Om en dum politiker

Visst finns det dumma moderater men till skillnad från sossarna har de i alla fall valt att inte företrädas av en sådan. Istället leds de och hela landet av vår för tillfället, enligt mig, bästa person för ändamålet.

Det är därför med en visst oförstående som jag ser hur det mycket väl genomförda ordförandeskapet vårt land haft i den europeiska unionen på något sätt medfört en opinionell belastning för ledaren och hans parti.

Ni som önskar en ny statsminister efter nästa val, föreställ er att vårt ordförandeskap letts av det socialdemokratiska alternativet. Tanken är så otäck att jag inte ens vågar föreställa mig dess konsekvenser.

Hycklande siffror

Enligt uppgifter som jag fått nu under den pågående musikhjälpen mot malaria så dör det ett barn i sjukdomen vart 30:e sekund och att kostnaden för att hindra detta skulle vara ynka fem kronor per unge. Således skulle minutpriset för att totalt utradera dödsstatistiken bli 10kr eller motsvarande 600kr för var timme. En summa som går att jämföra med kostnaden att betjänas av en medelmåttlig tjänsteman. För en jurist däremot ligger snarare kostnaden på det tredubbla vilket lite lämpligt för mitt räkneexempel medför att just en jurists arbetsdag á 14400kr täcker ett helt dygn förskonat från malariaoffer. Vill man försäkra sig om att hålla sjukdomen stången ett helt år behöver man således samla in drygt 5 miljoner. Nu har jag ingen aning om hur mycket musikhjälpens insamling kommer att sluta på men troligtvis blir det någonstans kring dessa fem miljoner. Så om deras egna siffror stämmer kommer vi snart att få se en rejäl förändring på statistiken över dödsfallen. Det kommer troligtvis inte att dö ett barn på grund av malaria under hela nästa år. Satsar vi bara lite till så har vi äntligen besegrat malarian för alltid.

Eller är det så att någon av siffrorna inte stämmer. Jag tänker främst på den där lilla femkronan. Är allt svinn på vägen medräknat. Alla korrupta mellanhänder. Frågan är om det över huvud taget blir en endaste liten krusning på dödskurvan. Men för all del, skänk ni pengar för huvudsaken är väl ändå inte de fattiga stackars barnen utan att vi här i vår trygga julpyntade västvärld med okunskap ska få rena våra samveten.

Småföretagare, F-skattesedlar och vänsteråsikter

Ni som läser texterna här inser nog att mina åsikter gör mig till en ganska genomsnittlig högerväljare. Men den senaste tiden har jag från och till, mest på skoj, blivit kallad för smygkommunist. Orsaken är kanske mitt medlemskap i ett fackförbud, oengagerat men ändå, samt det att jag från och till påvisar sunda solidariska åsikter. Även om detta inte är annat än vänskapligt menade pikar om än på ömma punkter så har jag börjat fundera en del kring min åsiktsplacering på höger vänster -skalan.

Känner ni till begreppet att om man inte är kommunist i sin ungdom, då saknar man hjärta. Men är man det som vuxen, ja då saknar man hjärna.

Om påståendet stämmer och om man överdriver så har jag alltså varken hjärta eller hjärna. Kan det vara så illa?

Jag får försöka upprätthålla någon form av blå stolthet genom en frågeställning från höger till vänster.

Det är ett tufft klimat nu för tiden mitt i den bistra arbetsmarknaden. Många är de som efter decennier av trygghet har tvingats att lämna de varma fabrikslokalerna. I snålblåsten är det ont om arbetstillfällen och tar man inte för sig av det som finns blir man utan. Med frusen märg är det ändå en och annan tapper själ som med mod och entreprenörskap skaffat sig en F-skattesedel. Med den i sin hand kliver de över sina arma bröder och systrar viftandes med lappen framför fabrikörernas portar.

I en politiskt korrekt värld åligger det nu de vänsterorienterade att förfasas över denna utveckling att enskilda människor ska stå för kostnaden när arbetsbehovet varierar. Denna åsikt är jag beredd att hålla med om. Vi är inte alla ämnade för att klara detta och en sådan förändring är på längre sikt skadig för samhället i stort.

Men varför, varför, måste man då som västermänniska så frenetiskt slåss för ett orealistiskt anställningsskydd och fackförbund med tvivelaktigt beteende vilket enbart resulterar i att mindre företag helt enkelt inte vågar anställa egen personal?

Så var man då äntligen tillbaka i det brittiska förarsätet.

