Det här inlägget tänker jag tillägna det gamla asiatiska brädspelet Go. Inte bara världens äldsta kända spel utan också, enligt mig, det mest fascinerande. Åldern är nämligen långt ifrån det enda som gör spelet speciellt. Vad som lätt får tanken att svindla är faktumet att det troligtvis aldrig har och aldrig kommer att spelas två likadana spel, människor emellan. Anledningen till detta är att det allt som oftast inte finns något exakt bästa sätt att spela på.
Go spelas genom att två spelare växelvis placerar stenar på ett bräde. Den inledande stenen kan placeras på ett tjugotal tänkbara sätt, nästkommande likaså och de senare i allt större variation. Denna matematik gör att de möjliga spelscenarierna vida överstiger antalet partiklar i universum. En svindlande tanke som för oss in till spelets nästa fascinerande egenskap. Nämligen att de mest avancerade datorerna ännu är tämligen mediokra motståndare. Till skillnad från schack där en dator kan organisera alla möjliga spelvägar och därmed alltid göra ett optimalt drag så är en gospelande mjukvara begränsad till analyser och får förlita sig på sin programmerares skicklighet. Detta har gjort att det numer regelbundet hålls tävlingar datorprogram emellan.
A minute to learn but a lifetime to master
I motsats till vad man skulle kunna tro så är grunderna i Go enkla att lära. Spelets mål är att erövra en större del an spelplanen än motspelaren. Inledningsvis gäller det att finna den bästa balansen mellan risktagande och säkerhet. Efter hand övergår spelets successivt att handla om närkontakt. Nu gäller det att säkra sina befästningar just så mycket som det krävs samtidigt som man på andra flanker pressar sin motståndare.
Förhoppningsvis har jag nu fått Er tillräckligt nyfikna för att Ni ska följa länken till denna trevliga interaktiva introduktion. http://playgo.to/iwtg/en/
