Tidigare har jag skrivit om hur celler spontant skulle kunna bildas i ursoppan. Betydelsen av ordet "cell" var då inte riktigt den samma som det naturvetenskapliga. Medan mina celler bara hade som krav att innesluta och på så sätt avgränsa en liten del av ursoppan från resten behöver de naturvetenskapliga cellerna bestå av en mängd olika delar vilka tillsammans ger dem den fantastiska egenskapen att bland annat kunna föröka sig.
En överväldigande majoritet av mina celler var inte kapabla till detta. Lite då och då emellan att ett antal miljarder celler bildats, trasats sönder, bildats igen och… ni förstår säkert vart jag vill komma, så hände det att lagom stora delar av ursoppan inneslöts. I vissa av dessa lagom stora celler flöt det bland en massa annat runt DNA-kedjor, lite blandade aminosyror och några primitiva ribosomer. Membranen i de här cellerna var långt ifrån jämna dubbellager av lipider utan i dem satt det fast en mängd olika klumpar av proteiner och annat. Dessa gjorde membranen otäta och mindre molekyler kunde därför transporteras in till cellerna som därmed växte. I några få av cellerna var DNA-kedjan sådan att den resulterade i att nya, om än mycket primitiva, ribosomer bildades. Andra delar av DNA i cellerna bildade proteiner vilka medförde en process som kallas för DNA-replikation. Under denna delas en befintlig DNA-sträng på längden och till varje halva binds det nya nukleotider.
Dessa komplexa proteinstrukturer kräver tämligen långa DNA-kedjor. Ofta var dessa de största molekylerna i cellen och när de replikerades växte således cellen med de båda nya DNA-kedjorna i var sin halva. Att växa på det här sättet inuti ett tunt och skört lipidmembran var ofta ödestiget för cellen som trasades sönder. Men ibland hände det att membranet mellan DNA-kedjorna sjönk samman och attraherades med det på andra sidan. På så sätt kunde cellen dela sig och fortsätta att existera. Med en någorlunda intakt DNA-molekyl kunde processen återupprepas och jordens första art av organism var bildad
