Guinness , Guinness och Guinness

Jag samtalade en gång med ett par Irländare över en middag. Föga förvånande gled samtalet efter ett tag in på ämnet jästa maltdrycker, det vill säga öl. Jag passade då på att berätta om vårt svenska försäljningsmonopol och en av dess sidoeffekt. Nämligen den att sortimentet av de alkoholsvagare varianterna om 3,5 volymprocent det senaste decenniet ökat och att man nu kan hitta alla möjliga spännande sorter på folkölshyllan. Till och med Guinness.

Framför mig såg jag två frågande ansikten. -But Guinness is just Guinness? Vad irländarna menade med detta är att Guinness inte bara är namnet på bryggeriet utan också på själva ölet. Till skillnad från exempelvis Carlsberg som brygger Hof, Sort Guld och Elephant. Efter samtalet tänkte jag inte så mycket mer på den irländska ölen då jag redan botaniserat bland andra och bra mycket mer intressanta varumärken under kategorin stout. Måhända är den "lättdruckna" Guinnessen en bra introduktion för de som är nyfikna på rostade maltdrycker och den från matbutiken passar utmärkt när ett stort intag är viktigare än smaken. Men framför brasan en kulen höstkväll, ja då finns det många betydligt bättre alternativ.

Men så en dag hände något som skulle ge ämnet tillräckligt med substans för att få bli avhandlat i ett inlägg. Jag befann mig i min lokala systembolagsbutik och ögnade igenom hyllan med de öl som kategoriseras på annat sätt än ljus lager. Tyvärr så lever jag i ett ölkulturellt U-land ((mycket har hänt sedan inlägget först skrevs)) så det sparsmakade utbudet var sig tämligen likt. Ögonen fastnade tillslut på en Guinnessflaska. Kanske skulle jag köpa med mig ett par sådana, det var ju ett tag sedan och flaskvarianten hade jag bara provat ett fåtal gånger tidigare på något utskänkningsetablissemang.

Väl hemma hällde jag upp ölet i ett glas. Lät det skumma ordentligt men utan det karaktäristiska "huvudet" då flaskvarianten saknar gasampull. Efter en lång procedur och många uppgivna suckar från frun blev det så dags att ta den första klunken. Positivt förvånad konstaterade jag att Guinness inte alltid är Guinness.

Med betydligt kraftigare smaker påminde flaskvarianten som mer riktigt heter Extra Stout om favoriten St Peters Cream Stout. Upptäckten gör att jag nu känner ett behov av att avbryta upptäcktsresan bland de mörka östeuropeiska lagerölen och återigen styra kosan åt nordväst. Kanske tar jag vägen om Nyköping och provar en Nils Oscar Imperial Stout.

På återseende.

Objektivitet

När man som nyhetsförmedlare skildrar en konflikt anser jag det vara viktigt att beakta båda sidorna. Detta även om ens egna landsmän enbart befolkat den ena. Görs inte detta blir rapporteringen oseriös och kan klassas som propaganda.

Ni förstår säkert vad jag pratar om men förundras kanske över kritiken då jag tidigare påvisat en allt annat än proisraelisk hållning här på bloggen.

I en konflikt ger jag största ansvaret till den starkare parten. Misären i Gaza är Israels ansvar. Hamas terror och uttalade strävan gör visserligen inte saken bättre men Israel har trots allt resurserna.

Min första inställning till det som nu hänt med Ship to Gaza var också den att Israel än en gång brukat övervåld och klantat till det i allmänhet. Men som den tänkande individ jag är har åsikterna de följande dagarna förändrats radikalt. Inte över konflikten i stort eller blockaden av kryddor och choklad utan mot projektet Ship to Gaza och Israels ingripande.

Så om det internationella vattnet. Israel hade enligt mina källor före insatsen förklarat området som en så kallad "temporär säkerhetszon". Vilket är fullt tillåtet för en suverän stat och grundar sig på folkrätten. En juridik som naturligtvis är starkare än "havets frihet". Oavsett vad jag anser så är deras blockad erkänd av FN:s säkerhetsråd.

Vidare kan det tyckas märkligt att de bordande soldaterna blev attackerade med våld trots att skeppen seglade under vitt flagg. Ett brott mot Genèvekonventionen helt enkelt.

Hur var det vidare med antalet omkomna? Först hörde jag om att nitton personer hade dödats. Men nu tycks det snarare vara under tio. Kan det handla om att man nu i medierna enbart nämner antalet aktivister och att totalen inkluderar israeliska soldater. Att sådana dog är ju troligt då soldater beväpnade med Tippmanmarkörer attackerades med järnrör.

Med Mavi Marmare i spetsen kan man knappast kalla Ship to Gasa för frihetsflotta.