På marken

I efterdyningarna av den sedan en tid avsvalnade MMA-debatten tänkte jag ge min syn på saken. Då en heltäckande genomgång skulle riskera att överbelasta bloggportalen väjer jag att fokusera på en av de saker som upprört de kritiska debattörerna. Nämligen att man i MMA tillåts att slå och sparka på en liggande motståndare. Viket utav någon outgrundlig anledning tycks strida mot god moral. Men vad kritikerna glömmer eller inte inser är att MMA är en reglerad sport och inte ett slagsmål. Personligen tycker jag att allt fysiskt våld i slagsmål är omoraliskt och dumt. Som insatt åskådare av MMA vet jag vilka regler som finns och hur de är anpassade för att på bästa sätt visa vem av de båda kombattanterna som är den bäste.

Det naturligaste sättet att inleda en match är med båda kämparna stående i var sin del av ringen eller buren. Inga lottade partärunderlägen eller andra osportsliga påhitt. Från detta boxningsliknande läge, men med betydligt färre slag mot huvudet, kan fighten fortsätta på en mängd olika sätt och med ena eller bägge utövarna liggandes på marken. Det kanske vanligaste är att den av de båda som känner att han eller hon är den sämre stående utövaren försöker sig på en så kallad nedtagning vilket i sin tur kan ske på en mängd olika sätt med brottargrepp och jiujitsutekniker. En annan orsak kan vara att den, troligtvis sämre ”boxarens” balanssinne för en sekund eller så satts ur spel. I detta läge har regelmakarna bakom sporten gjort bedömningen att domaren inte ska bryta matchen så länge den nedslagne kämpen aktivt kan försvara sig. Detta förutsätter naturligtvis att man är vid fullt medvetande och villig att fortsätta. En av anledningarna till att reglerna är sådana är att man i MMA inte ger deltagarna någon chans till återhämtning i form av en räkning för att sedan låta dem bli knockade om och om igen.

Med en kämpe, lite omtöcknad och liggandes kan det tyckas solklart vad som nu kommer att ske. Nämligen den brutala misshandel som alla kritiker har sett när de trots sitt ointresse bevittnat alla möjliga former av MMA. Eller så kan det också vara så att man nu får se en helt ny dimension av denna enligt mig så intressanta sport.

Hur misshandlar egentligen man bäst en rutinerad person som vet exakt på viket sätt man effektivast försvarar sig på från ryggläge mot en stående angripare? Det är viktigt att man inte går för nära då man lätt får en häl rakt upp på hakan, värre än den värsta uppercuten. Tävlar man utefter regler likt de i Sverige kan man våga sig fram lite längre då dessa sparkar inte är tillåtna men att nå fram med några slag är ändå inte lätt utan att själv lämna en blotta. Går inte båda kämparna till marken samtidigt är det därför vanligast så att den stående helt enkelt tar ett steg bakåt och låter motståndaren ställa sig upp. Nästan lite komiskt för den här debatten är det faktum att duktiga markkämpar som inte på annat sätt kan få ner sin motståndare ibland gör riktiga bakåtpassningar och i det närmaste självmant lägger sig på ryggen.

Den, vad jag antar, mest kritiserade positionen med en helt liggande mot en helt stående utövare är som ni förstår tämligen ointressant. Annat är det om båda går till marken samtidigt. En position som ofta nås via någon skickligt utförd nedtagning. Vanligtvis men inte alltid hamnar den övre utövaren i den undres gard viket betyder att kämparna ligger bröst mot bröst med den övres ben innanför den undres. Väl på marken fortsätter boxningsmatchen även om den undre kämpen allt som oftast fokuserar på att försöka få till ett så kallar lås. Med viga lemmar och god teknik finns det en stor mängd olika sätt. Samtidigt som detta sker kan den övre kämpen försöka förbättra sin position genom att få ut ena eller båda sina ben och därigenom förflytta sig till halvgard respektive sidokontroll vilka ger honom eller henne bättre möjlighet att… ja slå på sin motståndare. Allra helst kanske målet är att nå så kallad, mount, vilket på engelska betyder att befästa eller till och med att betäcka. I detta läge sitter den övre kämpen med benen på var sida om sin motståndare och hindras därmed inte av dennes ben. Ett bra läge för att utdela slag men se upp, för med hög position är det lätt att bli rullad och vipps är det ombytta roller.

Skulle ni nu vara sugna på fler åsikter kring denna fina idrott. Hur jag ser på en eventuell påverkan på unga åskådare och om det är bra att lära ut hur man bäst stryper någon så är ni varmt välkomna att ställa frågor i kommentatorsfältet. Apropå skaderisker och så fortsätter jag gärna med fler jämförelser, ”by the way” så var det en otäck grej det där med Niklas Lihagen och snacka om hjärnskadade Boforssupporters.