För en person som likt mig de senaste åren funnit glädjen och det roande i att umgås med ord är bevittnanden av Björn Ranelid inga som går omärkta förbi.
Själva författarskapet har jag tyvärr ännu inte bekantat mig med, bortsätt från reklamtröjan för ”Bär ditt barn som den sista droppen vatten” och därför är de åsikter jag här summerar framsprungna ur den påverkan herr Ranelid haft på mig utöver detta och något som troligtvis inte skiljer mig från många andra av tyckarna kring hans person.
Ett mycket underligt minne, har det visat sig, är det från någon av idrottsgalorna förra hösten där Björn hade tilldelats äran att få dela ut ett av de otaliga priserna. Företrädd av idrottsföredettingar och andra betydande personligheter vilka trots det högtidliga tillfäller inte memorerat sitt tal på ett bättre sätt än att de stakande tvingades läsa innantill så entrar också Björn scenen med en papperslapp i handen. Först blir jag lite konfunderad men inser snart det fantastiskt roliga och det tydliga budskapen när lappen demonstrativt knycklas ihop och slängs. Sedan blir det Ranelid show… många gånger bättre än någon löjlig sexanspelande humorakt. Vad som gör detta minne så underligt är att det faktiskt är skapat av mig själv. I samband med skrivandet av det här inlägget sökte jag runt på nätet efter ett klipp från den ovan nämnda händelsen. Jag sökte men fann inget. Lätt konfunderad såg jag ingen annan utväg än att helt enkelt fråga Ranelid själv som bekräftade att mitt undermedvetna spelat mig ett spratt.
Så arbetet med inlägget får nu fortsätta utan några starka minnen av mästaren inom spontan spokenword. Den talang vilken är främsta orsaken till att han fått plats på evenemang som idrottsgalan, det var nämligen bara hans entré jag fantiserade ihop. Dessa publika tillställningar har också medfört ett vidare kändisskap och en ökad möjlighet att påverka den av dumjournalistiken inskränkta allmänheten. Tänk att med fantasifulla metaforer om kärlek ges möjlighet att på bästa sändningstid roa en publik som annars gärna skrattar till program som Parlamentet och Wipe Out.
Men kan det bli för mycket av det goda? Själv har jag inga problem att erkänna bristande kunskaper och förstår inte alla gånger innebörden i det Ranelidska språket och att det då snarare är det oavbrutna flytet som ger förnöjsamhet. För mig är det ovidkommande huruvida de med expressionistisk stil målade aforismerna innehåller några djupare budskap och jag tror inte heller att det alla gånger är talarens mening, vilket bara gör det än mer onödigt för oss åhörare att försöka finna några.
Kanske sitter Björn hemma på kammaren och ler när självutnämnda förståsigpåare analyserar de senaste uttalandena likt den nakne kejsarens tjänstefolk, eller varför inte som patetiska konstkritiker?
När allt kommer omkring är det ändå en författare jag skriver om och med min okunskap har jag därför nått slutet på inlägget. Det enda jag kan göra nu är att bryta mot mitt manifest om att min dyrbara tid enkom ska användas åt kunskapsbringande läsning. Den rätta inställningen är nog att varken försöka förstå och inte kräva några bestående minnen utan se det som en njutning just för stunden.
