerar det enbart i en punkt. Då tid kräver en förändring kan vi också räkna bort den. Kvar har vi alltså ett statiskt förhållande som mest liknar sin absoluta motsats, centrum i ett svart hål.

Tänk igen på hur svårt det är för oss att upprätthålla vakuum, lika svårt bord det ha varigt för inget att existera i tidens begynnelse. Ur det statiska tillståndet borde inget därför sönderfalla till något positivt och något negativt och detta något skulle då vara i formen av det som kallas för kvarkar. Jag grundar mitt antagande på de vetenskapliga experiment som utförts där kvarkar bildats mellan andra kvarkar vilka snabbt separerats vid partikelkollisioner. De nya kvarkarna bildas då alltid i par med varandras motsatser, så kallade mesoner. Dessa kvark/antikvark -par är instabila och tar ut varandra till inget igen så fort påverkan från de närliggande partiklarna avtar.

Lyckligtvis för vår existens skull så har dessa kvarkar en speciell egenskap. De inte bara finns eller antifinns, de har även en så kallad färgladdning. En egenskap som inte ska förväxlas med färg i dagligt tal viket är något helt annat.

Du känner säkert till att magneter attraheras av varandras motsatta poler och vice versa. Färgladdningen påverkar kvarkarna på liknande sätt men istället för att bara vara antingen positiv eller negativ är färgladdingen en av tre olika typer. Förutom att vara materia eller antimateria är alltså en kvark också röd, grön eller blå alternativt antiröd, antigrön eller antiblå. Attraktionen mellan kvarkar är sådan att de med olika eller motsatta färgladdningar dras mot varandra.

I mesonerna har kvarkarna motsatta färgladdningar vilka tar ut varandra medan en röd, en grön och en blå kvark eller en antiröd, en antigrön och en antiblå antikvark bildar en baryon i vilken inga kvarkar kan ta ut varandra och de fortsätter istället att existera.

I den oändligt instabila begynnelsen får vi anta att det skapades ganska många par kvarkar och att de bland dem fanns många som inte han träffa sin motpart före de sammanslöts med två andra i en trevlig liten baryon.

Fortsättning följer…